Tillåt mig presentera- Min Diffe

Det finns ett uttryck som kallas Diffe. Detta används flitigt av missbrukare, åtminstone av tillfrisknande sådana. Det är ett annat ord för den inneboende kraft som alltid kommer att ligga och lurpassa därinne, som kommer att kämpa med näbbar och klor för att missbruket åter ska få fäste och börja gro. Till exempel så kan jag tänka mig att sexmissbrukarens Diffe brukar återkomma till myten om sex som en mänsklig rättighet och alla människors rätt till den egna sexdriften...

Jag har också en Diffe. Vi kan kalla henne Bitterfittan, för att låna ett så träffande uttryck. Bitterfittan brukade vara världsbäst på att tala om för mig att jag var sämst på allt. Varje gång jag gick förbi en spegel så hörde jag hennes röst. Om hur ful jag var. Hur alla andra skulle se och skratta åt mina brister. Hur fel, ful och fet jag var, var och varannan dag.

Bitterfittan var också bra på att övertyga mig om att jag aldrig någonsin skulle kunna lita på en människa igen. Om min rätt att kontrollera. Om hur jag gjorde bäst i att tvångsmässigt kolla sambons telefon, söka i hans dator, snoka i hans bil...för jag kanske kunde hitta något. Jakten på detta något blev som en pervers adrenalinkick. Och hittade jag sedan något så blev det som jackpott det också. Även om det egentligen borde gjort pissont i hjärtat. Men nä. Jag gömde mig bakom kontroll. Kontrollera istället för att känna.

Min Bitterfitta fick mig ibland att känna avund mot mina bästa vänner när de fick befordringar på jobbet. Fastän jag egentligen ville vara glad och kanske var det först och främst, så hörde jag ändå henne berätta för mig om hur mycket sämre jag själv blev i takt med att vännerna blev bättre. För varje framgång som inte var min så kom jag närmare och närmare adjektivet värdelös. Logiskt så det förslår.
Bitterfittan fick mig att bli så osäker på mig själv i alla tänkbara sammanhang, att jag tillslut gick omkring och spelade en massa roller för att överhuvudtaget kunna leva. Eller fel. För att kunna ta mig igenom livet. Inte leva.

Resultatet av detta blev ett regisserat drama, där jag tillslut spelade känslor istället för att känna dem. Jag överraskades med något positivt, jag spelade glad. Jag förväntades bli arg, jag spelade upprörd. Men ingenstans fanns äktheten.

Det närmaste jag kom verkligheten var i kärleken till min son. Jag älskar honom över allt annat. Idag kan jag säga det, och känna känslan hela vägen in i hjärtat. För några månader sedan älskade jag, men jag var så djupt inkapslad bakom lager av skyddsmurar att jag var oförmögen att älska fullt ut. Men han var det närmaste jag kom. Han var det mest äkta i mitt liv. Och det är ofrånkomligen så att det är hans förtjänst att jag idag befinner mig där jag är. Utan honom hade jag lagt benen på ryggen och rymt. Jag hade antingen rymt genom att välja bort livet, eller genom att fly vidare utan att se mitt ansvar i det som hände.

När historien med min sambo började att rullas upp var det Bitterfittan som tog kontrollen. Hon styrde och ställde. Hon fick mig att ringa upp en av älskarinnornas sambo och avslöja historien. Hon fick mig att gräva djupare och djupare i den skit som vällde in över vårt förhållande. Hon fick mig att ställa fråga efter fråga om saker jag idag önskar att jag inte visste. Kontroll istället för känslor. Jag kunde inte känna. Vågade inte. Ville inte.

Hon finns kvar. Jag försöker tysta ner henne så gott det går, men visst hör jag hennes röst några gånger om dagen. De senaste dagarna har hon malt på om samma sak. Hämnd. Att ringa upp någon av älskarinnorna, att vänligt fråga efter deras fejkade namn. För att visa att de är upptäckta. För att skapa ångest och oro, även i deras liv.

"-M**** S*******?
Bor hon möjligen här?..."

Och självklart gör hon inte det. För hon finns inte. Inte på riktigt. Men U***** som bor där, hon kommer ju självklart att veta. Veta vem M**** S******* är. Och vad M.S gjort med min sambo. Mot sin egen sambo. Mot sig själv.

Mitt logiska jag vet att det inte är upp till mig att kontrollera deras liv. Det är inte mitt ansvar. Min tröst är att de är själsligt sjuka de med, och att de till skillnad från mig ännu lever i ovisshet. Det är må hända elakt av mig att gotta mig i andras elände, men jag har aldrig utgett mig för att bara vara god. Och dessutom, jag har svårt att tänka mig att jag upptog någon särskilt stor del av deras tankesfär när de tog sig friheten att bli en del av mitt liv.

Det gör mig faktiskt gott att veta att flera av de kvinnor som min sambo träffat fortfarande svävar omkring som rastlösa själar på internet och söker nya kontakter, trots att de lever i relationer. Jag vet ju vilken smärta de bär på innerst inne, och på att de aldrig kommer att kunna bota den utan att först komma till insikt.
Och den smärtan, den gör så in i h-vetes mycket mer ont än ett telefonsamtal från mig.
Det, du Bitterfitta där, det är min riktiga hämnd. Och den har jag inte ens varit delaktig i att regissera. Punkt för nu.