Sambon är på SLAA möte och jag har precis lyckats natta lillkillen.
Efter många om och men kapitulerade han slutligen, men först efter en strid som nästan tog kål på hans gamla morsa.

Och på tal om morsor.
Det finns vissa människor som man älskar, men som alltid lyckas driva en till vansinne. Min mamma är en sådan. Hon betyder väldigt mycket för mig, för hon är en jättefin och god människa. Men det är någonting...som jag inte inte kunnat sätta fingret på förrän alldeles nyligen.

Jag insåg att hon också levt hela sitt liv i ett medberoende-tillstånd.
Den ständiga kampen för att vara till lags, för att säga rätt saker, osäkerheten, den ibland sturska envisheten bara för att, det överdrivna omhändertagandet.

Och sist men inte minst.

Japp. Såklart, offerrollen.

När jag insåg detta så blev det med en gång mycket lättare att förhålla mig till henne. Min mamma är underbar, men hon har levt hela sitt liv för att behaga andra. Hennes sätt att vara kan jag inte ändra på, hur gärna jag än vill. Jag kan bara visa henne min egen förändring, och hoppas att en del av det ska smitta av sig.

Men det paradoxala i det hela var att min oförmåga att be om hjälp, fick mig att känna mig övergiven och förbisedd av henne under hela min sons första år. Jag behövde massor av hjälp, men kände inte att jag fick den. Hon å andra sidan måste ha känt sig oerhört frustrerad över att inte få hjälpa till. Hon ville ju av respekt för vår familj inte stövla in och börja styra och ställa (det ligger liksom inte riktigt i hennes natur, milt uttryckt), men hade säkert gett sin högra arm för att få känna sig behövd och viktig som mormor.

Förutom att vägra vara offer, så ingår denna insikt bland mina allra viktigaste såhär långt. Insikten om att mina reaktioner är just mina, och att de bottnar i någonting hos mig. Inte hos någon annan.
Reaktionerna på min mamma var ju inget annat än ett uttryck för mina känslor. Att jag reagerar på ett visst sätt beror på att någon eller något slår an någonting inom mig. Numera måste jag varje gång det händer rannsaka mig själv, för att ta reda på varför jag reagerar som jag gör. Om jag blir arg. Rädd. Ledsen. Och det är spännande. Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag. Inte alltid positiva, men för det mesta väldigt nyttiga.

Denna insikt var det en mycket klok man och hans tillika kloka sambo som hjälpte mig att nå fram till. De går under aliasen F och Th på SLAA-forumet. Jag är evigt tacksam.
Nu äger jag äntligen mina egna känslor.

Länge leve ödmjukheten .
/Tinto