När var hur

Det finns massor av olika missbruk, och det är bara bortkastad tid att jämföra i vilket medberoendet är värst. Jag kan tänka att jag haft det värre än en anhörig till en alkoholist, men vad vet jag egentligen om det? Jag har ju inget annat att jämföra med. För mig var mitt liv en mardröm , mitt medberoende ett helvete och det blir varken bättre eller sämre av att jämföras med någon annans.

Min bild av en sexmissbrukare var Michael Douglas. Eller Jack Nicholson. Och den där Arkiv X killen. Som något lite glammigt sådär, som kanske blir följden av att ha för mycket pengar och ett alltför stort ego.

Att ett sexmissbruk skulle kunna gro i periferin av mitt förhållande, och med tiden bli det nav kring vilket egentligen hela vårt förhållande snurrade...nä, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Och har fortfarande lite svårt för att förstå. Även om det blev verkligt i allra högsta grad.

Parallellt med vårt familjeliv deltog min sambo i ett fantasiliv i vilket ingen moral, inga gränser och ingen respekt ingick. Jag som trodde att vi kände varandra utan och innan, levde med en man som gömde halva sin personlighet för mig. Eller personlighet är fel ord. Om jag jämför med en annan sjukdom så blir det kanske lättare. Om han hade drabbats av cancer så var det som att han valde att inget säga. Han lät cancern gro, ta plats och slutligen ta över honom inifrån. Hans hjärta blev sjukt. Han var sjuk. Och jag blev sjuk. Men jag fattade aldrig varför.

Jag hittade vuxenfilmer på undangömda platser. I början blev jag skitförbannad och konfronterade honom. Jag vill inte ha den typen av våld i mitt hem. Jag hittade tidningar. Historik i hans dator. Märkliga konton på datingsidor. Bilder i datorn. Snuskiga trasor i hans bil.
Gränsen för vad jag tolerarade flyttades hela tiden fram, och jag hittade alltid något sätt att rättfärdiga hans beteende.

Jag ställde upp. Jag var till lags. Jag var hans sexscout. Alltid redo. Och det blev ett mått på vårt förhållande. Titta så bra vi har det. Vi har oplanerat, frekvent sex. Han var tillfredsställd och min självkänsla hölls skenbart uppe. Med betoning på skenbart.

För i backspegeln kan jag se hur jag utnyttjades. Njae...Snarare hur jag lät mig utnyttjas. Hur jag lät mina egna känslor och behov successivt dö ut, och gav någon annan chansen att helt ta över. Jag tillät mig själv att dö inombords. Mina känslor blev regisserade, och jag var ett tomt skal som gick omkring och levde i en dröm om en bättre morgondag. Livet passerade och jag deltog inte. Inte på riktigt. Inte fullt ut.

Idag är jag mer sårbar än vad jag varit på länge. Jag har skalat av en massa lager som skyddat mig, och arbetar fortfarande med att skala bort mer. Jag står blottad inför livet. Jag är bara jag. Gömmer mig inte bakom mitt förhållande, bakom mitt föräldrarskap, bakom min yrkesroll. Jag är bara jag. Och det som gör ont gör så sjukt mycket ondare, när man är sårbar. Och när jag är ledsen så gråter jag så att jag nästan går sönder, så mycket sorg jag känner.
Men gott folk. När jag är glad och lycklig, då är jag det på riktigt. Inifrån och ut, och inte vice versa. Och det är värt allt det där andra.