En del av min värld blev just tillgänglig för dig

För att ventilera det som skett började jag att skriva lite om mitt kaotiska liv på SLAAs forum för anhöriga. Jag fick ta del av andras livsöden som i mångt och mycket liknade mitt eget. Det fanns (finns) oerhört mycket värme och visdom att hämta bland mångas tänkvärda inlägg och kommentarer på forumet.

Ganska snart möttes jag dock av ilska och förakt, av bittra kommentarer och av personangrepp. Jag antar att det framför allt handlade om att jag vägrade att reducera mig själv till ett offer. Jag hamnade i skottlinjen för den så kallade dumpakören, det vill säga, för de individer som tror sig veta att den enda rätta vägen är att lämna. Baserat på de förutsättningar som funnits i deras egna liv, anser de sig ha rätten att döma andra och att veta vad som är bäst för dem.

Jag dömer ingen.

Eller jo, det gör jag nog fortfarande ibland. Men jag kämpar stenhårt för att försöka sluta. Jag vet ju aldrig hur någon annans liv ser ut. Jag kan tro mig veta en hel massa, jag kan analysera andra människor utan och innan, och jag kan lura mig själv att tro att jag har klart för mig vad som är bäst för dem. Men faktum kvarstår, jag vet bara vad som är bäst för mig själv. Och ibland vet jag inte ens det, men jag försöker att med ödmjukhet närma mig livet och att acceptera att jag då och då väljer fel men att det är okej. Jag är okej.

Min ambition är att i denna blogg låta intresserade ta del av vår resa mot ett sunt och friskt förhållande. Kanske framför allt mot mitt eget tillfrisknande, men även mot vårt gemensamma då jag tror att det finns ett stort behov av detta. Åtminstone upplevde jag det när jag befann mig i mitt livs kris. Jag behövde få veta att jag inte var ensam. Jag behövde få höra om andras historier, och att det inte bara fanns en väg att gå. Att lämna. För jag ville ju aldrig det.

Idag inser jag att jag faktiskt inte kunde gå när min sambos otrohetsaffärer uppdagades. Jag var helt enkelt oförmögen att tro på mig själv, och på att jag kunde existera utan honom vid min sida. Min självkänsla var så djupt körd i botten att jag saknade viljan att leva utan honom vid min sida. Idag vill jag gärna tro att valet är möjligt, eftersom jag kan se på mig själv och vårt liv m ed andra ögon. Men jag vet faktiskt fortfarande inte. Kanske är jag fortfarande betydligt sjukare än vad jag tror, det kan bara framtiden utvisa.

Dock känner jag mig övertygad om att min insikt är min största framgång. Genom att till fullo inse att jag är sjuk, kan jag också ta ansvar och påverka mitt liv och den riktning det tar. Känner mig full av tillförsikt inför framtiden.

Med värme och omtanke åt alla.