Mamma-pappa-barn

Ibland är vi inget annat än två barn.
Det är så tydligt, men ändå så vansinnigt lätt att missa när vi befinner oss inne i det.

Som igår kväll.

Jag fick panik över att min mobilladdare var försvunnen. Skulle ju ställa alarmet på mobilen för att ha en chans att vakna idag, och batteriet var nästan alldeles dött. K-a-t-a-s-t-r-o-f.

Jag yrade rundor i hela huset.
Letade överallt.
Och jag är faktiskt ganska duktig på att leta, så hyfsat snart insåg jag att det skulle bli svårare att hitta den än vad jag trott från början.

Då sambon för tillfället är pappaledig så insåg jag ganska snart att han förmodligen var skyldig till att ha lagt den någonstans. I första hand var det nog i sanningens namn vår ettåring som dragit runt med den, men jag antar att den städats undan på lämplig plats av pappa Duktig.

Så var var den då?

Klockan var 22.30. Sambon låg halvsovandes i sängen. Jag gick in, tände sänglampan och letade vidare. Ingen mobilladdare. Paniken var nära förestående.

"Men, var är den då?
Du måste ju ha lagt den nånstans??!!!"

Jag hörde hur min redan ganska gälla röst valsade högre upp i falsett, och kände hur oerhört gärna jag ville börja stampa i golvet av frustration. Hjäääälp mig, skriker lilla My alldeles vansinnigt högt inom mig, men ut kommer inget annat än ren och skär irritation.

Grymt grymt....är allt jag hör från andra sänghalvan.

"MEEEN!!"

Och upp flyger sambon. Spritt språngande naken och med värsta Jack Nicholson-uppsynen. Arg och galen på en och samma gång, vilken karismatisk kombination. Eller inte.

"Det var ju själva....."

Och så for vi rundor båda två. Jag, för att jag kände att jag helt enkelt var tvungen att hitta min laddare för att kunna överleva (ja, just då var det min exakta upplevelse) plus att jag av någon anledning kände det som oerhört viktigt att hinna före honom.

Han för att han just då förmodligen hatade mig. För att jag väckt honom. För att jag inte respekterat hans val att sova för fem öre.

Och han vann. Eller så vann jag, det beror lite på hur man väljer att se på det. Han hittade den, och jag muttrade något lite förläget tack till svar...tätt följt av "ja, men där har i varje fall inte jag lagt den"....

Jag gick och la mig och läste, han gick ner och såg på tv.

Det gick några minuter, och jag insåg att vi hamnat i en situation som vi varit i tusentals gånger förut. Jag stängde av mina känslor och gick och la mig, och så la vi locket på. Men nä...så skulle vi ju inte göra längre!!! Så vad kände jag då?
Jag kände mig orättvist behandlad! Jag tyckte att han varit sur och elak mot mig, när jag bara behövde hans hjälp. Jag var arg på honom!

I samma stund som jag tänkte tanken om min ilska så försvann känslan. Jag var inte arg på honom längre, och i ärlighetens namn så vet jag inte om jag varit arg på riktigt. Kan ilska bara försvinna så? Som en bubbla som bara spricker.

Så jag tog mig i kragen och gick ner en våning för att bena upp vad det var som hänt.
Vi pratade lite och jag tyckte ju såklart fortfarande att jag blivit nonchalant behandlad av honom.

"-Men varför hjälpte du mig inte från början då?!"

-Du bad aldrig om hjälp.

-Men!! Det gjorde jag ju visst ju!!

-Nä, du bad aldrig om hjälp, du bara KRÄVDE den!"

Och sakta men säkert så kände jag hur jag blivit avslöjad och ertappad som en bortskämd liten snorunge, men kunde jag erkänna det högt? Aldrig. Jag är fortfarande inte så vidare jättebra på att be om ursäkt för saker. Det är precis som att devisen allt eller inget verkar gälla för mig i det fallet. Antingen ber jag om ursäkt för att jag finns, för att jag stör, för att jag har en åsikt, för att jag har dåligt lokalsinne...osv. Eller så ber jag inte om ursäkt för någonting överhuvudtaget. Punkt slut. Inte ens när jag faktiskt gjort fel.

Så om du läser härinne, allra käraste sambo, förlåt.
Jag överreagerade, och jag körde över dig.
Jag fick tunnelseende och kunde inte tänka vare sig logiskt eller empatiskt.
Jag ber om ursäkt...

Ps. Men erkänn att det var du som lagt den där den hittades!!! ;)