Missförstådd. Igen.

Förstår inte varför jag gör det. Gång på gång på gång. Varför jag återvänder, när jag vet hur det brukar sluta.

Nä, det handlar inte om ett återfall. Det handlar om SLAAs forum. Där jag gång på gång blir missförstådd av kvinnor som lämnat sina män, och som verkar tro att jag driver något slags personlig vendetta emot dem. Jag vill dem inget ont! Jag förstår att man ibland måste lämna!!! AAArgh..... blir bara så trött. Känner att det tar för mycket energi av mig att argumentera för en sak som ändå inte verkar nå fram, det vill säga, allas rätt till det egna valet.
Så jag skriver härinne istället, där mig veterligen ingen läser och där mina åsikter får vila och förbli okontroversiella. Fast jag saknar dialogen. Det gör jag ju. Det finns mycket gott att hämta i samtal med andra, så länge de blir konstruktiva och inte konfronterande.

Jag behöver inte försvara mitt val att stanna hos min sambo för någon annan än mig själv. Precis på samma sätt som ingen har någon anledning att försvara sitt val för mig. Vi har alla olika förutsättningar, och det är ingen som har någon rätt att tala om för någon annan vad som är bäst för dem.

Jag har dock insett att det är oerhört provocerande att välja att stanna kvar hos sin partner efter att missbruket uppdagats. Detta har framgått tydligt, framför allt på forumet men även hos nära vänner. Det gör ingenting, jag kan leva med det. Ingen behöver förstå eller godkänna mitt val, så länge det gör mig lyckligare på sikt. Men frågan är intressant. Varför är det så provocerande? Varför förutsätter så många att jag avstår från att göra ett val, trots att det i allra högsta grad är ett val jag gjort? Att det enda valet som är giltigt är när man förändrar sitt liv radikalt och markerar med en fysisk skilsmässa att man inte accepterar den behandling man utsatts för.

Jag accepterar inte att leva i ett missbruk. Jag accepterar inte att min son ska växa upp i en familj där hans föräldrar är slavar under olika beteenden som bottnar i en själslig sorg. Jag har gjort ett val. Mitt val är att stanna. Men inte att stanna och fortsätta som om inget hänt. Allt är annorlund. Jag är annorlunda. Min sambo är annorlunda. Och vårt liv är annorlunda.

Missförstå mig nu inte. Jag är ödmjuk inför livet. Vårt nya liv tillsammans är bräckligt, och vi är fortfarande oerhört sårbara. Missbruket såväl som medberoendet lurpassar runt hörnet, och vår värsta fiende är förmodligen vårt högmod.

Nä. Jag kom aldrig iväg på mötet igår. Vilken skräll.
Fast faktiskt, vi fick gäster och jag kände att jag inte kunde förmå mig att bara rymma iväg. Eller självklart hade jag kunnat göra det, eftersom de kom oannonserade. Men som vanligt så väntade jag väl på en bra ursäkt att förhala det lite till. Och så serverades den rakt i öppna famnen på mig. Man tackar.
Men nästa vecka, då jäklar. Då är det dags...