Hörde precis ett radioinslag där dessa orden uttalades. Och de gör mig förbannad.
Varför?
Jo, för att de påminner mig om hur jag en gång brukade tänka.
Att äkta kärlek gör ont. Att det är det som är tecknet på att den är äkta.
Nu vet jag bättre.
Äkta kärlek är god.
Den gror ur tillit och ur ömsesidig respekt.
Den är en produkt av sann intimitet, snarare än ren och skär vilja.
Jag brukade göra allt på vilja.
Men det räcker inte.
Någon annan måste också vilja. Och även om skulle råka finnas en vilja från den andres sida, så får det inte finnas ett missbruk i vägen för då studsar viljan likaväl som kärleken död mot marken. Och kvar är sorgen som förkläds i ilska som förkläds i likgiltighet som slutligen förkläds i bitterhet.
Jag älskar honom inte på samma sätt längre. Inte så som jag gjorde tidigare. Inte himlastormade, ovillkorligt, självutplånande och dyrkande. Han är varken Rhett Butler i Borta med vinden eller Rick Blaine i Casablanca. Han är en verklig man som gått vilse i livet. Han fick ingen karta som barn. Eller åtminstone inte verktygen att läsa av kompassen. Han hamnade snett.
Och han är ledsen för det.
Jag är ledsen för det, för samma sak hände mig. Fast jag envisades med att gå på en snårig parallellstig till livet hela tiden istället för att gå totalt vilse. Min stig gav mig rivsår och ibland djupa sår. De kunde jag visa upp, och så kunde andra bekräfta det jag redan visste. Jag var ett offer.
Och jag var trettio år. Märk väl.
Trettio år och offer var en del av min identitet.
Men jag klandrar inte mig själv.
Jag var medberoende.
Det är ett skäl så gott som något till att agera irrationellt och utan logik.
Jag klandrar dock radiorösten som påminner mig om den där känslan jag brukade leva för. Den där om sann kärlek. För sann kärlek finns inte bara. Den måste få gro, och när den gjord det så måste den vårdas.
Men under tiden man vårdar sin kärlek så ska det inte behövaa göra ont.
Det ska inte vara plågsamt.
Kärleken ska vara en förlängning av kärleken till dig själv, och inte vice versa. Den måste få börja inifrån, för att kunna nå ut och över till någon annan.
Annars blir det bara fejk. En illusion.
Är min fasta övertygelse.
/Värme och omtanke åt alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker att det är skillnad på att kärlek ska göra ont och på att den gör ont ibland, för det tror jag att den gör...ibland.
SvaraRaderaHur mycket vi än jobbar med oss själva så är vi ändå människor. Vi kommer även i framtiden att svika, säga sårande saker, vara egoistiska, sopa unde mattan, ta illa upp och vara alldeles vanliga sårbara människor.
Vad vi kan hoppas på är väl att vi är bättre rustade, vi vet att vi inte går sönder, vi vet att vi klarar oss vad vi än ställs inför och vår tillit handlar om det snarare än om tilliten till en människa som bara är just det; en människa...
Det är just det som är problemet med kärlek; att den ska matchas mot någon annan. Kärlek uppstår ju bara i relation till någon annan, och speglar livet som också innebär smärta, Inte alltid, inte ens ofta...men ibland.
Kram Åsa
Varmt välkommen :)
SvaraRaderaVad glad och stolt jag blir över att du hittat hit!
Håller absolut med dig i ditt inlägg... Jag antar att en helt friktionsfri kärlek utan missförstånd och sårad stolthet då och då snarare borde uppmana till varningsklockor än till euforiska tillrop.
Men jag kan också se att det finns en stor skillnad på ont och ont.
Det där "ontet" som du nämner kommer nog alltid att finns lurpassandes bakom knuten. Det där vardagliga liksom. Och det kan jag leva med, även om jag såklart kommer att tycka att det är våldsamt synd om mig när jag lider av den typen av "ontighet" också.
Det är den där andra typen av ont som jag vill åt, för den är något annat för mig. För mig var den allt det där självutplånande och sjuka. När jag kände att jag öste som en dåre ur mina känslomässiga förråd för att försöka tillgodose någon annans behov. Vilket jag såklart misslyckades med... Och den smärtan det innebär att tro att man gör allt som står i ens makt, och att ändå bli bedragen... Det är den jag vill åt. Den jag menar.
Men jag misstänker att det är något liknande du menar i det du skriver. För när man lär sig att skilja på människa och människa så är jag övertygad om att tilliten till den egna förmågan, och till livet i största allmänhet får chansen att växa. Tryggheten i sig själv som individ, och inte i den maniska tillhörighetskänslan till någon annan (nu kan jag ju bara prata för mig själv och hur jag fungerat).
Vad skönt att veta att mina gamla svensklärare inte kommer att kunna identifiera mig här...känns som att begrepp som ontighet och ontast nog inte uppskattats sådär våldsamt då:)
Kram
Tinto