Visst vacklar jag ibland

Ibland har i ärlighetens namn känslan av att jag kanske inte borde kunna förlåta det som hänt dykt upp. Att jag genom att förlåta, någonstans accepterat att bli bedragen. Jag kan inte riktigt säga när den här känslan infunnit sig, bara att det hänt vid några tillfällen och att det då fått hela mig att svaja till.

För ibland känns det som att det gick lite för lätt.
Som att jag redan efter tre månader mår alldeles för bra, med tanke på det som hänt.

Men så tar jag en liten stund åt att fundera, och då är lätt det sista ordet som stämmer in på min historia. Jag ska försöka förklara hur jag menar.

För fyra år sedan var min sambo otrogen mot mig för första gången. Egentligen hade det börjat tidigare än så, med märkliga flirt-historier ute på krogen när jag inte var där men det var för fyra år sedan som bomben exploderade hemma. Han hade under några veckors tid haft sms-kontakt med en nära vän till min syster, och de hade träffats i smyg några gånger. De hade dock inte haft sex, men anledningen till det hade föga att göra med hans vilja att vara trogen. Han hade bokat in dem på hotellrum, men det dök upp förhinder båda gångerna.

Det var fruktansvärt när jag fick veta. Historien avslöjades, så klart av undertecknad, ungefär fem dagar innan vi skulle åka iväg till Paris och förlova oss. Ringarna var beställda. Resan var betald. Jag var i full gång med att mentalt planera vårt bröllop. Detta fick ju inte hända! Detta hade jag ju inte planerat!

Men vi åkte.
Och vi hade faktiskt en riktigt härlig resa.
Romantisk till och med.
För vi levde verkligen där och då.
Fast förlovade oss gjorde vi inte.

Väl hemkomna knäpptes känslorna igång igen, och jag var åter den bedragna flickvännen. Efter denna historia var jag än mer misstänksam och svartsjuk än någonsin. Jag inrättade förbud, och jag tog mig rätten att snoka precis närhelst andan föll på. Och det gjorde den ofta...

Åren gick och märkliga saker fortsatte att hända. Jag hittade lite profiler på några märkliga datingsidor, där han skrivit smicker till andra kvinnor. Jag konfronterade honom, men han sa att det bara var för spänningens skull. Vid något annat tillfälle avslöjade kontohistoriken att han surfat på porrsidor. Jag konfronterade och fick samma svar. Spänning.

Det avslöjande som kom i maj var förvisso långt värre än något av det som tidigare uppdagats, men det skapade en ny förståelse hos mig. Under två års tid hade min sambo haft fysiska kontakter med kvinnor han träffat på nätet. Parallellt med min graviditet, vårt första husköp och det liv som jag betraktade som komplett. Men det förklarade de lösa pusselbitar som hängt och dinglat lite varstans genom åren, och som jag ofrånkomligt kommit att ta personligt.

Det blev så påtagligt att problemet faktiskt inte låg hos mig.
Inte det problemet i varje fall, däremot ett annat och inte mindre allvarligt.
Mitt medberoende.

Jag kom till insikt om hans missbruk.
Han kom till insikt.
Och då kändes allt plötsligt ganska lätt.
Jag fick äntligen en förklaring på allt det som viftats undan genom åren.
Och jag insåg att lösningen befann sig lite drygt tolv steg bort.

Så att det kändes lätt när jag väl insåg vårt problem, gör ju inte smärtan som funnits där under årens lopp mindre men den får möjligheten att landa i mig på ett nytt sätt. Jag accepterar den, också som ett bevis på att den varit äkta och på att jag inte varit paranoid.

Jag vet att det finns människor i min omgivning som tror att jag förnekar det som hänt, genom att fortsätta vårt liv ihop.
Hur förklarar man skillnaden? Inte för att jag måste, men för att det känns viktigt för mig själv också att veta.

För det är precis i det jag vacklar, när jag vacklar.
I skillnaden mellan förnekelse och acceptans.

Värme och omtanke
/Tinto