Livrädd

Jag blir så trött på mig själv ibland.
Inte lika ofta som förr.
Men ibland, det erkänner jag.

Som idag när vi hade värsta vattenskadan på jobbet. Vi är tre som för tillfället är i tjänst på en hyfsat gigantisk arbetsplats, och ingen av oss har någon ledarbefattning av rang när det liksom kommer till kritan. Jag säger bara semestertider. Suck.

Och så sker det som inte får ske.
Duscharna har tydligen haft frispel under sommaren och omklädningsrummet har förvandlats till ett mögligt High Chaparall.
Fuktskadan är ett faktum och jag inser att jag inte har något annat val än att jag måste kontakta min chef. Och samtidigt som jag känner mig lite viktig för att jag är en av dem som upptäckt eländet, så känner jag mig livrädd.

Min chef tillhör nämligen en av de kategorier människor som skrämmer livet ur mig. Han är väldigt auktoritär. Mycket kontrollerande. När han är glad är alla glada, men när han är arg så förvandlas hela arbetsplatsen till en gravkammare. Ingen vågar andas.

Vad trodde jag skulle hända då?

Jo, jag stressade upp mig över följande:

Först och främst att han skulle bli ruskigt förbannad för att jag störde honom på hans sista semesterdag.

Att jag sedan dessutom inte lyckats lösa problemet själv (vilket jag faktiskt ändå gjorde till slut, men det är en annan historia) utan måste vända mig till honom för att få vägledning.

Och slutligen över att jag inte besatt just de rörmokarkunskaper som väl tillhör allmänbildningen ;)

Så vad hände då?

Jo, jag lämnade ett nervöst meddelande på hans telefonsvarare där jag informerade om läget med lite pipigt småskoleaktig röst. Och alldeles nyss ringde han upp. Glad och tacksam över att jag gjort vad jag kunnat, ursäktande för att jag ställts inför detta tråkiga problem och inte ett dugg arg.

Tack snälla chefen för att du inte hatar mig för att jag gjorde mitt bästa.

En liknande historia utspelade sig förra veckan. Då var han också vansinnigt arg och toksur på mig, ända tills jag till min förvåning insåg att hans tvärinbromsning och rallykörning på parkeringen hade väldigt lite med mig och någon ilska att göra, men däremot väldigt mycket med stress och honom.

Jag gör precis som jag alltid gjort. Beteendet är fortfarande detsamma. Jag suger åt mig vissa känslor och stämningar som en svamp. Om det så gäller chefen, sambon eller vad det nu än är.

Men den stora skillnaden är att jag numera analyserar det med nya verktyg.
Jag pillar lite i det, tills det faller i bitar och då sorterar jag ut vilka delar jag vill behålla.
Mina riktiga, och befogade känslor.
Det där andra kastar jag bort.

Lycklig och tillfreds.
Har fantastiskt goda nyheter i bakfickan...men de får ligga där lite till.
Och liksom mogna lite.