Sista dagen på jobbet avklarades igår,
och jag är nu åter på hemmaplan.
På många sätt känns det väldigt skönt med tanke på den senaste tidens turbulens på jobbet,
i kombination med en ganska normal trötthet såhär i sista månaden.
Jag måste samtidigt säga att det för med sig en del andra känslor.
Minnen.
Smärta.
Svek.
Det är ofrånkomligt.
När jag befann mig i samma sits för två år sedan bedrog min sambo mig.
Om och om igen.
När jag då för fullt gick loss på hemmet och boade för allt vad jag var värd,
sökte han sig på annat håll för att tillfredsställa sina behov.
Sitt ego.
Jag blir ledsen, förbannad och matt när jag tänker på det som hände där och då.
För det blir så påtagligt,
att vi levde helt olika liv,
och jag påminns om det nu i och med att situationen är så likartad.
Jag tänker mer och mer sällan på det,
men det gör fortfarande rejält ont när tankarna kommer över mig.
Jag kan vara förstående,
förlåtande,
hoppfull om framtiden.
Jag kan försonas med det som hänt.
Jag kan gå vidare.
Men likt förbannat kommer jag ändå aldrig att kunna förstå hur han kunde göra så.
Att han verkligen kunde göra så.
Inte fullt ut.
Om han älskade mig,
varför lät han mig inte veta att något var fel?
Hur kunde han tillåta sig själv att låta det gå så långt?
Hur kunde det bli så in i h-vete fel?
När jag behövde honom som mest.
Det kanske låter som bitterhet,
men det handlar bara om ren och skär sorg.
Jag är lite nere idag.
Och jag tror det handlar om att jag inte tagit mig tid att känna efter ordentligt på länge.
Åtminstone inte på djupet.
Det kanske helt enkelt bara måste få vara så här ibland.
Att jag minns.
Att jag blir ledsen.
Men att solen efter en stund tränger igenom molnen,
och att leendet hittar tillbaka.
Det äkta leendet.
Det känns faktiskt redan som att det är på väg igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack Tinto, så otroligt bra skrivit. Du sätter ord på mina känslor. Tack för att du finns och delar med dig. Kram
SvaraRaderaHej Tinto
SvaraRaderaSorg har många stadier har jag märkt och de behöver få ha sin gång innan man kan tänkta tillbaka på "det som har varit" har jag märkt.
Det gäller allt som gör ont i livet - och jag tror att den här sorgen är en av de som går djupast - för ett förhållande har många olika plan.
När så nåt liknar det kommer en ny "våg" över en tills man har sörjt färdigt just det - sen kan man tänka/se på det utan smärta och bara igenkännande - men det måste få ta den tid det tar.
Jag tänker att du ändå har en stor chans att göra om det gamla minnet nu - i och med att du sitter i likartad situation - och göra dem fina...
Lycka till med ledigheten och allt infrö den nya lilla klimpens tillkomst...
Kram Sanna
Man behöver inte släta över de här vågorna av sorg och bitterhet – för visst finns där inslag av bitterhet, denna föraktade stackars känsla. Man kan bara låta det skölja genom sin varelse, utan förnekelse men också utan att låta det bygga bo.
SvaraRaderaKram
Skönt att läsa, om ditt mod att vara ärlig mot dig själv. Händer att jag fegar själv.. Att vara det. Men om jag inte är det, så tappar jag ju bort mig själv igen. Och JA, vågorna av sorg kommer här med. Än.
SvaraRaderaMen en sak jag tänkte på.. "om han älskade mig".. jag har släppt den grejen. Hans agerande har ingenting med om jag duger eller inte. ALLS. Handlar nog snarare isf om HANS brist på kärlek och respekt gentemot honom själv. Det han gjorde då.
Det fråntar ju inte "dom" ansvaret för vad dom gjorde. Men jag kan iaf sluta inbilla mig att han hade kunnat låta bli "bara han hade älskat mig nog".. som jag ser det är det en sjukdom vi pratar om, som förvrider den sjukes sinne så att den agerar mot alla sin egna moraliska principer och gör andra människor illa, trots att det i sig inte var avsikten- bara att söka lindring från smärtan inombords.
Var dock skönt att läsa ditt inlägg. För just idag har jag en ganska svår dag. Med en hel del tvivel. Kanske också en del av processen, att tvivla på om jag vill det här eller inte. Har jag inte tillåtit mig att göra förut. Men gör jag just idag och ikväll. Nytt. Och plågsamt. Men leder nog fram till något bra, oavsett vad jag kommer fram till i slutänden.
Var jättego mot dig nu. Det behöver och är du värd. Varm kram!
/Lizzie
Ps. Ska tillägga att vågorna av sorg inte kommer alls lika ofta längre, börjar personligen försonas ganska mkt med det som var. Kanske är i någon sorts nyorienteringsfas eller nått.. Vet inte om tvivlet är en del av det. Förut har jag varit för rädd för att bli övergiven för att våga tvivla tror jag. KRAM och tack hur som helst. /Lizzie
SvaraRaderaMåste bara tillägga. (haft ett samtal med en vän och plötsligt klarnade saker för mig) Jag och min partner hade ett tungt samtal med mkt ärlighet för någon vecka sedan, det rev upp mycket. Och det har gett mig flyktimpulser. Att ta sig igenom denna sorg, tar TID. Tid tar tid. Jag kan dock ibland bli så otålig, och vilja skynda på saker, och liksom bara rusa igenom detta. (då slår han bakut, och vi får det svårt, och jag mår skit)
SvaraRaderaSå nu försvann en del av tvivlet igen.. :-) Men tror ändå att det är nyttigt att tillåta sig att tvivla, sörja och helt enkelt känna alla känslor man har. Inte försöka stänga av dom. Ge sig själv tid, att känna. Och så försöka vara go mot sig själv under processen. Varm kram och god natt! /Långrandig Glad Lizzie
Tack alla för era fina och omtänksamma rader.
SvaraRaderaJag vill särskilt lyfta fram två saker som jag blev sugen på att prata lite mer om.
Den ena är just begreppet bitterhet. Jag vill så våldsamt gärna vara obitter...(om det nu ens är ett ord). Jag vill inte på något sätt förknippas med att vara bitter, för jag känner att det är så livsfarligt och så vansinnigt enkelt att gå ner sig i. Men det är nog precis som Anonym skriver, att det faktiskt döljer sig en del bitterhet därinne ändå, men att det kanske inte är så farligt utan det viktiga är att låta den komma och gå, och att inte få något permanent fäste. Det var nyttigt för mig att läsa!
Den andra saken som jag funderat vidare på var Lizzies kommentar kring "Om han älskade mig". Jag är ju så väl medveten om att det inte handlar om kärlek eller brist på kärlek, jag vet ju att hans problem bottnar i honom på samma sätt som mina bottnar i mig. Det jag kanske framför allt menar är att jag ändå kan bli frustrerad över att han inte sträckte ut en hand och erkände att han höll på att gå under. Men spekulationer kring detta kan ju göra en galen, för faktum är att jag ju förmodligen inte ens fanns där. Alltså, jag fanns där rent fysiskt, men jag var så upptagen med att leva i min värld som byggts upp av illusioner att jag förmodligen inte kunnat ta in hans problem och förstått vidden av dem ändå...
Återföreningskärlek kallade terapeuten det vi hittat tillbaka till idag. Och jag tycker det är ett så fint ord. Jag tror att den där ilskan som ibland bara sköljer över en från ingenstans kan vara ett sundhetstecken. Det är förmodligen så en "fullt fungerande" människa skulle ha reagerat i samband med Avslöjandet, istället för att se sambon och vår dysfunktionella familj som ett problem som till varje pris måste lösas. Jag blir inte längre så rädd för mina känslor när de dyker upp och ger sig till känna, däremot är det såklart påfrestande och lite jobbigt när de slår till utan förvarning. Å andra sidan måste jag ändå se det som ett sundhetstecken, för det innebär ju att jag inte längre tränger undan dem, att jag släpper fram vad det nu än må vara och att jag precis som ni så fint beskriver det låter känslovågen skölja över och passera. Naturens krafter går ju ändå inte att stå emot i längden, så varför ens försöka? :)
Stor kram
Tinto
Hej,
SvaraRaderajag tänkte skriva en kommentar, men upptäckte att många redan hunnit skriva det jag hade på hjärtat.
Det känns så härligt att vi tänker och reagerar på liknande sätt allihop. På något vis gör det oss så väldigt normala. "Normal" ett ord jag avskydde i tonåren, när det värsta som kunde hända var att vara "normal". Man ville sticka ut från mängden, synas, vara speciell. För vilka då? kan jag tänka nu.
Jag vet att jag är speciell för alla som betyder något, och ändå är jag alldeles NORMAL. och det är så skönt!
Kram till Tinto och alla andra som skriver det jag tänker.
/Susanne