Kan tårar ta slut?

Nu när jag bestämt mig för att låta känslorna flöda till höger och vänster, så blir det ibland lite väl mycket. Även för mig.

Som igår kväll.

Av en händelse slog vi på Allsång på Skansen på tv:n. Anders Lundin dansade omkring på scen och stämningen var trevlig, mysig tja, lite sådär lagom på nåt sätt.
Sedan hände något magiskt.

En man går upp på scen. En ensam man. Och jag har ingen aning om vad han ska göra där.
Är han en stand-up komiker? Är han en musikalartist?...Men så börjar jag lyssna.

Han pratar litegrann för fort. Så fort att han nästan snubblar på orden emellanåt.
Men det han säger är så vackert och så viktigt att det når ända in i hjärtat på mig. Han hade kunnat hoppa över vart tredje ord och ändå trollbinda mig, så känns det.
Han är verksamhetsledare för en teater som jobbar med utvecklingsstörda. Han pratar om fördomarna. Samhällets fördomar, de fördomar som vi "normala" har men även de som finns hos föräldrar och familj. Om rädslan för att göra bort sig själv, eller ännu värre, de vi älskar.

Efter denna mans fängslande tal följde en sång framförd av Toralf Nilsson och Theresia Widarsson. Dessa underbara, fantastiska artister. Inte underbara trots sitt handikapp. Kanske snarare tack vare. Vad vet jag. Det var vackert och gripande, och jag grät från början till slut.

För mig kändes inslag i Allsång på Skansen som något av det viktigaste som skett i svensk tv-historia på länge. Det var ett ställningstagande. En normalisering av något som tidigare varit marginaliserat. Ett sätt att säga att det inte finns något vi eller de. Vi är alla människor.
Inget nytt under solen, men så vansinnigt lätt att glömma bort ibland. Våra fördomar behöver inte alltid innebära en negativ särbehandling, men varför ska vi särbehandla överhuvudtaget?

Det syns inte på mig att jag varit själsligt sjuk under en lång, lång tid. Det gör ingenting. Och jag vill inte bli bemött utifrån det handikapp jag dragits med under den tiden heller. Jag lever ju ett liv idag som känns mycket rikare och mycket mer obegränsat än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag lever nu. Inte i morgondagen, eller i drömmen om en bättre gårdag. Jag lever i nuet.

Vet inte om det var en massa andra känslor som rann över samtidigt igår när Toralf och Theresia sjöng för mig (och i sanningens namn för några till, men det låtsades jag inte om...) men deras framträdande fick mig att en gång för alla inse att livet är alltför värdefullt för att ödsla tid på att be om ursäkt för att man finns till. Det är ju faktiskt bara att ta för sig.
De som dömer allra hårdast är oftast vi själva. Vad ska alla andra säga? Jag som ju egentligen inte kan...

Men nästa gång jag tänker i de banorna så ska jag gå tillbaka i tiden och tänka på den mörkhårige ynglingen som tagit sig friheten att kalla kronprinsessan för bruden, och på den blonda tjejen som tidigare lidit av svår scenskräck och låst in sig på en toalett...

Så, välkomna Toralf och Theresia.
Ni är de nyaste tillskotten på min förebildslista.
Och så förstås killen som höll talet i början.
Som gjorde det ingen sa var möjligt.
Som gjorde det trots att alla sa att det var omöjligt.
Hans namn minns jag dessvärre inte.
Men hans prestation kommer jag aldrig att glömma.

/Tinto