Sagan om de två tornen

Detta inlägg skriver jag faktiskt inte för min egen skull.
Jag verkar ju oförmögen att lägga det på minnet,
trots att jag gång på gång försöker påminna mig själv om hur fantastiskt viktigt det är.
Jag skriver för dig som läser.
Ifall det någonstans finns någon som missat just denna lilla detalj som jag kommer att fokusera på,
så vill jag lyfta den en gång för alla.
För att slå ett slag för öppenhet, närhet och ödmjukhet och,
inte att förglömma,
för att en gång för alla varna för det värsta av dem alla.
Din egen diffe.

Det handlar om en saga.
Sagan om de två tornen.
I det ena tornet bodde en man som byggt in sig bakom en mur av osäkerhet.
I det andra,
en kvinna som lagt byggsten till byggsten utan att riktigt minnas hur det började.
Kanske började det som en molande ilska över saker som hänt i det förflutna,
och då saker och ting inte ventilerades högt skapades utrymme för att foga till ytterligare stenar.
Tillslut var muren så hög att hon inte längre såg över den.
Och efter ett tag insåg hon inte heller att hon befann sig i ett torn,
bakom sin mur.
Hon trodde det var verklighet.
Föraktet fick grogrund,
hon kände bitterhet,
ensamhet,
missmodighet angående framtiden.
Eftersom hon förträngt hur man samtalade,
kunde hon inte heller ge utlopp för sina känslor.
Istället skapade hon känslomässig distans genom att kritisera i tid och otid.
Genom påhopp om än det ena,
än det andra.
Innerst inne kämpade hon emot sorgen som ännu en gång sugit tag i henne,
men då hon inte kunde sätta fingret på detta och konkretisera känslan,
så förvillades hon att tro att slutet för deras förhållande var nära.

Så en kväll brast det för dem båda.
Bägaren rann över och en hetsig diskussion avslutades med sambons ord;

"Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Det känns inte som att du vill ha mig här längre,
som att vi inte ens är vänner."

Det var denna väckarklocka som väckte mig ur min saga,
och som kastade mig in i verkligheten igen.
Jag stängde ju av.
Stängde ute honom.
Jag tillät inte mig själv att vara arg,
och detta resulterade i att ilskan sipprade ut på andra sätt.

Vi höll om varandra länge, länge den kvällen.
Jag berättade hur jag känt.
Att jag var arg för saker han inte längre kunde rå för,
men som jag inte heller kunde hjälpa att jag upprördes över.
Och poff.
Förtrollningen bruten.
Jag var inte arg längre.

Och så plockade vi ner dem tillsammans.
Sten efter sten igen.
Det tog inte lång tid,
men om vi inte börjat där och då hade våra torn förmodligen varit dubbelt så höga idag.

Jag har lärt mig att jag är helt oumbärlig för mig själv.
Jag är utan konkurrens den viktigaste personen i mitt liv.
Men jag har också lärt mig att jag kan vara totalt livsfarlig för mig själv.
Jag kan sugas in i destruktiva tankebanor,
där jag successivt nästintill hjärntvättar mig själv på ett eller annat sätt.
Och det värsta av allt är att det är så oerhört enkelt att missa det,
att tro att det som sker är verkligt,
att de tankar som växer fram är produkter från mitt sanna jag.

Denna saga skulle kunna utspela sig över år.
Men just i detta fallet rör det sig om dagar.
Kanske på sin höjd en vecka.
Men vad jag vill få fram är att det kan gå snabbt.
Avståndet kan växa på väldigt kort tid,
och det kan vara svårare än man tror att närma sig varandra igen.
Prestige, stolthet, rädsla.
Det finns mängder av faktorer som snabbt letar sig in i glappet.

Älska dig själv.
Absolut.
Men syna dig själv i sömmarna då och då.
Allt är inte som man tror alla gånger...
Och detta skriver jag i all välmening.