Förlåt R.

Dagens lunch.
Jag var hemma om hos sambon och lillemannen och käkade lunch.
Vi fick besök av vänner på genomresa och hade det allmänt trevligt.
Plötsligt börjar vi gnabbas sådär oprovocerat igen.
Lite trevande, men ändå sylvasst i kanterna.
Det händer nästan aldrig.
Och det finns egentligen bara en enda sak som kan utlösa det, så även idag.
Diskussionen om hans son sedan ett tidigare förhållande.

Det blir så sjukt infekterat.
Så mycket känslor och sårade stoltheter att vi båda fastnar i ett mönster av självförsvar.

Att det handlar om rädslan för att ha gjort fel borde gå att se mellan raderna.
Men det är ingen av oss som tar sig tid att försöka.
Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försvara oss själva och våra val.

Jag försökte älska pojken när vi träffades. Det gjorde jag faktiskt. Jag gick in det med liv och lust. Jag hittade på roliga saker med honom, försökte vara den lite coola styvmorsan som han kunde vara stolt över. Började med regler och rutiner, vilket tidigare varit obefintligt.
Men efter ett tag slutade jag försöka.
Jag tyckte fortfarande om honom, men jag kunde aldrig nå ända fram. Det fanns alltid en massa andra ivägen som gick före. Hans mamma, hans mormor, hans ditt och hans datt. Jag hamnade så långt ner på listan att mitt ego protesterade. Var jag inte högst upp, ville jag inte vara med.

Och så blev det istället till en strid om min sambo.
Ingen uttalad strid, utan en tyst och malande som skedde inom mig.
Jag kände mig hotad när han kom för att bo hos oss. Den lilla uppmärksamhet jag fick, den var jag tvingad att dela med mig av. Jag kände mig märkligt nog även hotad när han åkte hem till sin mamma tidigare än bestämt. Då blev jag bortvald, ratad. Och det ville jag ju inte heller bli.

Jag har aldrig sagt ett ont ord till honom. Jag har kramat honom, och försökt få honom att känna sig delaktig i vår familj så gott jag har kunnat. Men jag har aldrig menat det till fullo förrän nu. Det är med tårarna rinnandes ner för kinderna som jag först nu inser att detta förmodligen är ett av mitt livs största misstag. Att jag tillät mig själv att stänga ute honom. En liten, liten pojke som nu hunnit blivit stor stängdes känslomässigt ute på grund av min vansinnigt dåliga självkänsla.

Jag älskar honom. Han är så himla fin, och han har fått betala ett så högt pris för det jag och hans pappa gått igenom under åren. Jag önskar att jag kunde se honom i ögonen och be om ursäkt, men jag vågar inte. Jag vågar inte erkänna det jag gjort högt, för det är så fruktansvärt.
Jag skäms.

Så.
Nu vet ni.
Vissa saker kan man aldrig göra om.
Man kan göra nytt, och man kan göra bättre.
Men aldrig göra om.
Även om ens hjärta skriker högt att man inget hellre vill.

En sucker för bra formuleringar

Det är vansinnigt lätt att imponera på mig om man har språkliga talanger.
Jag älskar slagkraftiga formuleringar, och då naturligtvis med substans och inte bara tomma ord!

Följande citat är hämtat från SLAAs hemsida, och är formulerat av en person som verkligen har förmågan att dela med sig av sina viktiga insikter till andra. Åtminstone har jag lärt mig mycket, särskilt vid de tillfällen då mina egna påståenden blivit ifrågasatta och jag har tvingats rannsaka mig själv och ta reda på vad jag verkligen menat.

"Att försöka tro att det finns logiska svar på känslomässiga problem/sjukdomstillstånd blir lite som att försöka slå i en spik med ett rått ägg i handen i stället för en hammare.."
/F.

Jag har haft långa utläggningar på forumet om just denna sak. Insikten om att det rör sig om ett missbruk och inte ren och skär illvilja.
Men tänk att essensen gick att fånga i en enda mening.
Jag är mållös :)

Livrädd

Jag blir så trött på mig själv ibland.
Inte lika ofta som förr.
Men ibland, det erkänner jag.

Som idag när vi hade värsta vattenskadan på jobbet. Vi är tre som för tillfället är i tjänst på en hyfsat gigantisk arbetsplats, och ingen av oss har någon ledarbefattning av rang när det liksom kommer till kritan. Jag säger bara semestertider. Suck.

Och så sker det som inte får ske.
Duscharna har tydligen haft frispel under sommaren och omklädningsrummet har förvandlats till ett mögligt High Chaparall.
Fuktskadan är ett faktum och jag inser att jag inte har något annat val än att jag måste kontakta min chef. Och samtidigt som jag känner mig lite viktig för att jag är en av dem som upptäckt eländet, så känner jag mig livrädd.

Min chef tillhör nämligen en av de kategorier människor som skrämmer livet ur mig. Han är väldigt auktoritär. Mycket kontrollerande. När han är glad är alla glada, men när han är arg så förvandlas hela arbetsplatsen till en gravkammare. Ingen vågar andas.

Vad trodde jag skulle hända då?

Jo, jag stressade upp mig över följande:

Först och främst att han skulle bli ruskigt förbannad för att jag störde honom på hans sista semesterdag.

Att jag sedan dessutom inte lyckats lösa problemet själv (vilket jag faktiskt ändå gjorde till slut, men det är en annan historia) utan måste vända mig till honom för att få vägledning.

Och slutligen över att jag inte besatt just de rörmokarkunskaper som väl tillhör allmänbildningen ;)

Så vad hände då?

Jo, jag lämnade ett nervöst meddelande på hans telefonsvarare där jag informerade om läget med lite pipigt småskoleaktig röst. Och alldeles nyss ringde han upp. Glad och tacksam över att jag gjort vad jag kunnat, ursäktande för att jag ställts inför detta tråkiga problem och inte ett dugg arg.

Tack snälla chefen för att du inte hatar mig för att jag gjorde mitt bästa.

En liknande historia utspelade sig förra veckan. Då var han också vansinnigt arg och toksur på mig, ända tills jag till min förvåning insåg att hans tvärinbromsning och rallykörning på parkeringen hade väldigt lite med mig och någon ilska att göra, men däremot väldigt mycket med stress och honom.

Jag gör precis som jag alltid gjort. Beteendet är fortfarande detsamma. Jag suger åt mig vissa känslor och stämningar som en svamp. Om det så gäller chefen, sambon eller vad det nu än är.

Men den stora skillnaden är att jag numera analyserar det med nya verktyg.
Jag pillar lite i det, tills det faller i bitar och då sorterar jag ut vilka delar jag vill behålla.
Mina riktiga, och befogade känslor.
Det där andra kastar jag bort.

Lycklig och tillfreds.
Har fantastiskt goda nyheter i bakfickan...men de får ligga där lite till.
Och liksom mogna lite.

Visst vacklar jag ibland

Ibland har i ärlighetens namn känslan av att jag kanske inte borde kunna förlåta det som hänt dykt upp. Att jag genom att förlåta, någonstans accepterat att bli bedragen. Jag kan inte riktigt säga när den här känslan infunnit sig, bara att det hänt vid några tillfällen och att det då fått hela mig att svaja till.

För ibland känns det som att det gick lite för lätt.
Som att jag redan efter tre månader mår alldeles för bra, med tanke på det som hänt.

Men så tar jag en liten stund åt att fundera, och då är lätt det sista ordet som stämmer in på min historia. Jag ska försöka förklara hur jag menar.

För fyra år sedan var min sambo otrogen mot mig för första gången. Egentligen hade det börjat tidigare än så, med märkliga flirt-historier ute på krogen när jag inte var där men det var för fyra år sedan som bomben exploderade hemma. Han hade under några veckors tid haft sms-kontakt med en nära vän till min syster, och de hade träffats i smyg några gånger. De hade dock inte haft sex, men anledningen till det hade föga att göra med hans vilja att vara trogen. Han hade bokat in dem på hotellrum, men det dök upp förhinder båda gångerna.

Det var fruktansvärt när jag fick veta. Historien avslöjades, så klart av undertecknad, ungefär fem dagar innan vi skulle åka iväg till Paris och förlova oss. Ringarna var beställda. Resan var betald. Jag var i full gång med att mentalt planera vårt bröllop. Detta fick ju inte hända! Detta hade jag ju inte planerat!

Men vi åkte.
Och vi hade faktiskt en riktigt härlig resa.
Romantisk till och med.
För vi levde verkligen där och då.
Fast förlovade oss gjorde vi inte.

Väl hemkomna knäpptes känslorna igång igen, och jag var åter den bedragna flickvännen. Efter denna historia var jag än mer misstänksam och svartsjuk än någonsin. Jag inrättade förbud, och jag tog mig rätten att snoka precis närhelst andan föll på. Och det gjorde den ofta...

Åren gick och märkliga saker fortsatte att hända. Jag hittade lite profiler på några märkliga datingsidor, där han skrivit smicker till andra kvinnor. Jag konfronterade honom, men han sa att det bara var för spänningens skull. Vid något annat tillfälle avslöjade kontohistoriken att han surfat på porrsidor. Jag konfronterade och fick samma svar. Spänning.

Det avslöjande som kom i maj var förvisso långt värre än något av det som tidigare uppdagats, men det skapade en ny förståelse hos mig. Under två års tid hade min sambo haft fysiska kontakter med kvinnor han träffat på nätet. Parallellt med min graviditet, vårt första husköp och det liv som jag betraktade som komplett. Men det förklarade de lösa pusselbitar som hängt och dinglat lite varstans genom åren, och som jag ofrånkomligt kommit att ta personligt.

Det blev så påtagligt att problemet faktiskt inte låg hos mig.
Inte det problemet i varje fall, däremot ett annat och inte mindre allvarligt.
Mitt medberoende.

Jag kom till insikt om hans missbruk.
Han kom till insikt.
Och då kändes allt plötsligt ganska lätt.
Jag fick äntligen en förklaring på allt det som viftats undan genom åren.
Och jag insåg att lösningen befann sig lite drygt tolv steg bort.

Så att det kändes lätt när jag väl insåg vårt problem, gör ju inte smärtan som funnits där under årens lopp mindre men den får möjligheten att landa i mig på ett nytt sätt. Jag accepterar den, också som ett bevis på att den varit äkta och på att jag inte varit paranoid.

Jag vet att det finns människor i min omgivning som tror att jag förnekar det som hänt, genom att fortsätta vårt liv ihop.
Hur förklarar man skillnaden? Inte för att jag måste, men för att det känns viktigt för mig själv också att veta.

För det är precis i det jag vacklar, när jag vacklar.
I skillnaden mellan förnekelse och acceptans.

Värme och omtanke
/Tinto

Sambon är på SLAA möte och jag har precis lyckats natta lillkillen.
Efter många om och men kapitulerade han slutligen, men först efter en strid som nästan tog kål på hans gamla morsa.

Och på tal om morsor.
Det finns vissa människor som man älskar, men som alltid lyckas driva en till vansinne. Min mamma är en sådan. Hon betyder väldigt mycket för mig, för hon är en jättefin och god människa. Men det är någonting...som jag inte inte kunnat sätta fingret på förrän alldeles nyligen.

Jag insåg att hon också levt hela sitt liv i ett medberoende-tillstånd.
Den ständiga kampen för att vara till lags, för att säga rätt saker, osäkerheten, den ibland sturska envisheten bara för att, det överdrivna omhändertagandet.

Och sist men inte minst.

Japp. Såklart, offerrollen.

När jag insåg detta så blev det med en gång mycket lättare att förhålla mig till henne. Min mamma är underbar, men hon har levt hela sitt liv för att behaga andra. Hennes sätt att vara kan jag inte ändra på, hur gärna jag än vill. Jag kan bara visa henne min egen förändring, och hoppas att en del av det ska smitta av sig.

Men det paradoxala i det hela var att min oförmåga att be om hjälp, fick mig att känna mig övergiven och förbisedd av henne under hela min sons första år. Jag behövde massor av hjälp, men kände inte att jag fick den. Hon å andra sidan måste ha känt sig oerhört frustrerad över att inte få hjälpa till. Hon ville ju av respekt för vår familj inte stövla in och börja styra och ställa (det ligger liksom inte riktigt i hennes natur, milt uttryckt), men hade säkert gett sin högra arm för att få känna sig behövd och viktig som mormor.

Förutom att vägra vara offer, så ingår denna insikt bland mina allra viktigaste såhär långt. Insikten om att mina reaktioner är just mina, och att de bottnar i någonting hos mig. Inte hos någon annan.
Reaktionerna på min mamma var ju inget annat än ett uttryck för mina känslor. Att jag reagerar på ett visst sätt beror på att någon eller något slår an någonting inom mig. Numera måste jag varje gång det händer rannsaka mig själv, för att ta reda på varför jag reagerar som jag gör. Om jag blir arg. Rädd. Ledsen. Och det är spännande. Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag. Inte alltid positiva, men för det mesta väldigt nyttiga.

Denna insikt var det en mycket klok man och hans tillika kloka sambo som hjälpte mig att nå fram till. De går under aliasen F och Th på SLAA-forumet. Jag är evigt tacksam.
Nu äger jag äntligen mina egna känslor.

Länge leve ödmjukheten .
/Tinto

Kristider!

Jag insåg precis att jag synkat mitt livs kris med den finanskris som bedömts som den svåraste på hundra år.

Finanskrisen vs Major crisis de Tintomara.

Undras tro vem som som repar sig först?

Världen eller jag?

Eller har vi månne redan rest oss igen?
Därom tvista de lärde....

"Kärleken får lov att göra ont ibland"

Hörde precis ett radioinslag där dessa orden uttalades. Och de gör mig förbannad.
Varför?

Jo, för att de påminner mig om hur jag en gång brukade tänka.
Att äkta kärlek gör ont. Att det är det som är tecknet på att den är äkta.
Nu vet jag bättre.

Äkta kärlek är god.
Den gror ur tillit och ur ömsesidig respekt.
Den är en produkt av sann intimitet, snarare än ren och skär vilja.

Jag brukade göra allt på vilja.
Men det räcker inte.
Någon annan måste också vilja. Och även om skulle råka finnas en vilja från den andres sida, så får det inte finnas ett missbruk i vägen för då studsar viljan likaväl som kärleken död mot marken. Och kvar är sorgen som förkläds i ilska som förkläds i likgiltighet som slutligen förkläds i bitterhet.

Jag älskar honom inte på samma sätt längre. Inte så som jag gjorde tidigare. Inte himlastormade, ovillkorligt, självutplånande och dyrkande. Han är varken Rhett Butler i Borta med vinden eller Rick Blaine i Casablanca. Han är en verklig man som gått vilse i livet. Han fick ingen karta som barn. Eller åtminstone inte verktygen att läsa av kompassen. Han hamnade snett.

Och han är ledsen för det.

Jag är ledsen för det, för samma sak hände mig. Fast jag envisades med att gå på en snårig parallellstig till livet hela tiden istället för att gå totalt vilse. Min stig gav mig rivsår och ibland djupa sår. De kunde jag visa upp, och så kunde andra bekräfta det jag redan visste. Jag var ett offer.

Och jag var trettio år. Märk väl.
Trettio år och offer var en del av min identitet.

Men jag klandrar inte mig själv.
Jag var medberoende.
Det är ett skäl så gott som något till att agera irrationellt och utan logik.

Jag klandrar dock radiorösten som påminner mig om den där känslan jag brukade leva för. Den där om sann kärlek. För sann kärlek finns inte bara. Den måste få gro, och när den gjord det så måste den vårdas.

Men under tiden man vårdar sin kärlek så ska det inte behövaa göra ont.
Det ska inte vara plågsamt.
Kärleken ska vara en förlängning av kärleken till dig själv, och inte vice versa. Den måste få börja inifrån, för att kunna nå ut och över till någon annan.

Annars blir det bara fejk. En illusion.

Är min fasta övertygelse.

/Värme och omtanke åt alla.

Oj då...

Nu hände precis nåt konstigt.

Jag skrev ett inlägg på forumet och tänkte skriva under med min mailadress, men skrev av någon anledning in adressen till bloggen istället.

Hrm.

Undras tro om det var en virtuell freudian?...

Nåväl.

Det var inte meningen att lura hit någon...
Men om nu någon av en händelse tittar förbi, så varmt välkommen.

Mamma-pappa-barn

Ibland är vi inget annat än två barn.
Det är så tydligt, men ändå så vansinnigt lätt att missa när vi befinner oss inne i det.

Som igår kväll.

Jag fick panik över att min mobilladdare var försvunnen. Skulle ju ställa alarmet på mobilen för att ha en chans att vakna idag, och batteriet var nästan alldeles dött. K-a-t-a-s-t-r-o-f.

Jag yrade rundor i hela huset.
Letade överallt.
Och jag är faktiskt ganska duktig på att leta, så hyfsat snart insåg jag att det skulle bli svårare att hitta den än vad jag trott från början.

Då sambon för tillfället är pappaledig så insåg jag ganska snart att han förmodligen var skyldig till att ha lagt den någonstans. I första hand var det nog i sanningens namn vår ettåring som dragit runt med den, men jag antar att den städats undan på lämplig plats av pappa Duktig.

Så var var den då?

Klockan var 22.30. Sambon låg halvsovandes i sängen. Jag gick in, tände sänglampan och letade vidare. Ingen mobilladdare. Paniken var nära förestående.

"Men, var är den då?
Du måste ju ha lagt den nånstans??!!!"

Jag hörde hur min redan ganska gälla röst valsade högre upp i falsett, och kände hur oerhört gärna jag ville börja stampa i golvet av frustration. Hjäääälp mig, skriker lilla My alldeles vansinnigt högt inom mig, men ut kommer inget annat än ren och skär irritation.

Grymt grymt....är allt jag hör från andra sänghalvan.

"MEEEN!!"

Och upp flyger sambon. Spritt språngande naken och med värsta Jack Nicholson-uppsynen. Arg och galen på en och samma gång, vilken karismatisk kombination. Eller inte.

"Det var ju själva....."

Och så for vi rundor båda två. Jag, för att jag kände att jag helt enkelt var tvungen att hitta min laddare för att kunna överleva (ja, just då var det min exakta upplevelse) plus att jag av någon anledning kände det som oerhört viktigt att hinna före honom.

Han för att han just då förmodligen hatade mig. För att jag väckt honom. För att jag inte respekterat hans val att sova för fem öre.

Och han vann. Eller så vann jag, det beror lite på hur man väljer att se på det. Han hittade den, och jag muttrade något lite förläget tack till svar...tätt följt av "ja, men där har i varje fall inte jag lagt den"....

Jag gick och la mig och läste, han gick ner och såg på tv.

Det gick några minuter, och jag insåg att vi hamnat i en situation som vi varit i tusentals gånger förut. Jag stängde av mina känslor och gick och la mig, och så la vi locket på. Men nä...så skulle vi ju inte göra längre!!! Så vad kände jag då?
Jag kände mig orättvist behandlad! Jag tyckte att han varit sur och elak mot mig, när jag bara behövde hans hjälp. Jag var arg på honom!

I samma stund som jag tänkte tanken om min ilska så försvann känslan. Jag var inte arg på honom längre, och i ärlighetens namn så vet jag inte om jag varit arg på riktigt. Kan ilska bara försvinna så? Som en bubbla som bara spricker.

Så jag tog mig i kragen och gick ner en våning för att bena upp vad det var som hänt.
Vi pratade lite och jag tyckte ju såklart fortfarande att jag blivit nonchalant behandlad av honom.

"-Men varför hjälpte du mig inte från början då?!"

-Du bad aldrig om hjälp.

-Men!! Det gjorde jag ju visst ju!!

-Nä, du bad aldrig om hjälp, du bara KRÄVDE den!"

Och sakta men säkert så kände jag hur jag blivit avslöjad och ertappad som en bortskämd liten snorunge, men kunde jag erkänna det högt? Aldrig. Jag är fortfarande inte så vidare jättebra på att be om ursäkt för saker. Det är precis som att devisen allt eller inget verkar gälla för mig i det fallet. Antingen ber jag om ursäkt för att jag finns, för att jag stör, för att jag har en åsikt, för att jag har dåligt lokalsinne...osv. Eller så ber jag inte om ursäkt för någonting överhuvudtaget. Punkt slut. Inte ens när jag faktiskt gjort fel.

Så om du läser härinne, allra käraste sambo, förlåt.
Jag överreagerade, och jag körde över dig.
Jag fick tunnelseende och kunde inte tänka vare sig logiskt eller empatiskt.
Jag ber om ursäkt...

Ps. Men erkänn att det var du som lagt den där den hittades!!! ;)

Boktips

Melody Beattie har skrivit väldigt lättillgängliga böcker om medberoendets förbannelse, och hur vi för egen maskin faktiskt kan bryta den. Rekommenderas varmt.
Vill man arbeta med sin relation såväl till sin respektive som till sig själv så finns det mycket matnyttigt att hämta i T. Gorskis bok Sund kärlek. Igenkänningsfaktorn har för min del varit väldigt hög.

Andra relevanta boktips är Flodhästen i vardagsrummet av T. Hellsten och M. Törnbloms självkänsla-böcker.

Själv läser jag alla samtidigt.
Läser, men har ännu inte börjat göra så mycket.
Story of my life :)

Har även en bok på lager som heter Open heart- renewing relationsships with recovery, romance and reality av P. Carnes. Har höga förväntningar, men har ännu inte börjat titta i den ännu.

Ifall någon lyckas ramla in hit av misstag så måste det ju finnas lite boktips. Det känns politiskt korrekt och bra. Dessutom så har de hjälpt mig mycket. Det är faktiskt det viktigaste.

Kan tårar ta slut?

Nu när jag bestämt mig för att låta känslorna flöda till höger och vänster, så blir det ibland lite väl mycket. Även för mig.

Som igår kväll.

Av en händelse slog vi på Allsång på Skansen på tv:n. Anders Lundin dansade omkring på scen och stämningen var trevlig, mysig tja, lite sådär lagom på nåt sätt.
Sedan hände något magiskt.

En man går upp på scen. En ensam man. Och jag har ingen aning om vad han ska göra där.
Är han en stand-up komiker? Är han en musikalartist?...Men så börjar jag lyssna.

Han pratar litegrann för fort. Så fort att han nästan snubblar på orden emellanåt.
Men det han säger är så vackert och så viktigt att det når ända in i hjärtat på mig. Han hade kunnat hoppa över vart tredje ord och ändå trollbinda mig, så känns det.
Han är verksamhetsledare för en teater som jobbar med utvecklingsstörda. Han pratar om fördomarna. Samhällets fördomar, de fördomar som vi "normala" har men även de som finns hos föräldrar och familj. Om rädslan för att göra bort sig själv, eller ännu värre, de vi älskar.

Efter denna mans fängslande tal följde en sång framförd av Toralf Nilsson och Theresia Widarsson. Dessa underbara, fantastiska artister. Inte underbara trots sitt handikapp. Kanske snarare tack vare. Vad vet jag. Det var vackert och gripande, och jag grät från början till slut.

För mig kändes inslag i Allsång på Skansen som något av det viktigaste som skett i svensk tv-historia på länge. Det var ett ställningstagande. En normalisering av något som tidigare varit marginaliserat. Ett sätt att säga att det inte finns något vi eller de. Vi är alla människor.
Inget nytt under solen, men så vansinnigt lätt att glömma bort ibland. Våra fördomar behöver inte alltid innebära en negativ särbehandling, men varför ska vi särbehandla överhuvudtaget?

Det syns inte på mig att jag varit själsligt sjuk under en lång, lång tid. Det gör ingenting. Och jag vill inte bli bemött utifrån det handikapp jag dragits med under den tiden heller. Jag lever ju ett liv idag som känns mycket rikare och mycket mer obegränsat än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag lever nu. Inte i morgondagen, eller i drömmen om en bättre gårdag. Jag lever i nuet.

Vet inte om det var en massa andra känslor som rann över samtidigt igår när Toralf och Theresia sjöng för mig (och i sanningens namn för några till, men det låtsades jag inte om...) men deras framträdande fick mig att en gång för alla inse att livet är alltför värdefullt för att ödsla tid på att be om ursäkt för att man finns till. Det är ju faktiskt bara att ta för sig.
De som dömer allra hårdast är oftast vi själva. Vad ska alla andra säga? Jag som ju egentligen inte kan...

Men nästa gång jag tänker i de banorna så ska jag gå tillbaka i tiden och tänka på den mörkhårige ynglingen som tagit sig friheten att kalla kronprinsessan för bruden, och på den blonda tjejen som tidigare lidit av svår scenskräck och låst in sig på en toalett...

Så, välkomna Toralf och Theresia.
Ni är de nyaste tillskotten på min förebildslista.
Och så förstås killen som höll talet i början.
Som gjorde det ingen sa var möjligt.
Som gjorde det trots att alla sa att det var omöjligt.
Hans namn minns jag dessvärre inte.
Men hans prestation kommer jag aldrig att glömma.

/Tinto

Tillåt mig presentera- Min Diffe

Det finns ett uttryck som kallas Diffe. Detta används flitigt av missbrukare, åtminstone av tillfrisknande sådana. Det är ett annat ord för den inneboende kraft som alltid kommer att ligga och lurpassa därinne, som kommer att kämpa med näbbar och klor för att missbruket åter ska få fäste och börja gro. Till exempel så kan jag tänka mig att sexmissbrukarens Diffe brukar återkomma till myten om sex som en mänsklig rättighet och alla människors rätt till den egna sexdriften...

Jag har också en Diffe. Vi kan kalla henne Bitterfittan, för att låna ett så träffande uttryck. Bitterfittan brukade vara världsbäst på att tala om för mig att jag var sämst på allt. Varje gång jag gick förbi en spegel så hörde jag hennes röst. Om hur ful jag var. Hur alla andra skulle se och skratta åt mina brister. Hur fel, ful och fet jag var, var och varannan dag.

Bitterfittan var också bra på att övertyga mig om att jag aldrig någonsin skulle kunna lita på en människa igen. Om min rätt att kontrollera. Om hur jag gjorde bäst i att tvångsmässigt kolla sambons telefon, söka i hans dator, snoka i hans bil...för jag kanske kunde hitta något. Jakten på detta något blev som en pervers adrenalinkick. Och hittade jag sedan något så blev det som jackpott det också. Även om det egentligen borde gjort pissont i hjärtat. Men nä. Jag gömde mig bakom kontroll. Kontrollera istället för att känna.

Min Bitterfitta fick mig ibland att känna avund mot mina bästa vänner när de fick befordringar på jobbet. Fastän jag egentligen ville vara glad och kanske var det först och främst, så hörde jag ändå henne berätta för mig om hur mycket sämre jag själv blev i takt med att vännerna blev bättre. För varje framgång som inte var min så kom jag närmare och närmare adjektivet värdelös. Logiskt så det förslår.
Bitterfittan fick mig att bli så osäker på mig själv i alla tänkbara sammanhang, att jag tillslut gick omkring och spelade en massa roller för att överhuvudtaget kunna leva. Eller fel. För att kunna ta mig igenom livet. Inte leva.

Resultatet av detta blev ett regisserat drama, där jag tillslut spelade känslor istället för att känna dem. Jag överraskades med något positivt, jag spelade glad. Jag förväntades bli arg, jag spelade upprörd. Men ingenstans fanns äktheten.

Det närmaste jag kom verkligheten var i kärleken till min son. Jag älskar honom över allt annat. Idag kan jag säga det, och känna känslan hela vägen in i hjärtat. För några månader sedan älskade jag, men jag var så djupt inkapslad bakom lager av skyddsmurar att jag var oförmögen att älska fullt ut. Men han var det närmaste jag kom. Han var det mest äkta i mitt liv. Och det är ofrånkomligen så att det är hans förtjänst att jag idag befinner mig där jag är. Utan honom hade jag lagt benen på ryggen och rymt. Jag hade antingen rymt genom att välja bort livet, eller genom att fly vidare utan att se mitt ansvar i det som hände.

När historien med min sambo började att rullas upp var det Bitterfittan som tog kontrollen. Hon styrde och ställde. Hon fick mig att ringa upp en av älskarinnornas sambo och avslöja historien. Hon fick mig att gräva djupare och djupare i den skit som vällde in över vårt förhållande. Hon fick mig att ställa fråga efter fråga om saker jag idag önskar att jag inte visste. Kontroll istället för känslor. Jag kunde inte känna. Vågade inte. Ville inte.

Hon finns kvar. Jag försöker tysta ner henne så gott det går, men visst hör jag hennes röst några gånger om dagen. De senaste dagarna har hon malt på om samma sak. Hämnd. Att ringa upp någon av älskarinnorna, att vänligt fråga efter deras fejkade namn. För att visa att de är upptäckta. För att skapa ångest och oro, även i deras liv.

"-M**** S*******?
Bor hon möjligen här?..."

Och självklart gör hon inte det. För hon finns inte. Inte på riktigt. Men U***** som bor där, hon kommer ju självklart att veta. Veta vem M**** S******* är. Och vad M.S gjort med min sambo. Mot sin egen sambo. Mot sig själv.

Mitt logiska jag vet att det inte är upp till mig att kontrollera deras liv. Det är inte mitt ansvar. Min tröst är att de är själsligt sjuka de med, och att de till skillnad från mig ännu lever i ovisshet. Det är må hända elakt av mig att gotta mig i andras elände, men jag har aldrig utgett mig för att bara vara god. Och dessutom, jag har svårt att tänka mig att jag upptog någon särskilt stor del av deras tankesfär när de tog sig friheten att bli en del av mitt liv.

Det gör mig faktiskt gott att veta att flera av de kvinnor som min sambo träffat fortfarande svävar omkring som rastlösa själar på internet och söker nya kontakter, trots att de lever i relationer. Jag vet ju vilken smärta de bär på innerst inne, och på att de aldrig kommer att kunna bota den utan att först komma till insikt.
Och den smärtan, den gör så in i h-vetes mycket mer ont än ett telefonsamtal från mig.
Det, du Bitterfitta där, det är min riktiga hämnd. Och den har jag inte ens varit delaktig i att regissera. Punkt för nu.

Min målbild

Jag har en ny förebild.
Hon säger allt jag vill säga.
Tänker tankar som jag fascineras av.
Hon är dessutom rolig, snygg och smart.
Framför allt inspirerande.
Hon är helt enkelt min målbild.
Sån ska jag bli när jag blir frisk.

Hon är Casanovas kvinna.
Eller njae.
Hon var.
Idag är hon snarare en fantastiskt klok kvinna.
Inte någon annans kvinna.
Bara lite rikare på erfarenhet.
Hennes blogg är precis som den utger sig för att vara, en inspirationskälla för mig.
Är det stöld att låna bra idéer och tankar från någon annan och implementera dem i sitt eget liv?
Eller är det kanske att betrakta som den allra främsta hedersbetygelsen?

Hur som helst.
Jag är tacksam för att hon finns.
Jag är tacksam för att hon bloggar.
Jag är tacksam för att hennes bok snart kommer ut ;)

/Tinto

For the record

Alltså. Inte för att det spelar någon som helst roll. Men varken tidsinställningen eller datumen verkar stämma i min blogg. Mest för att ingen ska tro att jag sitter uppe hela nätterna och filosoferar kring livet och dess nycker. Så nu vet ni.

Får väl ta o fixa till det någon dag. Men inte idag. Nu ska jag jobba.
Tjehoo. Eller inte.

Missförstådd. Igen.

Förstår inte varför jag gör det. Gång på gång på gång. Varför jag återvänder, när jag vet hur det brukar sluta.

Nä, det handlar inte om ett återfall. Det handlar om SLAAs forum. Där jag gång på gång blir missförstådd av kvinnor som lämnat sina män, och som verkar tro att jag driver något slags personlig vendetta emot dem. Jag vill dem inget ont! Jag förstår att man ibland måste lämna!!! AAArgh..... blir bara så trött. Känner att det tar för mycket energi av mig att argumentera för en sak som ändå inte verkar nå fram, det vill säga, allas rätt till det egna valet.
Så jag skriver härinne istället, där mig veterligen ingen läser och där mina åsikter får vila och förbli okontroversiella. Fast jag saknar dialogen. Det gör jag ju. Det finns mycket gott att hämta i samtal med andra, så länge de blir konstruktiva och inte konfronterande.

Jag behöver inte försvara mitt val att stanna hos min sambo för någon annan än mig själv. Precis på samma sätt som ingen har någon anledning att försvara sitt val för mig. Vi har alla olika förutsättningar, och det är ingen som har någon rätt att tala om för någon annan vad som är bäst för dem.

Jag har dock insett att det är oerhört provocerande att välja att stanna kvar hos sin partner efter att missbruket uppdagats. Detta har framgått tydligt, framför allt på forumet men även hos nära vänner. Det gör ingenting, jag kan leva med det. Ingen behöver förstå eller godkänna mitt val, så länge det gör mig lyckligare på sikt. Men frågan är intressant. Varför är det så provocerande? Varför förutsätter så många att jag avstår från att göra ett val, trots att det i allra högsta grad är ett val jag gjort? Att det enda valet som är giltigt är när man förändrar sitt liv radikalt och markerar med en fysisk skilsmässa att man inte accepterar den behandling man utsatts för.

Jag accepterar inte att leva i ett missbruk. Jag accepterar inte att min son ska växa upp i en familj där hans föräldrar är slavar under olika beteenden som bottnar i en själslig sorg. Jag har gjort ett val. Mitt val är att stanna. Men inte att stanna och fortsätta som om inget hänt. Allt är annorlund. Jag är annorlunda. Min sambo är annorlunda. Och vårt liv är annorlunda.

Missförstå mig nu inte. Jag är ödmjuk inför livet. Vårt nya liv tillsammans är bräckligt, och vi är fortfarande oerhört sårbara. Missbruket såväl som medberoendet lurpassar runt hörnet, och vår värsta fiende är förmodligen vårt högmod.

Nä. Jag kom aldrig iväg på mötet igår. Vilken skräll.
Fast faktiskt, vi fick gäster och jag kände att jag inte kunde förmå mig att bara rymma iväg. Eller självklart hade jag kunnat göra det, eftersom de kom oannonserade. Men som vanligt så väntade jag väl på en bra ursäkt att förhala det lite till. Och så serverades den rakt i öppna famnen på mig. Man tackar.
Men nästa vecka, då jäklar. Då är det dags...

Inspiration från forumet

Läste en fråga på SLAAs forum idag, och kunde inte släppa den. Frågan handlade om varför så många upplevde att det kändes så skönt att avsluta förhållandet med missbrukaren, och om man gör rätt som stannar. Funderade en massa och kom fram till lite som jag vill dela med mig av. Håll till godo.

Personligen så tror jag att det ligger mycket i vår egen sjukdomsproblematik. För oss som medberoende är det ju ofta väldigt svårt att skilja på vilka känslor som är våra, och vilka som är andras. Likaså är det svårt att se var gränsen för vad som är våra egna problem går, och var andras tar vid. Vi är ju som bekant ofta gränslösa i vårt förhållningssätt till vår omvärld. Om och när man kommer till insikt om sitt problem och i mitt fall då även "min" missbrukares problem så tror jag det är a och o att lära sig att hålla isär vilka problem som är mina och vilka som är hans. Jag menar då inte vilka som drabbar mig, för de gör ju båda typerna, men de problem som jag själv kan påverka. Mina problem. Min gränslöshet. Min anpassningsfetisch.

Om jag lyckas förstå och acceptera denna skillnad, så tror jag det finns goda möjligheter att tillfriskna tillsammans. Om inte så tror jag man gör alldeles rätt i att lämna "sin" missbrukare, för att kunna fördjupa sig mer i vilka problem som man själv bär ansvaret för. Det är ju oerhört förvillande annars, eftersom man lätt halkar in i den andres problem och på så vis lätt gräver sig djupare ner i sitt medberoende.

Däremot tror jag det är förödande att tro att man genom att lämna förhållandet kan lämna alla sina egna problem bakom sig. Mitt problem försvinner ju inte, bara för att han och hans problem gör det. Tillfälligt kanske, men de ursprungliga problemen finns ju kvar, latent, tills jag hittar någon annan utlösande faktor...

Värme och respekt. /Tinto

Namne

Googlade nyss namnet Tintomaran av ren nyfikenhet.
Fann bland annat en gripande blogg där upphovskvinnan drabbats av livmoderscancer och slutligen förlorade kampen om livet.
Upptäckte även att det finns en annan tintomara som kämpar med sin sexualitet, eller bisexualitet då snarare, i sitt heterosexuella förhållande.
Undras tro om man väljer namnet utifrån en kampsituation? Att begreppet tintomara för oss som väljer det, står för kämpaglöd och en stark vilja.
Eller så är vi kanske alla bara suckers för C.J. Love Almqvist och tycker att namnet är vackert och lite skrämmande på samma gång....

Idag brottas jag med beslutet på att gå på mitt första ACOA möte. Jag mår nästan illa av tanken. Kan inte förklara varför. Vill ju få den där gruppgemenskapen, vill ju ha stödet som den kan innebära. Ändå är jag livrädd för att bli dömd, och kanske ännu mer för att döma. Just idag är det ett kvinnomöte, och det tilltalar mig mest. Inte för att jag har några uppenbara problem med män, men för att jag helt enkelt inte riktigt känner mig bekväm med att diskutera mina problem IRL med det motsatta könet riktigt ännu. Jag har mer och mer börjat inse att jag nog alltid haft ett hyfsat komplicerat förhållningssätt till män, jag känner mig lätt hotad och "avklädd" i nära situationer. Idag vet jag ju att denna reaktion ligger hos mig själv, och inte hos männen, men ännu så länge har jag liksom inte riktigt kommit längre än just till denna insikt...

"Jag kan ju alltid vänta en vecka..." Det är mitt bästa argument. Vänta på vaddå??!! Det är precis som när jag läser mina självhjälpsböcker. Jag plöjer igenom dem i rasande takt, och hoppar över uppgifterna "till sen"...
Jamen, när kommer sen?! Som en vän på SLAAs forum uttryckte det; När är det dags att börja göra? Istället för att harva runt i sitt filosofiska ekorrhjul med allvärldens funderingar...

Ja, fröken Tinto, när är det dags?

När var hur

Det finns massor av olika missbruk, och det är bara bortkastad tid att jämföra i vilket medberoendet är värst. Jag kan tänka att jag haft det värre än en anhörig till en alkoholist, men vad vet jag egentligen om det? Jag har ju inget annat att jämföra med. För mig var mitt liv en mardröm , mitt medberoende ett helvete och det blir varken bättre eller sämre av att jämföras med någon annans.

Min bild av en sexmissbrukare var Michael Douglas. Eller Jack Nicholson. Och den där Arkiv X killen. Som något lite glammigt sådär, som kanske blir följden av att ha för mycket pengar och ett alltför stort ego.

Att ett sexmissbruk skulle kunna gro i periferin av mitt förhållande, och med tiden bli det nav kring vilket egentligen hela vårt förhållande snurrade...nä, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Och har fortfarande lite svårt för att förstå. Även om det blev verkligt i allra högsta grad.

Parallellt med vårt familjeliv deltog min sambo i ett fantasiliv i vilket ingen moral, inga gränser och ingen respekt ingick. Jag som trodde att vi kände varandra utan och innan, levde med en man som gömde halva sin personlighet för mig. Eller personlighet är fel ord. Om jag jämför med en annan sjukdom så blir det kanske lättare. Om han hade drabbats av cancer så var det som att han valde att inget säga. Han lät cancern gro, ta plats och slutligen ta över honom inifrån. Hans hjärta blev sjukt. Han var sjuk. Och jag blev sjuk. Men jag fattade aldrig varför.

Jag hittade vuxenfilmer på undangömda platser. I början blev jag skitförbannad och konfronterade honom. Jag vill inte ha den typen av våld i mitt hem. Jag hittade tidningar. Historik i hans dator. Märkliga konton på datingsidor. Bilder i datorn. Snuskiga trasor i hans bil.
Gränsen för vad jag tolerarade flyttades hela tiden fram, och jag hittade alltid något sätt att rättfärdiga hans beteende.

Jag ställde upp. Jag var till lags. Jag var hans sexscout. Alltid redo. Och det blev ett mått på vårt förhållande. Titta så bra vi har det. Vi har oplanerat, frekvent sex. Han var tillfredsställd och min självkänsla hölls skenbart uppe. Med betoning på skenbart.

För i backspegeln kan jag se hur jag utnyttjades. Njae...Snarare hur jag lät mig utnyttjas. Hur jag lät mina egna känslor och behov successivt dö ut, och gav någon annan chansen att helt ta över. Jag tillät mig själv att dö inombords. Mina känslor blev regisserade, och jag var ett tomt skal som gick omkring och levde i en dröm om en bättre morgondag. Livet passerade och jag deltog inte. Inte på riktigt. Inte fullt ut.

Idag är jag mer sårbar än vad jag varit på länge. Jag har skalat av en massa lager som skyddat mig, och arbetar fortfarande med att skala bort mer. Jag står blottad inför livet. Jag är bara jag. Gömmer mig inte bakom mitt förhållande, bakom mitt föräldrarskap, bakom min yrkesroll. Jag är bara jag. Och det som gör ont gör så sjukt mycket ondare, när man är sårbar. Och när jag är ledsen så gråter jag så att jag nästan går sönder, så mycket sorg jag känner.
Men gott folk. När jag är glad och lycklig, då är jag det på riktigt. Inifrån och ut, och inte vice versa. Och det är värt allt det där andra.

Medberoende

Med - ber - o - en - de.
That´s me.
Eller har varit, om man nu betraktas som tillfrisknande även om vägen som återstår är lång.
Jag har kommit till insikt. Jag tar ansvar för mitt problem. Jag vill förändras.

Jag har en massa tankar, känslor och rädslor som leker sodavatten på insidan.
Et voila. Min blogg blev ett faktum.
Välkommen.

En del av min värld blev just tillgänglig för dig

För att ventilera det som skett började jag att skriva lite om mitt kaotiska liv på SLAAs forum för anhöriga. Jag fick ta del av andras livsöden som i mångt och mycket liknade mitt eget. Det fanns (finns) oerhört mycket värme och visdom att hämta bland mångas tänkvärda inlägg och kommentarer på forumet.

Ganska snart möttes jag dock av ilska och förakt, av bittra kommentarer och av personangrepp. Jag antar att det framför allt handlade om att jag vägrade att reducera mig själv till ett offer. Jag hamnade i skottlinjen för den så kallade dumpakören, det vill säga, för de individer som tror sig veta att den enda rätta vägen är att lämna. Baserat på de förutsättningar som funnits i deras egna liv, anser de sig ha rätten att döma andra och att veta vad som är bäst för dem.

Jag dömer ingen.

Eller jo, det gör jag nog fortfarande ibland. Men jag kämpar stenhårt för att försöka sluta. Jag vet ju aldrig hur någon annans liv ser ut. Jag kan tro mig veta en hel massa, jag kan analysera andra människor utan och innan, och jag kan lura mig själv att tro att jag har klart för mig vad som är bäst för dem. Men faktum kvarstår, jag vet bara vad som är bäst för mig själv. Och ibland vet jag inte ens det, men jag försöker att med ödmjukhet närma mig livet och att acceptera att jag då och då väljer fel men att det är okej. Jag är okej.

Min ambition är att i denna blogg låta intresserade ta del av vår resa mot ett sunt och friskt förhållande. Kanske framför allt mot mitt eget tillfrisknande, men även mot vårt gemensamma då jag tror att det finns ett stort behov av detta. Åtminstone upplevde jag det när jag befann mig i mitt livs kris. Jag behövde få veta att jag inte var ensam. Jag behövde få höra om andras historier, och att det inte bara fanns en väg att gå. Att lämna. För jag ville ju aldrig det.

Idag inser jag att jag faktiskt inte kunde gå när min sambos otrohetsaffärer uppdagades. Jag var helt enkelt oförmögen att tro på mig själv, och på att jag kunde existera utan honom vid min sida. Min självkänsla var så djupt körd i botten att jag saknade viljan att leva utan honom vid min sida. Idag vill jag gärna tro att valet är möjligt, eftersom jag kan se på mig själv och vårt liv m ed andra ögon. Men jag vet faktiskt fortfarande inte. Kanske är jag fortfarande betydligt sjukare än vad jag tror, det kan bara framtiden utvisa.

Dock känner jag mig övertygad om att min insikt är min största framgång. Genom att till fullo inse att jag är sjuk, kan jag också ta ansvar och påverka mitt liv och den riktning det tar. Känner mig full av tillförsikt inför framtiden.

Med värme och omtanke åt alla.