Förlåt R.

Dagens lunch.
Jag var hemma om hos sambon och lillemannen och käkade lunch.
Vi fick besök av vänner på genomresa och hade det allmänt trevligt.
Plötsligt börjar vi gnabbas sådär oprovocerat igen.
Lite trevande, men ändå sylvasst i kanterna.
Det händer nästan aldrig.
Och det finns egentligen bara en enda sak som kan utlösa det, så även idag.
Diskussionen om hans son sedan ett tidigare förhållande.

Det blir så sjukt infekterat.
Så mycket känslor och sårade stoltheter att vi båda fastnar i ett mönster av självförsvar.

Att det handlar om rädslan för att ha gjort fel borde gå att se mellan raderna.
Men det är ingen av oss som tar sig tid att försöka.
Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försvara oss själva och våra val.

Jag försökte älska pojken när vi träffades. Det gjorde jag faktiskt. Jag gick in det med liv och lust. Jag hittade på roliga saker med honom, försökte vara den lite coola styvmorsan som han kunde vara stolt över. Började med regler och rutiner, vilket tidigare varit obefintligt.
Men efter ett tag slutade jag försöka.
Jag tyckte fortfarande om honom, men jag kunde aldrig nå ända fram. Det fanns alltid en massa andra ivägen som gick före. Hans mamma, hans mormor, hans ditt och hans datt. Jag hamnade så långt ner på listan att mitt ego protesterade. Var jag inte högst upp, ville jag inte vara med.

Och så blev det istället till en strid om min sambo.
Ingen uttalad strid, utan en tyst och malande som skedde inom mig.
Jag kände mig hotad när han kom för att bo hos oss. Den lilla uppmärksamhet jag fick, den var jag tvingad att dela med mig av. Jag kände mig märkligt nog även hotad när han åkte hem till sin mamma tidigare än bestämt. Då blev jag bortvald, ratad. Och det ville jag ju inte heller bli.

Jag har aldrig sagt ett ont ord till honom. Jag har kramat honom, och försökt få honom att känna sig delaktig i vår familj så gott jag har kunnat. Men jag har aldrig menat det till fullo förrän nu. Det är med tårarna rinnandes ner för kinderna som jag först nu inser att detta förmodligen är ett av mitt livs största misstag. Att jag tillät mig själv att stänga ute honom. En liten, liten pojke som nu hunnit blivit stor stängdes känslomässigt ute på grund av min vansinnigt dåliga självkänsla.

Jag älskar honom. Han är så himla fin, och han har fått betala ett så högt pris för det jag och hans pappa gått igenom under åren. Jag önskar att jag kunde se honom i ögonen och be om ursäkt, men jag vågar inte. Jag vågar inte erkänna det jag gjort högt, för det är så fruktansvärt.
Jag skäms.

Så.
Nu vet ni.
Vissa saker kan man aldrig göra om.
Man kan göra nytt, och man kan göra bättre.
Men aldrig göra om.
Även om ens hjärta skriker högt att man inget hellre vill.