Läste en fråga på SLAAs forum idag, och kunde inte släppa den. Frågan handlade om varför så många upplevde att det kändes så skönt att avsluta förhållandet med missbrukaren, och om man gör rätt som stannar. Funderade en massa och kom fram till lite som jag vill dela med mig av. Håll till godo.
Personligen så tror jag att det ligger mycket i vår egen sjukdomsproblematik. För oss som medberoende är det ju ofta väldigt svårt att skilja på vilka känslor som är våra, och vilka som är andras. Likaså är det svårt att se var gränsen för vad som är våra egna problem går, och var andras tar vid. Vi är ju som bekant ofta gränslösa i vårt förhållningssätt till vår omvärld. Om och när man kommer till insikt om sitt problem och i mitt fall då även "min" missbrukares problem så tror jag det är a och o att lära sig att hålla isär vilka problem som är mina och vilka som är hans. Jag menar då inte vilka som drabbar mig, för de gör ju båda typerna, men de problem som jag själv kan påverka. Mina problem. Min gränslöshet. Min anpassningsfetisch.
Om jag lyckas förstå och acceptera denna skillnad, så tror jag det finns goda möjligheter att tillfriskna tillsammans. Om inte så tror jag man gör alldeles rätt i att lämna "sin" missbrukare, för att kunna fördjupa sig mer i vilka problem som man själv bär ansvaret för. Det är ju oerhört förvillande annars, eftersom man lätt halkar in i den andres problem och på så vis lätt gräver sig djupare ner i sitt medberoende.
Däremot tror jag det är förödande att tro att man genom att lämna förhållandet kan lämna alla sina egna problem bakom sig. Mitt problem försvinner ju inte, bara för att han och hans problem gör det. Tillfälligt kanske, men de ursprungliga problemen finns ju kvar, latent, tills jag hittar någon annan utlösande faktor...
Värme och respekt. /Tinto
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar