"Kom. Du är nu inviterad till en spa-upplevelse. Vi ses däruppe. I duschen."
Sambon tog min hand och såg på mig.
Min första tanke:
Nu vill han ha sex.
Min andra tanke:
Men det vill ju inte jag.
Min tredje tanke:
Kom igen nu fröken Bromskloss. Känsla före intellekt. Gå upp och se vad som väntar.
Jag gick in i duschen.
Sambon ställde munstycket så att det spolade varmt vatten över min rygg.
Inget på honom, bara på mig.
"Men, jag kan flytta mig så att du också får vatten på dig? Annars fryser du ju."
Jag kan ju inte stå här och få värsta lyxduschen medan han står en decimeter bort och fryser. Det är ju inte rättvist mot honom.
"Nu vill jag att det ska vara så här. Stå kvar precis som du gör."
Han började massera min rygg.
Fasta, trygga händer som löste upp hårda knutar på utsidan.
Lika hårda knutar på insidan.
Jag slappnade av efter en liten stund.
Tillät mig själv att bara njuta.
Jag släppte tanken på vad han ville få ut av detta.
På huruvida han krävde en motprestation eller inte.
Jag kände att han faktiskt ville göra detta för mig.
Det var inget påtvingat, inget han gjorde med en dold agenda.
Han gjorde det för att han ville få mig att njuta.
Få mig att känna mig älskad.
Efter massagen skrubbade han min rygg och nacke med en varm peelingkräm.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att han i varje enskilt tag överförde
sin kärlek till mig på det mest påtagliga sättet.
Jag kände mig verkligen älskad.
Och det kändes som att det var för första gången någonsin.
Inte för att han inte visat mig omsorg och kärlek tidigare, utan för att jag själv fullt ut tillät mig själv att bara njuta och att få lov att bli älskad.
Utan några som helst krav.
Allra minst från min själv.
I vanlig ordning rann tårarna.
Jag var så sjukt rörd.
Det var en sån innerlig känsla av lycka.
torsdag 29 oktober 2009
onsdag 28 oktober 2009
Jag tar ett steg tillbaka till mig själv...
Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det på något sätt ska misstolkas.
Jag vill mer än något annat poängtera att detta handlar om mig, och inget annat.
Om mig, mitt medberoende och min förmåga att halka in i gamla mönster igen...
Igår fick jag ett ärligt och uppriktig mail och jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattade det.
Jag hade dagen innan mailat samma person och berättat hur trött och utmattad jag känt mig på sistone, orkeslös...ja, nästan oförmögen att göra något annat än att jobba, sova och umgås med pojken.
Lika trött fysiskt som psykiskt.
Jag gjorde för ett tag sedan kopplingen att det kunde röra sig om det intensiva arbetet med relationen.
Det är en del av sanningen.
Men långt ifrån hela.
Mailaren satte strålkastaren på en ytterst viktig liten detalj som jag missat i mitt liv.
Jag har återigen tappat fokus.
Eller åtminstone låtit mitt fokus grumlas av andra saker.
Jag är inte där ännu.
Jag är inte tillräckligt klar med mig själv, för att kunna hjälpa någon annan.
Inte mer än genom att dela med mig av min historia, mina erfarenheter.
Ibland vill jag så innerligt gärna tro det, att det till slut blir min sanning.
Men det är en sanning utan substans.
Eller snarare en vit lögn som varken gör mig lyckligare eller friskare.
Jag älskar att läsa era kommentarer.
De ger mig ett bevis på att jag skrivit något som berört, som satt igång tankar, som provocerat, som varit till stöd...bland så mycket annat.
Ni ger mig bekräftelse på att min historia är viktig.
Att den inte är förgäves.
Och det gör mig stolt, engagerad och motiverad att fortsätta blogga.
Tro inget annat!
Mitt problem är att jag så gärna vill hinna bemöta era kommentarer, men att jag ibland inte kan.
Då känner jag mig stressad och olustig till mods.
Som en svikare.
Jag vill ju visa er att jag ser er, lika mycket som ni sett mig då ni skrivit er kommentar.
Ser ni medberoendetendensen stoltsera med sitt fula tryne?
Bekräftelsen.
Av samma anledning kommenterar jag fortfarande på forumet ibland.
För att jag vill ge någon eller några chansen att bli sedda, och ibland också dela med mig av erfarenheter som jag faktiskt samlat på mig så här långt.
Synas.
Det är bara det att jag egentligen inte är där.
I min tillfrisknandeprocess.
Inte på långa vägar.
Jag behöver fortfarande fylla på mina egna energidepåer.
Hitta mitt egenvärde utan att ständigt koppla det till andra människor.
Så jag har beslutat mig för att ta ett litet steg tillbaka för att försöka hitta rätt igen.
Jag kommer förmodligen inte att bemöta alla kommentarer framöver.
Det är inte för att jag inte vill, utan helt enkelt för att jag inte kan.
Jag måste försöka lära mig var mina gränser går, och jag provar att dra en här.
Jag hoppas att ni kommer att fortsätta titta in som vanligt,
och att ni förstår att allt bottnar i mina egna trevande försök att hitta rätt.
Ännu en gång, jag är så oerhört tacksam för att ni tar er tid att kommentera och att läsa mina historier.
Fortsätt mer än gärna med det.
Med massor av värme och omtanke och en stor portion kluvenhet.
Jag vill mer än något annat poängtera att detta handlar om mig, och inget annat.
Om mig, mitt medberoende och min förmåga att halka in i gamla mönster igen...
Igår fick jag ett ärligt och uppriktig mail och jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattade det.
Jag hade dagen innan mailat samma person och berättat hur trött och utmattad jag känt mig på sistone, orkeslös...ja, nästan oförmögen att göra något annat än att jobba, sova och umgås med pojken.
Lika trött fysiskt som psykiskt.
Jag gjorde för ett tag sedan kopplingen att det kunde röra sig om det intensiva arbetet med relationen.
Det är en del av sanningen.
Men långt ifrån hela.
Mailaren satte strålkastaren på en ytterst viktig liten detalj som jag missat i mitt liv.
Jag har återigen tappat fokus.
Eller åtminstone låtit mitt fokus grumlas av andra saker.
Jag är inte där ännu.
Jag är inte tillräckligt klar med mig själv, för att kunna hjälpa någon annan.
Inte mer än genom att dela med mig av min historia, mina erfarenheter.
Ibland vill jag så innerligt gärna tro det, att det till slut blir min sanning.
Men det är en sanning utan substans.
Eller snarare en vit lögn som varken gör mig lyckligare eller friskare.
Jag älskar att läsa era kommentarer.
De ger mig ett bevis på att jag skrivit något som berört, som satt igång tankar, som provocerat, som varit till stöd...bland så mycket annat.
Ni ger mig bekräftelse på att min historia är viktig.
Att den inte är förgäves.
Och det gör mig stolt, engagerad och motiverad att fortsätta blogga.
Tro inget annat!
Mitt problem är att jag så gärna vill hinna bemöta era kommentarer, men att jag ibland inte kan.
Då känner jag mig stressad och olustig till mods.
Som en svikare.
Jag vill ju visa er att jag ser er, lika mycket som ni sett mig då ni skrivit er kommentar.
Ser ni medberoendetendensen stoltsera med sitt fula tryne?
Bekräftelsen.
Av samma anledning kommenterar jag fortfarande på forumet ibland.
För att jag vill ge någon eller några chansen att bli sedda, och ibland också dela med mig av erfarenheter som jag faktiskt samlat på mig så här långt.
Synas.
Det är bara det att jag egentligen inte är där.
I min tillfrisknandeprocess.
Inte på långa vägar.
Jag behöver fortfarande fylla på mina egna energidepåer.
Hitta mitt egenvärde utan att ständigt koppla det till andra människor.
Så jag har beslutat mig för att ta ett litet steg tillbaka för att försöka hitta rätt igen.
Jag kommer förmodligen inte att bemöta alla kommentarer framöver.
Det är inte för att jag inte vill, utan helt enkelt för att jag inte kan.
Jag måste försöka lära mig var mina gränser går, och jag provar att dra en här.
Jag hoppas att ni kommer att fortsätta titta in som vanligt,
och att ni förstår att allt bottnar i mina egna trevande försök att hitta rätt.
Ännu en gång, jag är så oerhört tacksam för att ni tar er tid att kommentera och att läsa mina historier.
Fortsätt mer än gärna med det.
Med massor av värme och omtanke och en stor portion kluvenhet.
måndag 26 oktober 2009
Mitt sjuka jag
Det är svårt att förstå hur dåligt en människa kan må på insidan,
när allt hon gör är att le utåt.
Ler åt sig själv, åt andra människor och åt livet i allmänhet.
Försöker att med sin glädje färga av sig på omgivningen och sprida en positiv anda.
Men hur mycket är den andan värd, när leendet inte är äkta?
När hon i smyg fäller tår efter tår på insidan, och när hon aldrig någonsin tror sig räcka till?
Jag ska försöka att fånga det som var jag för några månader sedan.
Det kommer förmodligen att göra lite ont i mig att konfronteras med den sidan av mig själv igen.
Jag kommer troligtvis att våndas över att behöva gräva i det igen.
Men jag tror att det kan vara nyttigt för mig och kanske förhoppningsvis för någon annan.
För mig såtillvida att jag då inser hur långt jag faktiskt kommit.
Hur många av mina beteenden som brutits.
Vilken 180 graders sväng mitt psykologiska tankefartyg har gjort.
När jag fyllde trettio så var många saker på min lista avbockade.
Allt gick enligt planerna.
Jag var färdig med min utbildning.
Hade fast jobb.
Hade fast förhållande.
Hade precis fått mitt första barn.
Var vad man skulle kunna betrakta som lycklig på pappret.
Men någonstans kändes det...fel.
Tomt.
Det började gå riktigt utför i samband med att jag blev gravid.
Det var ju också då min sambos missbruk tog en mer "handgriplig" form,
vilket jag fick facit på i efterhand.
Eftersom vi hade en otrohetshistoria med i bagaget som inträffade 2004 så hade det tagit lång tid för mig att tillåta mig själv att lita på sambon igen.
Men när jag blev gravid så minns jag tydligt att jag vid ett flertal tillfällen berättade för honom hur fantastiskt det kändes, och hur oerhört säker jag var på honom och på vår kärlek.
Jag hade inte minsta lilla tvivel i kroppen, jag visste helt enkelt att han inte skulle svika mig.
För det kunde han ju inte.
Det passade ju inte in i mina planer.
Visst hade vi en hel del smågruff och vid några tillfällen upplevde jag sambon som ganska frånvarande.
Jag axlade då det ansvaret och sammankopplade det med att jag befann mig i lyckobubblan på egen hand och stängde ute honom.
Jag överkompenserade med mera kärlek.
Fortfarande mådde jag ganska bra och var upprymd och förväntansfull över vårt barn.
Under graviditeten hittade jag kondomer i hans bil.
Han förklarade det med att han använt dem på egen hand.
Ännu i dag vidhåller han den förklaringen, och det är egenligen ganska så bisarrt med tanke på att jag faktiskt hellre önskat att han använt dem när han faktiskt behövt det...men det visste jag ju inte då.
När vår pojke föddes spenderade vi några underbara dygn på BB.
Vår lilla familj i en sluten värld.
Inget missbruk. Inga bekymmer.
Det fanns en incident under sjukhusvistelsen som gjorde mig ledsen.
Sambon skuldbelade mig för något jag överhuvudtaget inte kunde styra,
men jag valde ändå att ta till mig skulden som om den vore min.
Under min föräldarledighet började de verkliga problemen.
Jag hamnade av naturliga skäl i ekonomiskt underläge.
Jag började bli mer noggrann med var jag handlade och till vilka priser jag handlade.
Noggrann till en början.
Besatt efterhand.
Jag sparade alla kvitton.
Planerade att göra sammanställningar.
Vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om.
Bara för att ha kontroll, antar jag.
För att se hur mycket tvättmedel vi använde i månaden, hur mycket hundmat, hur mycket schampo.
Jag köpte ingenting till mig själv.
Och då menar jag verkligen ingenting.
Och när resten av familjen unnade sig en dusch på fem minuter så tog min kanske en halv.
Jag fick inte kosta pengar.
Jag skulle vara en plusminusnollfaktor i hushållet.
En dag när jag väl tog steget och köpte ett par nya stövlar så mådde jag dåligt av samvetskval.
Att sambon kom hem med en ena märkeströjan efter den andra vissa perioder störde mig förvisso lite, men jag försvarade det med att han behövde det bättre än jag.
Han förtjänade det.
Jag spenderade vissa dagar med att åka mellan tre olika affärer för att handla till lägst pris.
Sköljmedel på ett ställe, nötfärs på ett annat och mjölk på ett tredje.
Sonen fick nöja sig med andrahandskläder.
Jag sålde av en del, och fick pengar till andra.
Grejen är inte att det är fel att handla i andrahand.
Grejen var bara att vi egentligen inte var fattiga.
Och den stora grejen var att jag valde bort mig själv.
Och indirekt också min son.
I ett hushåll med två vuxna, ett blöjbarn, en stor hund och en varannanveckas tonåring borde 3500 - 4000 kronor inte räcka till på mat och hushållskontot.
Det borde i mina ögon idag inte vara möjligt att få det att räcka till blöjor, burkmat och allt annat som behövs för att få vardagen att gå runt.
Men 2008 räckte det för mig.
I denna summa fanns även mina egna så kallade hopp-och-lek-pengar inräknade.
Då och då fick jag köra och handla med familjebilen.
Den där, ni vet.
Då spenderade jag ett antal minuter åt gången med att söka igenom den.
Jag blev skicklig.
Det blev systematiskt.
Jag hittade saker jag inte ville hitta.
Aldrig bevis på andra kvinnor, men bevis på att saker och ting inte stod rätt till.
Jag blundade.
Knep ihop ögonen hårt och önskade bort det där jag inte ville se.
Vid något tillfälle konfronterade jag.
Från att flera år tidigare ha varit fullkomligt rabiat vid porrfilmsupptäckter,
blev det numera lamt och avslaget.
Istället för att konfrontera på riktigt, la jag upp tomma påsar på sätet.
För att visa att jag sett och att jag misstyckte,
men för att ändå slippa bråket.
Det var ju i slutänden säkert mig det berodde på.
Jag som inte räckte till.
Jag som inte gav honom det han behövde.
Pojken fick kolik.
Jag kände mig ensammast i världen.
Men jag kunde inte ge upp, ville inte ge upp, skulle inte ge upp.
Sambon höll på att gå under av situationen.
Jag försökte överleva varje kväll som bestod av skrik från klockan fem till klockan tio genom att nynna visor för honom.
Ingen nynnade visor för mig när han tystnat.
Ingen höll om mig och tankade på mina förråd.
Allra minst jag själv, då jag fortsatte piska upp mig själv med hårda ord om min egen otillräcklighet och min egen oförmåga att hålla ihop familjen.
Han behövde ett andrum i vardagen och hävdade sin rätt att spela golf.
Jag suckade, bråkade och protesterade.
Men i botten var jag bara ensam.
Ledsen.
Tillslut gav jag upp.
Jag förutsatte att han spelade en dag i veckan.
Allt annat var en bonus.
Att jag också var i behov av andrum och egentid fanns inte på kartan.
Jag fanns ju knappt ens längre.
Mitt tålamod tröt ju längre tiden gick.
Det fanns stunder då jag skrek rakt ut av vanmakt.
I närheten av sonen, som i sin tur skrek av någon annan anledning.
Jag blev den mamma jag inte ville vara.
Jag grät av utmattning när sonen vägrade somna under dagen.
När jag berövades min lilla stund av vila.
Jag vaknade på nätterna med svår ångest.
Hur ska pengarna räcka?
Kommer vi att tvingas flytta?
Min tjänst reducerades till femtio procent.
Arbetsgivaren ville försöka hitta en lösning, men facket la sig emot.
Anledningen till förändringen var inte särskilt rättvis och inte heller särskilt välkommen.
Jag kände hur benen började vika sig under mig.
Inte ens på min arbetsplats dög jag.
Jag var inte önskad där heller.
Jag minns att jag försökte vända mig till sambon för stöd.
Han sa att han inte kände igen mig.
Att han mindes mig med mycket mer jävlar anamma än så.
Han skämdes över mig.
Jag hade misslyckats med att upprätthålla min del av kontraktet.
Att dra mitt strå till stacken.
Jag mailade min arbetsgivare och försökte stå upp för mig själv.
Jag skickade en kopia till sambon, och fick en klapp på ryggen.
Minns inte ens vad det stod i mailet, och det spelar egentligen ingen roll.
Det skrevs aldrig för att jag själv ville det, det var återigen någon annans vilja.
Vid något tillfälle skickade jag ett sms till sambon där jag försökte komma med en sexuell invit.
Jag försökte vara den jag trodde han ville ha.
Han svarade med ett;
Vad är det här? Vad är det som har hänt?
Luften gick ur mig.
Jag var inte längre attraktiv i hans ögon.
Avvisad.
Hans mobil kollade jag regelbundet.
Ibland då och då, ibland flera gånger om dagen.
Hans plånbok likaså.
Gamla kvitton.
Hans dator.
Men historiken var tömd varje dag.
Vad jag inte visste då var att han behövde tömma den varje dag för att undanröja de nya spår han skapade varje dag.
Jag trodde det var en inställningsfråga på datorn.
En gång hittade jag en bild.
En bild på en sjavig kvinna framför en datorskärm.
Jag såg att den var skickad från en mobil.
Någonstans visste jag att det inte stod rätt till.
Men jag vågade inte gräva.
Inte av rädsla för vad jag skulle få veta om jag frågade honom,
utan av rädslan för att han skulle beröva mig möjligheten att logga in på hans dator.
Att han skulle ändra sin kod.
En annan gång bad han mig fotografera honom med sin mobilkamera.
Jag reagerade, tyckte det var märkligt.
Han såg annorlunda ut.
Hade ett ansiktsuttryck jag inte kände igen.
Hans förklaring var att han och en arbetskollega larvade sig lite med att skicka bilder till varandra.
Jag svalde den.
Men jag jag köpte den aldrig fullt ut.
Jag bara blundade.
Jag kunde sitta i timmar på match.com och liknade sidor och leta profiler som skulle kunna vara han.
Namn han skulle kunna använda sig av.
Att det skulle röra sig om betydligt grövre sidor än match det funderade jag inte ens på.
Besattheten i att kanske hitta något, blev viktigare än rädslan för att faktiskt göra det.
Det är svårt att förklara.
Jag förstår det inte ens själv idag.
Idag har jag brutit alla dessa mönster.
Jag letar inte längre igenom hans tillhörigheter.
Inte för att lusten att snoka helt saknas, utan för att min vilja att stå emot är starkare.
Jag ska inte längre slösa bort mitt liv med att försöka kontrollera hans.
Hans liv är hans ansvar.
Och mitt liv är faktiskt mitt.
när allt hon gör är att le utåt.
Ler åt sig själv, åt andra människor och åt livet i allmänhet.
Försöker att med sin glädje färga av sig på omgivningen och sprida en positiv anda.
Men hur mycket är den andan värd, när leendet inte är äkta?
När hon i smyg fäller tår efter tår på insidan, och när hon aldrig någonsin tror sig räcka till?
Jag ska försöka att fånga det som var jag för några månader sedan.
Det kommer förmodligen att göra lite ont i mig att konfronteras med den sidan av mig själv igen.
Jag kommer troligtvis att våndas över att behöva gräva i det igen.
Men jag tror att det kan vara nyttigt för mig och kanske förhoppningsvis för någon annan.
För mig såtillvida att jag då inser hur långt jag faktiskt kommit.
Hur många av mina beteenden som brutits.
Vilken 180 graders sväng mitt psykologiska tankefartyg har gjort.
När jag fyllde trettio så var många saker på min lista avbockade.
Allt gick enligt planerna.
Jag var färdig med min utbildning.
Hade fast jobb.
Hade fast förhållande.
Hade precis fått mitt första barn.
Var vad man skulle kunna betrakta som lycklig på pappret.
Men någonstans kändes det...fel.
Tomt.
Det började gå riktigt utför i samband med att jag blev gravid.
Det var ju också då min sambos missbruk tog en mer "handgriplig" form,
vilket jag fick facit på i efterhand.
Eftersom vi hade en otrohetshistoria med i bagaget som inträffade 2004 så hade det tagit lång tid för mig att tillåta mig själv att lita på sambon igen.
Men när jag blev gravid så minns jag tydligt att jag vid ett flertal tillfällen berättade för honom hur fantastiskt det kändes, och hur oerhört säker jag var på honom och på vår kärlek.
Jag hade inte minsta lilla tvivel i kroppen, jag visste helt enkelt att han inte skulle svika mig.
För det kunde han ju inte.
Det passade ju inte in i mina planer.
Visst hade vi en hel del smågruff och vid några tillfällen upplevde jag sambon som ganska frånvarande.
Jag axlade då det ansvaret och sammankopplade det med att jag befann mig i lyckobubblan på egen hand och stängde ute honom.
Jag överkompenserade med mera kärlek.
Fortfarande mådde jag ganska bra och var upprymd och förväntansfull över vårt barn.
Under graviditeten hittade jag kondomer i hans bil.
Han förklarade det med att han använt dem på egen hand.
Ännu i dag vidhåller han den förklaringen, och det är egenligen ganska så bisarrt med tanke på att jag faktiskt hellre önskat att han använt dem när han faktiskt behövt det...men det visste jag ju inte då.
När vår pojke föddes spenderade vi några underbara dygn på BB.
Vår lilla familj i en sluten värld.
Inget missbruk. Inga bekymmer.
Det fanns en incident under sjukhusvistelsen som gjorde mig ledsen.
Sambon skuldbelade mig för något jag överhuvudtaget inte kunde styra,
men jag valde ändå att ta till mig skulden som om den vore min.
Under min föräldarledighet började de verkliga problemen.
Jag hamnade av naturliga skäl i ekonomiskt underläge.
Jag började bli mer noggrann med var jag handlade och till vilka priser jag handlade.
Noggrann till en början.
Besatt efterhand.
Jag sparade alla kvitton.
Planerade att göra sammanställningar.
Vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om.
Bara för att ha kontroll, antar jag.
För att se hur mycket tvättmedel vi använde i månaden, hur mycket hundmat, hur mycket schampo.
Jag köpte ingenting till mig själv.
Och då menar jag verkligen ingenting.
Och när resten av familjen unnade sig en dusch på fem minuter så tog min kanske en halv.
Jag fick inte kosta pengar.
Jag skulle vara en plusminusnollfaktor i hushållet.
En dag när jag väl tog steget och köpte ett par nya stövlar så mådde jag dåligt av samvetskval.
Att sambon kom hem med en ena märkeströjan efter den andra vissa perioder störde mig förvisso lite, men jag försvarade det med att han behövde det bättre än jag.
Han förtjänade det.
Jag spenderade vissa dagar med att åka mellan tre olika affärer för att handla till lägst pris.
Sköljmedel på ett ställe, nötfärs på ett annat och mjölk på ett tredje.
Sonen fick nöja sig med andrahandskläder.
Jag sålde av en del, och fick pengar till andra.
Grejen är inte att det är fel att handla i andrahand.
Grejen var bara att vi egentligen inte var fattiga.
Och den stora grejen var att jag valde bort mig själv.
Och indirekt också min son.
I ett hushåll med två vuxna, ett blöjbarn, en stor hund och en varannanveckas tonåring borde 3500 - 4000 kronor inte räcka till på mat och hushållskontot.
Det borde i mina ögon idag inte vara möjligt att få det att räcka till blöjor, burkmat och allt annat som behövs för att få vardagen att gå runt.
Men 2008 räckte det för mig.
I denna summa fanns även mina egna så kallade hopp-och-lek-pengar inräknade.
Då och då fick jag köra och handla med familjebilen.
Den där, ni vet.
Då spenderade jag ett antal minuter åt gången med att söka igenom den.
Jag blev skicklig.
Det blev systematiskt.
Jag hittade saker jag inte ville hitta.
Aldrig bevis på andra kvinnor, men bevis på att saker och ting inte stod rätt till.
Jag blundade.
Knep ihop ögonen hårt och önskade bort det där jag inte ville se.
Vid något tillfälle konfronterade jag.
Från att flera år tidigare ha varit fullkomligt rabiat vid porrfilmsupptäckter,
blev det numera lamt och avslaget.
Istället för att konfrontera på riktigt, la jag upp tomma påsar på sätet.
För att visa att jag sett och att jag misstyckte,
men för att ändå slippa bråket.
Det var ju i slutänden säkert mig det berodde på.
Jag som inte räckte till.
Jag som inte gav honom det han behövde.
Pojken fick kolik.
Jag kände mig ensammast i världen.
Men jag kunde inte ge upp, ville inte ge upp, skulle inte ge upp.
Sambon höll på att gå under av situationen.
Jag försökte överleva varje kväll som bestod av skrik från klockan fem till klockan tio genom att nynna visor för honom.
Ingen nynnade visor för mig när han tystnat.
Ingen höll om mig och tankade på mina förråd.
Allra minst jag själv, då jag fortsatte piska upp mig själv med hårda ord om min egen otillräcklighet och min egen oförmåga att hålla ihop familjen.
Han behövde ett andrum i vardagen och hävdade sin rätt att spela golf.
Jag suckade, bråkade och protesterade.
Men i botten var jag bara ensam.
Ledsen.
Tillslut gav jag upp.
Jag förutsatte att han spelade en dag i veckan.
Allt annat var en bonus.
Att jag också var i behov av andrum och egentid fanns inte på kartan.
Jag fanns ju knappt ens längre.
Mitt tålamod tröt ju längre tiden gick.
Det fanns stunder då jag skrek rakt ut av vanmakt.
I närheten av sonen, som i sin tur skrek av någon annan anledning.
Jag blev den mamma jag inte ville vara.
Jag grät av utmattning när sonen vägrade somna under dagen.
När jag berövades min lilla stund av vila.
Jag vaknade på nätterna med svår ångest.
Hur ska pengarna räcka?
Kommer vi att tvingas flytta?
Min tjänst reducerades till femtio procent.
Arbetsgivaren ville försöka hitta en lösning, men facket la sig emot.
Anledningen till förändringen var inte särskilt rättvis och inte heller särskilt välkommen.
Jag kände hur benen började vika sig under mig.
Inte ens på min arbetsplats dög jag.
Jag var inte önskad där heller.
Jag minns att jag försökte vända mig till sambon för stöd.
Han sa att han inte kände igen mig.
Att han mindes mig med mycket mer jävlar anamma än så.
Han skämdes över mig.
Jag hade misslyckats med att upprätthålla min del av kontraktet.
Att dra mitt strå till stacken.
Jag mailade min arbetsgivare och försökte stå upp för mig själv.
Jag skickade en kopia till sambon, och fick en klapp på ryggen.
Minns inte ens vad det stod i mailet, och det spelar egentligen ingen roll.
Det skrevs aldrig för att jag själv ville det, det var återigen någon annans vilja.
Vid något tillfälle skickade jag ett sms till sambon där jag försökte komma med en sexuell invit.
Jag försökte vara den jag trodde han ville ha.
Han svarade med ett;
Vad är det här? Vad är det som har hänt?
Luften gick ur mig.
Jag var inte längre attraktiv i hans ögon.
Avvisad.
Hans mobil kollade jag regelbundet.
Ibland då och då, ibland flera gånger om dagen.
Hans plånbok likaså.
Gamla kvitton.
Hans dator.
Men historiken var tömd varje dag.
Vad jag inte visste då var att han behövde tömma den varje dag för att undanröja de nya spår han skapade varje dag.
Jag trodde det var en inställningsfråga på datorn.
En gång hittade jag en bild.
En bild på en sjavig kvinna framför en datorskärm.
Jag såg att den var skickad från en mobil.
Någonstans visste jag att det inte stod rätt till.
Men jag vågade inte gräva.
Inte av rädsla för vad jag skulle få veta om jag frågade honom,
utan av rädslan för att han skulle beröva mig möjligheten att logga in på hans dator.
Att han skulle ändra sin kod.
En annan gång bad han mig fotografera honom med sin mobilkamera.
Jag reagerade, tyckte det var märkligt.
Han såg annorlunda ut.
Hade ett ansiktsuttryck jag inte kände igen.
Hans förklaring var att han och en arbetskollega larvade sig lite med att skicka bilder till varandra.
Jag svalde den.
Men jag jag köpte den aldrig fullt ut.
Jag bara blundade.
Jag kunde sitta i timmar på match.com och liknade sidor och leta profiler som skulle kunna vara han.
Namn han skulle kunna använda sig av.
Att det skulle röra sig om betydligt grövre sidor än match det funderade jag inte ens på.
Besattheten i att kanske hitta något, blev viktigare än rädslan för att faktiskt göra det.
Det är svårt att förklara.
Jag förstår det inte ens själv idag.
Idag har jag brutit alla dessa mönster.
Jag letar inte längre igenom hans tillhörigheter.
Inte för att lusten att snoka helt saknas, utan för att min vilja att stå emot är starkare.
Jag ska inte längre slösa bort mitt liv med att försöka kontrollera hans.
Hans liv är hans ansvar.
Och mitt liv är faktiskt mitt.
söndag 25 oktober 2009
Vilse i oss
Insåg det i morse.
Jag har gått vilse i oss.
Inte för att det på något sätt skadat mig, men jag vet nu att jag måste stanna upp ett slag.
Hitta mig själv igen.
Månader av parterapi har varit fantastiskt för vårt förhållande.
Vi har fått nya verktyg vi aldrig någonsin känt till tidigare.
Men på det individuella planet har jag stått still den senaste tiden.
Mitt medberoende puttrar fortfarande under ytan,
men jag har inte hunnit tänka på det.
Eller snarare inte prioriterat det.
Den senaste veckan har jag varit småirriterad.
Trött.
Frustrerad.
Inte kunnat sätta ord på vad det handlat om.
Bara att känslan funnits.
Vi har varit lite griniga båda två, i ärlighetens namn, men det kan mycket väl vara så att mitt humör färgat av sig på honom.
Hönan eller ägget.
Spelar mindre roll.
Mitt humör - mitt ansvar.
Jag måste försöka att slänga in ytterligare en boll bland de andra.
Den viktigaste av dem alla.
Den som jag av någon anledning väljer att lägga ifrån mig först.
Bollen som representerar mig.
Där bland familjen, förhållandet och arbetet måste den helt enkelt in och upp där.
Inte för att jag är någon strålande jonglör.
Utan för att det är grunden för att alla de andra ska kunna hållas i luften.
Japp.
Så måste det bli.
Ny vecka, nya tag.
Jag har gått vilse i oss.
Inte för att det på något sätt skadat mig, men jag vet nu att jag måste stanna upp ett slag.
Hitta mig själv igen.
Månader av parterapi har varit fantastiskt för vårt förhållande.
Vi har fått nya verktyg vi aldrig någonsin känt till tidigare.
Men på det individuella planet har jag stått still den senaste tiden.
Mitt medberoende puttrar fortfarande under ytan,
men jag har inte hunnit tänka på det.
Eller snarare inte prioriterat det.
Den senaste veckan har jag varit småirriterad.
Trött.
Frustrerad.
Inte kunnat sätta ord på vad det handlat om.
Bara att känslan funnits.
Vi har varit lite griniga båda två, i ärlighetens namn, men det kan mycket väl vara så att mitt humör färgat av sig på honom.
Hönan eller ägget.
Spelar mindre roll.
Mitt humör - mitt ansvar.
Jag måste försöka att slänga in ytterligare en boll bland de andra.
Den viktigaste av dem alla.
Den som jag av någon anledning väljer att lägga ifrån mig först.
Bollen som representerar mig.
Där bland familjen, förhållandet och arbetet måste den helt enkelt in och upp där.
Inte för att jag är någon strålande jonglör.
Utan för att det är grunden för att alla de andra ska kunna hållas i luften.
Japp.
Så måste det bli.
Ny vecka, nya tag.
Så klockrent!
Fick en fantastisk länk i ett mail häromdagen.
Så himla klockrent utifrån det jag skrivit här på bloggen, så jag kände att jag bara var tvungen att dela med mig.
För någon dag sedan berättade jag om det berg jag ibland upplever att jag står inför.
Ett berg som är en metafor för allt det där nya som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig an.
Hur jag ska ta mig över.
Eller runt.
Eller genom.
Jag har bara insett att jag inte längre kan blunda för det.
Det är liksom precis framför mina fötter.
Tar jag ett enda steg till så sparkar jag rakt in i det.
Känns det som.
I mailet låg ett dokument.
Jag vågar dessvärre inte skriva ut innehållet med tanke på upphovsrätt och andra besvärligheter, men jag misstänker att det säkert kan gå att hitta på nätet ändå.
Om inte annat så finns det säkert på ett bibliotek nära dig.
Så mitt tips till alla med bergsbestigarambitioner på ett ytterst metaforiskt plan;
Paulo Coelhos Manual for climbing mountains.
Kan det bli mer träffande än så?
Jag läste texten och förundrades.
Mitt berg kanske inte är oöverstigligt.
Jag kanske rent utav fixar det här.
Inte säkert att det blir idag.
Eller ens imorgon.
Men jag har gott om tid.
En dag i taget.
K2 - here I come.
Så himla klockrent utifrån det jag skrivit här på bloggen, så jag kände att jag bara var tvungen att dela med mig.
För någon dag sedan berättade jag om det berg jag ibland upplever att jag står inför.
Ett berg som är en metafor för allt det där nya som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig an.
Hur jag ska ta mig över.
Eller runt.
Eller genom.
Jag har bara insett att jag inte längre kan blunda för det.
Det är liksom precis framför mina fötter.
Tar jag ett enda steg till så sparkar jag rakt in i det.
Känns det som.
I mailet låg ett dokument.
Jag vågar dessvärre inte skriva ut innehållet med tanke på upphovsrätt och andra besvärligheter, men jag misstänker att det säkert kan gå att hitta på nätet ändå.
Om inte annat så finns det säkert på ett bibliotek nära dig.
Så mitt tips till alla med bergsbestigarambitioner på ett ytterst metaforiskt plan;
Paulo Coelhos Manual for climbing mountains.
Kan det bli mer träffande än så?
Jag läste texten och förundrades.
Mitt berg kanske inte är oöverstigligt.
Jag kanske rent utav fixar det här.
Inte säkert att det blir idag.
Eller ens imorgon.
Men jag har gott om tid.
En dag i taget.
K2 - here I come.
Mina memoarer
Vi funderar väl alla på det ibland.
Hur just våra memoarer skulle se ut.
Eller så är det bara en sån där tanke som alltid funnits i mig.
Sedan jag var gammal nog att ha lärt mig skriva, men tillräckligt ung för att sakna kunskapen om vad ordet memoarer betydde.
Det brukar ju heta att man måste ha uppnått en viss ålder för att kunna fylla en hel bok med sig själv.
Så jag har väl en bit kvar i sådana fall.
Men frågan är, vad har åldern egentligen för betydelse i ett sånt här sammanhang?
Det kan ju vara så att man vaknar upp från en mardrömslik törnrosasömn vid trettioett års ålder och vill berätta för världen hur omtumlande det var...bör man då vänta tills man är sjuttiofem av ren princip, för att vid det laget förmodligen ha glömt bort hälften av vad som gjorde ont då...och för den delen, hälften av det som kändes bra.
Nu är jag inte i färd med att skriva några memoarer.
Inte på riktigt alltså.
Bara i huvudet.
Ja, såtillvida att jag ibland till och med hör min berättareröst ackompanjera mig upp och ner i gångarna på ICA. Eller när jag stöter på någon riktig kuf på jobbet. Ja för den delen, är den långt ifrån tyst när jag själv beter mig som en....
Mina memoarer skulle förmodligen handla om mitt liv från första början...
till den andra början.
Och om fortsättningen.
Till vad som förhoppningsvis inte blir fler nya pånyttfödelser.
Det är jag nämligen ganska säker på att jag inte vill uppleva fler gånger.
Jag är fullt nöjd med denna.
Det var plågsamt, överjävligt och traumatiskt.
Vissa dagar känner jag att det utan tvekan var värt det.
För att komma dit vi är idag.
Andra dagar är jag inte lika säker.
Då önskar jag att någon annan lärt mig det sanna livets beskaffenhet flera decennier tidigare.
Så att jag sluppit kraschlanda.
Å andra sidan hade jag utan den erfarenheten, kanske aldrig fått veta att jag faktiskt kunde flyga på egen hand.
Utan att försöka klamra mig fast i andra människor som potentiella fallskärmar.
Man kanske borde skriva flera memoarer under sin livstid.
Jag skulle då önska att en av mina delar blev som Didions Ett år av magiskt tänkande. En sorglig, men ändå saklig bok som skildrar det fasansfulla utan att bli alltför blödigt....
En annan del hade gärna fått ta formen av en Kittybok där undertecknad jagar insikt efter insikt, likt en amatördetektiv från en svunnen tid.
På så vis hade man också kunnat fånga de olika delarna av ens personlighet, och undvikit att hamna i fack som pretentiös, oseriös eller tråkig. För någonstans borde det finnas något för alla.
Och så är det väl egentligen.
Vi har alla en historia att berätta.
Eller flera.
Oavsett om vi är mannen på gatan eller om vi är offentliga personer så bär vi med oss en historia på insidan.
När vi väl vågar se inåt och tar oss tid att läsa vår egen saga,
då först tror jag vi får möjligheten att skriva vårt eget lyckliga slut.
Men först då.
Hur just våra memoarer skulle se ut.
Eller så är det bara en sån där tanke som alltid funnits i mig.
Sedan jag var gammal nog att ha lärt mig skriva, men tillräckligt ung för att sakna kunskapen om vad ordet memoarer betydde.
Det brukar ju heta att man måste ha uppnått en viss ålder för att kunna fylla en hel bok med sig själv.
Så jag har väl en bit kvar i sådana fall.
Men frågan är, vad har åldern egentligen för betydelse i ett sånt här sammanhang?
Det kan ju vara så att man vaknar upp från en mardrömslik törnrosasömn vid trettioett års ålder och vill berätta för världen hur omtumlande det var...bör man då vänta tills man är sjuttiofem av ren princip, för att vid det laget förmodligen ha glömt bort hälften av vad som gjorde ont då...och för den delen, hälften av det som kändes bra.
Nu är jag inte i färd med att skriva några memoarer.
Inte på riktigt alltså.
Bara i huvudet.
Ja, såtillvida att jag ibland till och med hör min berättareröst ackompanjera mig upp och ner i gångarna på ICA. Eller när jag stöter på någon riktig kuf på jobbet. Ja för den delen, är den långt ifrån tyst när jag själv beter mig som en....
Mina memoarer skulle förmodligen handla om mitt liv från första början...
till den andra början.
Och om fortsättningen.
Till vad som förhoppningsvis inte blir fler nya pånyttfödelser.
Det är jag nämligen ganska säker på att jag inte vill uppleva fler gånger.
Jag är fullt nöjd med denna.
Det var plågsamt, överjävligt och traumatiskt.
Vissa dagar känner jag att det utan tvekan var värt det.
För att komma dit vi är idag.
Andra dagar är jag inte lika säker.
Då önskar jag att någon annan lärt mig det sanna livets beskaffenhet flera decennier tidigare.
Så att jag sluppit kraschlanda.
Å andra sidan hade jag utan den erfarenheten, kanske aldrig fått veta att jag faktiskt kunde flyga på egen hand.
Utan att försöka klamra mig fast i andra människor som potentiella fallskärmar.
Man kanske borde skriva flera memoarer under sin livstid.
Jag skulle då önska att en av mina delar blev som Didions Ett år av magiskt tänkande. En sorglig, men ändå saklig bok som skildrar det fasansfulla utan att bli alltför blödigt....
En annan del hade gärna fått ta formen av en Kittybok där undertecknad jagar insikt efter insikt, likt en amatördetektiv från en svunnen tid.
På så vis hade man också kunnat fånga de olika delarna av ens personlighet, och undvikit att hamna i fack som pretentiös, oseriös eller tråkig. För någonstans borde det finnas något för alla.
Och så är det väl egentligen.
Vi har alla en historia att berätta.
Eller flera.
Oavsett om vi är mannen på gatan eller om vi är offentliga personer så bär vi med oss en historia på insidan.
När vi väl vågar se inåt och tar oss tid att läsa vår egen saga,
då först tror jag vi får möjligheten att skriva vårt eget lyckliga slut.
Men först då.
lördag 24 oktober 2009
Att varje dag göra något man är rädd för
Minns inte var jag läst det, bara att det fastnade i mig.
Att varje dag utmana sig själv, och göra något man är rädd för.
Eller åtminstone ogillar.
Om det så är att hoppa bungyjump eller att skippa mjölken i kaffet.
Nivån bestämmer man ju själv.
Jag erkänner.
Jag är ganska dålig på att faktiskt genomföra det.
Det händer långt ifrån varje dag.
Men då och då ringer det en klocka i bakhuvudet, och jag minns de välbekanta orden.
Som i morse.
Av någon outgrundlig anledning har någon illasinnad simvakt beslutat sig för att lägga sonens babysim klockan 8.15 lördagmornar.
I och för sig är det inte så illa som det låter.
Undertecknad har ju lyckats undvika sovmornar de senaste två åren, så varför bryta mönstret?
I vanlig ordning var det mindre lyckat att kombinera tidig morgon och Mr.Tinto, dvs min kära sambo. Lägg därtill en hyfsat stressat fröken Tinto och en lagom busig ett och ett halvt åring och familjelyckan är komplett.
Förra lördagen lyckades jag av någon märklig anledning dra mig ur själva simmandet.
Den officiella anledningen var diverse graviditetskrämpor... den inofficiella var osäkerhet, bristande självkänsla och en allmänt ångest inför baddräkten.
Jag spenderade den lördagsförmiddagen med att stå och titta på från kanten.
Det var förvisso kul att titta på, men jag skulle bara lura mig själv om jag sa att jag inte hellre ville vara med...
Denna lördagen ville jag utmana mig själv.
Jag skulle inte fega ur.
Jag skulle minsann göra det jag ville, oavsett ångest och andra gamla spöken som lurar därinne.
Vi var enormt försenade.
Och ni som läst tidigare inlägg i bloggen vet ju redan där hur måttligt road jag är av att vara det.
För er andra kan jag bara berätta att det är något av det värsta jag vet.
Att sedan dessutom komma inrusandes i sista minuten i baddräkt.
Ja... Behöver jag säga att jag var hyfsat kräkstressad?..
Lillkillen följde med sambon i männens omklädningsrum, och jag jagade iväg till damernas.
Under en tiondels minut övervägde jag att strunta i det.
Att ta väskan med badkläder och tassa in bakvägen i badhuset för att ännu en gång agera fegismamma.
Då plötsligt.
"Du är rädd va? Men, så gör det då! Våga!!!"
Den där välkända frasen om att ta fasta på det jag är rädd för, att ta tjuren vid hornen.
Så jag kastade mina kläder.
Och så flög jag...
...rakt ner i bassängen och fick en jättehärlig morgon med mina två favoritkillar i hela världen.
Om det nu mot förmodan var någon som förfasades över min illa solade, graviditetssvullna och minst sagt otränade kropp...så var det ju deras problem, och inte mitt.
Jag är faktiskt skitstolt över mig själv, och att jag trotsade min rädsla.
Och än viktigare, jag är riktigt stolt över att jag prioriterade mig själv och min familj och inte lät andra saker stå emellan.
Så gör det.
Prova gör något ni är rädda för.
Och ni kommer att känna er mer levande än någonsin.
Att varje dag utmana sig själv, och göra något man är rädd för.
Eller åtminstone ogillar.
Om det så är att hoppa bungyjump eller att skippa mjölken i kaffet.
Nivån bestämmer man ju själv.
Jag erkänner.
Jag är ganska dålig på att faktiskt genomföra det.
Det händer långt ifrån varje dag.
Men då och då ringer det en klocka i bakhuvudet, och jag minns de välbekanta orden.
Som i morse.
Av någon outgrundlig anledning har någon illasinnad simvakt beslutat sig för att lägga sonens babysim klockan 8.15 lördagmornar.
I och för sig är det inte så illa som det låter.
Undertecknad har ju lyckats undvika sovmornar de senaste två åren, så varför bryta mönstret?
I vanlig ordning var det mindre lyckat att kombinera tidig morgon och Mr.Tinto, dvs min kära sambo. Lägg därtill en hyfsat stressat fröken Tinto och en lagom busig ett och ett halvt åring och familjelyckan är komplett.
Förra lördagen lyckades jag av någon märklig anledning dra mig ur själva simmandet.
Den officiella anledningen var diverse graviditetskrämpor... den inofficiella var osäkerhet, bristande självkänsla och en allmänt ångest inför baddräkten.
Jag spenderade den lördagsförmiddagen med att stå och titta på från kanten.
Det var förvisso kul att titta på, men jag skulle bara lura mig själv om jag sa att jag inte hellre ville vara med...
Denna lördagen ville jag utmana mig själv.
Jag skulle inte fega ur.
Jag skulle minsann göra det jag ville, oavsett ångest och andra gamla spöken som lurar därinne.
Vi var enormt försenade.
Och ni som läst tidigare inlägg i bloggen vet ju redan där hur måttligt road jag är av att vara det.
För er andra kan jag bara berätta att det är något av det värsta jag vet.
Att sedan dessutom komma inrusandes i sista minuten i baddräkt.
Ja... Behöver jag säga att jag var hyfsat kräkstressad?..
Lillkillen följde med sambon i männens omklädningsrum, och jag jagade iväg till damernas.
Under en tiondels minut övervägde jag att strunta i det.
Att ta väskan med badkläder och tassa in bakvägen i badhuset för att ännu en gång agera fegismamma.
Då plötsligt.
"Du är rädd va? Men, så gör det då! Våga!!!"
Den där välkända frasen om att ta fasta på det jag är rädd för, att ta tjuren vid hornen.
Så jag kastade mina kläder.
Och så flög jag...
...rakt ner i bassängen och fick en jättehärlig morgon med mina två favoritkillar i hela världen.
Om det nu mot förmodan var någon som förfasades över min illa solade, graviditetssvullna och minst sagt otränade kropp...så var det ju deras problem, och inte mitt.
Jag är faktiskt skitstolt över mig själv, och att jag trotsade min rädsla.
Och än viktigare, jag är riktigt stolt över att jag prioriterade mig själv och min familj och inte lät andra saker stå emellan.
Så gör det.
Prova gör något ni är rädda för.
Och ni kommer att känna er mer levande än någonsin.
Jaha...och nu då?
Insikt på insikt har under de senaste månderna avlöst varandra.
Ibland har de kommit utan någon större ansträngning, och ibland har jag upplevt vägen fram till dem som evighetslång.
Jag har nyligen blivit varse en sak som jag kanske egentligen vetat hela tiden...
men som inte gjort sig riktigt påmind förrän nu.
Jag tycker mig ha blivit riktigt bra på det här med att identifiera mina känslor.
De där känslorna på djupet, liksom.
Som ibland tar sig i uttryck i helt andra former.
Jag har på något sätt lärt mig att gräva i det påtagliga för att kunna hitta något annat.
Framför allt så har jag lärt mig att inte blunda för det jag hittar.
Att våga känna på den jag är.
Nu är det som att jag står framför ett gigantiskt berg.
Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Och jag vet inte hur jag ska klättra uppför det.
Varken hur, eller vilken väg jag ska ta.
Jag vet inte heller hur jag ska undvika att falla.
Vet inte vad jag ska göra om jag väl tar mig upp till toppen....eller än värre, över på andra sidan.
Det är helt enkelt oprövad mark.
Jag ska utveckla lite närmare.
Jag har förstått att jag bär med mig en rädsla i det mesta jag gör här i livet.
En rädsla för att inte räcka till, för att bli övergiven, och helt enkelt för att inte bli älskad.
Jag vet att jag kan använda mig av tolvstegsprogrammet för att försöka hela mig själv.
Att försöka fylla mitt inre tomrum med kärlek från en högre makt.
Det funkar till viss del.
Jag känner en tillfredsställelse i att slippa försöka kontrollera alla situationer.
Andra människor.
Men när det gäller mig själv och mina känslor tvekar jag.
Är det inte jag som ändå måste bära ansvaret för dem?
Kan jag verkligen lägga över ansvaret för dem på någon eller något annat än mig själv?
Så.
Hur älskar man sig själv utan att knyta det till prestation på ett eller annat sätt?
Till att ha varit en god mor, en trogen vän eller en hängiven livskamrat?
Hur kan man älska någon, bara som den är? Utan att den är något?
Mig själv...
Det är kanske något luddiga resonemang att försöka lotsa er in i,
men jag hoppas att ni förstår någorlunda.
Jag vill ju bara vidare.
Vet bara inte riktigt hur.
Eller så har jag hamnat på en platå.
Med nästa insikt väntades runt hörnet.
Det är väl bara att vänta och se.
Vad livet har i beredskap.
Sluta att simma motströms.
Och bara flyta med.
Ibland har de kommit utan någon större ansträngning, och ibland har jag upplevt vägen fram till dem som evighetslång.
Jag har nyligen blivit varse en sak som jag kanske egentligen vetat hela tiden...
men som inte gjort sig riktigt påmind förrän nu.
Jag tycker mig ha blivit riktigt bra på det här med att identifiera mina känslor.
De där känslorna på djupet, liksom.
Som ibland tar sig i uttryck i helt andra former.
Jag har på något sätt lärt mig att gräva i det påtagliga för att kunna hitta något annat.
Framför allt så har jag lärt mig att inte blunda för det jag hittar.
Att våga känna på den jag är.
Nu är det som att jag står framför ett gigantiskt berg.
Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Och jag vet inte hur jag ska klättra uppför det.
Varken hur, eller vilken väg jag ska ta.
Jag vet inte heller hur jag ska undvika att falla.
Vet inte vad jag ska göra om jag väl tar mig upp till toppen....eller än värre, över på andra sidan.
Det är helt enkelt oprövad mark.
Jag ska utveckla lite närmare.
Jag har förstått att jag bär med mig en rädsla i det mesta jag gör här i livet.
En rädsla för att inte räcka till, för att bli övergiven, och helt enkelt för att inte bli älskad.
Jag vet att jag kan använda mig av tolvstegsprogrammet för att försöka hela mig själv.
Att försöka fylla mitt inre tomrum med kärlek från en högre makt.
Det funkar till viss del.
Jag känner en tillfredsställelse i att slippa försöka kontrollera alla situationer.
Andra människor.
Men när det gäller mig själv och mina känslor tvekar jag.
Är det inte jag som ändå måste bära ansvaret för dem?
Kan jag verkligen lägga över ansvaret för dem på någon eller något annat än mig själv?
Så.
Hur älskar man sig själv utan att knyta det till prestation på ett eller annat sätt?
Till att ha varit en god mor, en trogen vän eller en hängiven livskamrat?
Hur kan man älska någon, bara som den är? Utan att den är något?
Mig själv...
Det är kanske något luddiga resonemang att försöka lotsa er in i,
men jag hoppas att ni förstår någorlunda.
Jag vill ju bara vidare.
Vet bara inte riktigt hur.
Eller så har jag hamnat på en platå.
Med nästa insikt väntades runt hörnet.
Det är väl bara att vänta och se.
Vad livet har i beredskap.
Sluta att simma motströms.
Och bara flyta med.
fredag 23 oktober 2009
Lunchen
Eftersom fredag är den dag då sambon hemma och är föräldrarledig med lilleman så brukar vi försöka umgås och käka lunch ihop.
Så även idag.
Då lillkillen sov när jag kom hem fanns det gott om tid att sitta ner och käka i lugn och ro.
Tillslut kunde jag inte längre hålla mig.
"Alltså, har det inte varit lite konstig stämning mellan oss de senaste dagarna?
Lite tryckt liksom?...Eller är det bara jag?"
Såklart att det bara är jag som inbillar mig. Jag är säkert neurotisk som vanligt. Det är säkert bara i mitt huvud.
"Jo, det är klart det har."
Eh...vad sa han? Sa han ja? Att det varit det? Meeen. Gud va konstigt. Men Gud vad skööönt.
Jag inbillade mig inte. Det som kändes konstigt hade varit konstigt. Tjehooo. Mina känslor ljuger inte. Jag hör dem!!! Och jag lyssnar! Eureka!!!
"Vad skönt att du bekräftade det. Känns hur bra som helst, även om det såklart inte är bra att vi haft en konstig stämning. Men hursomhelst, jag är jätteglad att du bekräftade det."
Lättnad - lättnad - lättnad
Så även idag.
Då lillkillen sov när jag kom hem fanns det gott om tid att sitta ner och käka i lugn och ro.
Tillslut kunde jag inte längre hålla mig.
"Alltså, har det inte varit lite konstig stämning mellan oss de senaste dagarna?
Lite tryckt liksom?...Eller är det bara jag?"
Såklart att det bara är jag som inbillar mig. Jag är säkert neurotisk som vanligt. Det är säkert bara i mitt huvud.
"Jo, det är klart det har."
Eh...vad sa han? Sa han ja? Att det varit det? Meeen. Gud va konstigt. Men Gud vad skööönt.
Jag inbillade mig inte. Det som kändes konstigt hade varit konstigt. Tjehooo. Mina känslor ljuger inte. Jag hör dem!!! Och jag lyssnar! Eureka!!!
"Vad skönt att du bekräftade det. Känns hur bra som helst, även om det såklart inte är bra att vi haft en konstig stämning. Men hursomhelst, jag är jätteglad att du bekräftade det."
Lättnad - lättnad - lättnad
onsdag 21 oktober 2009
Pisksnärtsljud
Hur fångar man ett piskrappsljud i text?
Kaaa-tiisch.....
eller kanske:
Rrrrrptssssss.....
Oavsett hur, så kan ni kanske föreställa er det.
Ljudet av en vinande piska som snärtar till.
Det är vårt interna lilla skämt.
När den andra fällt en kommentar som varit aning för bitsk.
Aningen för syrlig.
Aningen för hård.
Ja, helt enkelt lite över gränsen.
På ett eller annat sätt.
När min sambo läst mitt svar på hans kommentar, blev hans omedelbara reaktion;
Kaaaa-tiiisch......
Reaktion och reaktion.
Snarare ljud.
Efterföljt av ett leende.
Han tyckte att jag markerat lite väl hårt.
Att jag markerat lite väl tydligt hur formerna för vår "blogg-relation" ska se ut.
Vilket var självklara saker jag enligt honom inte hade behövt skriva ut.
Övertydlighet är kanske rätt ord.
Han kan mycket väl ha rätt i det, vilket jag insåg i efterhand när jag tog mig tid att läsa igenom vad jag skrivit.
Inte så att jag på något sätt ångrar något jag skrev, bara insikten om att det mycket riktigt kan ge skenet av mig som en 2000-talets Angela Channing.
Och det är en sak som blir tydligt för mig på flera olika områden.
När man lär sig nya saker blir det gärna lite Bambi på hal is över det.
Gränssättning är en sådan sak för mig.
Det blir gärna lite kantigt och ibland onödigt svartvitt, men det är ju för att jag ännu inte lärt mig den rätta balansen.
Ungefär som att mina inlägg skulle innehållit mängder med stavfel om jag nyss lärt mig skriva.
Jag försöker fortfarande lära mig hur man gör.
Och ibland blir det lite fyrkantigt.
Så visst,
piskrappsljud kan mycket väl ha varit på sin plats.
Och det lär nog vina en och annan gång i framtiden med.
Både på ena och andra hållet.
Huvudsaken är att vi kan prata om vad som ligger bakom dem, och att de inte gör ont på riktigt.
Kaaa-tiisch.....
eller kanske:
Rrrrrptssssss.....
Oavsett hur, så kan ni kanske föreställa er det.
Ljudet av en vinande piska som snärtar till.
Det är vårt interna lilla skämt.
När den andra fällt en kommentar som varit aning för bitsk.
Aningen för syrlig.
Aningen för hård.
Ja, helt enkelt lite över gränsen.
På ett eller annat sätt.
När min sambo läst mitt svar på hans kommentar, blev hans omedelbara reaktion;
Kaaaa-tiiisch......
Reaktion och reaktion.
Snarare ljud.
Efterföljt av ett leende.
Han tyckte att jag markerat lite väl hårt.
Att jag markerat lite väl tydligt hur formerna för vår "blogg-relation" ska se ut.
Vilket var självklara saker jag enligt honom inte hade behövt skriva ut.
Övertydlighet är kanske rätt ord.
Han kan mycket väl ha rätt i det, vilket jag insåg i efterhand när jag tog mig tid att läsa igenom vad jag skrivit.
Inte så att jag på något sätt ångrar något jag skrev, bara insikten om att det mycket riktigt kan ge skenet av mig som en 2000-talets Angela Channing.
Och det är en sak som blir tydligt för mig på flera olika områden.
När man lär sig nya saker blir det gärna lite Bambi på hal is över det.
Gränssättning är en sådan sak för mig.
Det blir gärna lite kantigt och ibland onödigt svartvitt, men det är ju för att jag ännu inte lärt mig den rätta balansen.
Ungefär som att mina inlägg skulle innehållit mängder med stavfel om jag nyss lärt mig skriva.
Jag försöker fortfarande lära mig hur man gör.
Och ibland blir det lite fyrkantigt.
Så visst,
piskrappsljud kan mycket väl ha varit på sin plats.
Och det lär nog vina en och annan gång i framtiden med.
Både på ena och andra hållet.
Huvudsaken är att vi kan prata om vad som ligger bakom dem, och att de inte gör ont på riktigt.
"Väger det skrivna ordet lättare?"
Sambon slängde iväg frågan i ett kommentarsfält.
Som en liten passning till mig, som gärna använder mig av det skrivna ordet för att förmedla mina tankar och känslor.
Min instiktiva svar är nej.
Absolut inte.
Men när det gäller min motivering till varför så måste jag fundera en stund.
Som alltid kan jag bara svara utifrån mig själv och mina egna erfarenheter.
Det är ju inget som säger att mina sanningar är allmängiltiga, utan de är helt enkelt mina.
Ni får gärna lov att låna dem, men om de inte passar så är det fritt fram att skapa era egna.
Finurligt, va.
När jag försöker fånga mina tankar och känslor i skrift så blir det så mycket viktigare att varje mening uttrycker det jag verkligen känner.
Om det så är metaforiskt eller om det beskrivs rakt upp och ner är inte det väsentliga.
Snarare det faktum att jag tar tid på mig att verkligen stanna upp och känna efter.
Ibland upptäcker jag att jag fastnat i klyschor eller i urvattnade formuleringar...och då är det inte sanningen jag skriver. Då handlar det nog mest om att göra det enkelt för mig. Inte om att verkligen känna efter.
Det talade ordet kan dock väga mycket tungt.
Du kan utläsa mycket från en person om du sitter ner och samtalar med denne.
Utöver själva orden tillkommer tonfall, kroppsspråk och dessutom en slag omedelbarhet som saknas i en skriven text.
I skrift vägs åtminstone mina ord ganska mycket innan de används och fångar därmed gärna känslan i imperfekt...men relativt sällan i nutid.
Jag tror det är svårt att ställa dessa två kommunikationssätt mot varandra, då det är olika från person till person vad som passar vederbörande bäst.
Personligen tycker jag att det är mycket enklare för mig att uttrycka mina egna känslor inför något just i skrift.
Det är som att det blir lite mindre läskigt att gräva på djupet då. Jag vågar gräva och gräva, och om jag hittar något av intresse så hinner jag reflektera över det innan det luftas inför någon annan.
Jag känner mig nog lite mindre utlämnad...och vågar vara lite mer ärlig.
Tror jag...
Plus att jag ofta funderat kring det jag skriver om ett tag, och då känns det skönt att fånga upp tankarna i ord och att på något sätt ringa in det och sätta punkt för funderingarna.
Faran med att skriva är att jag ibland tenderar att intellektualisera lite för mycket.
Ibland borde jag kanske bara stanna i nuet, och känna efter här och nu, där och då.
Istället riskerar jag att fundera lite för mycket över saker, och därmed skapa sig en sanning som inte nödvändigtvis är sann utifrån magkänslan utan snarare sann på ett intellektuellt plan.
För mig har det funkat alldeles ypperligt att kombinera de båda metoderna.
Att i samtal dels hos terapeut och dels på tu man hand med sambon få lov att använda samtalet som kommunikationsredskap.
Och att sedan dessutom komplettera detta med stunder då jag fått sitta ner, verkligen känna efter och få leka lite med orden på mitt sätt...
Vet inte om jag svarat på frågan.
Är dessutom osäker på om jag egentligen har något bra svar.
För sanningen är nog den att de väger olika tungt i olika lägen.
Det gäller bara att använda sig av det man tycker funkar bäst, i de situationer de funkar bäst.
Hänger ni med?
Som en liten passning till mig, som gärna använder mig av det skrivna ordet för att förmedla mina tankar och känslor.
Min instiktiva svar är nej.
Absolut inte.
Men när det gäller min motivering till varför så måste jag fundera en stund.
Som alltid kan jag bara svara utifrån mig själv och mina egna erfarenheter.
Det är ju inget som säger att mina sanningar är allmängiltiga, utan de är helt enkelt mina.
Ni får gärna lov att låna dem, men om de inte passar så är det fritt fram att skapa era egna.
Finurligt, va.
När jag försöker fånga mina tankar och känslor i skrift så blir det så mycket viktigare att varje mening uttrycker det jag verkligen känner.
Om det så är metaforiskt eller om det beskrivs rakt upp och ner är inte det väsentliga.
Snarare det faktum att jag tar tid på mig att verkligen stanna upp och känna efter.
Ibland upptäcker jag att jag fastnat i klyschor eller i urvattnade formuleringar...och då är det inte sanningen jag skriver. Då handlar det nog mest om att göra det enkelt för mig. Inte om att verkligen känna efter.
Det talade ordet kan dock väga mycket tungt.
Du kan utläsa mycket från en person om du sitter ner och samtalar med denne.
Utöver själva orden tillkommer tonfall, kroppsspråk och dessutom en slag omedelbarhet som saknas i en skriven text.
I skrift vägs åtminstone mina ord ganska mycket innan de används och fångar därmed gärna känslan i imperfekt...men relativt sällan i nutid.
Jag tror det är svårt att ställa dessa två kommunikationssätt mot varandra, då det är olika från person till person vad som passar vederbörande bäst.
Personligen tycker jag att det är mycket enklare för mig att uttrycka mina egna känslor inför något just i skrift.
Det är som att det blir lite mindre läskigt att gräva på djupet då. Jag vågar gräva och gräva, och om jag hittar något av intresse så hinner jag reflektera över det innan det luftas inför någon annan.
Jag känner mig nog lite mindre utlämnad...och vågar vara lite mer ärlig.
Tror jag...
Plus att jag ofta funderat kring det jag skriver om ett tag, och då känns det skönt att fånga upp tankarna i ord och att på något sätt ringa in det och sätta punkt för funderingarna.
Faran med att skriva är att jag ibland tenderar att intellektualisera lite för mycket.
Ibland borde jag kanske bara stanna i nuet, och känna efter här och nu, där och då.
Istället riskerar jag att fundera lite för mycket över saker, och därmed skapa sig en sanning som inte nödvändigtvis är sann utifrån magkänslan utan snarare sann på ett intellektuellt plan.
För mig har det funkat alldeles ypperligt att kombinera de båda metoderna.
Att i samtal dels hos terapeut och dels på tu man hand med sambon få lov att använda samtalet som kommunikationsredskap.
Och att sedan dessutom komplettera detta med stunder då jag fått sitta ner, verkligen känna efter och få leka lite med orden på mitt sätt...
Vet inte om jag svarat på frågan.
Är dessutom osäker på om jag egentligen har något bra svar.
För sanningen är nog den att de väger olika tungt i olika lägen.
Det gäller bara att använda sig av det man tycker funkar bäst, i de situationer de funkar bäst.
Hänger ni med?
tisdag 20 oktober 2009
När någon verkligen bryr sig om
Igår satt vi ner en stund, för att i vanlig ordning ha en tillsammanstimme.
För att prata, men kanske framför allt för att lyssna.
Ämnet var denna gång inte förutbestämt.
Vi hade ganska fria tyglar.
Det enda som var bestämt var att sambon skulle ansvara för att fråga mig lite mer om i stort sett vad som helst, då vår gemensamma historia gjort att jag oftast varit den som stått för utfrågningarna.
Så för att skapa balans skulle han denna gång försöka hitta något att fråga mig.
Det gick segt.
Jag försökte leda in honom på mitt personliga snedsteg, för att jag någonstans trodde att detta skulle få kontakt med hans känslor.
Jag lekte terapeut och försökte styra honom.
Det gick sådär.
Vilket är en extremt positivt överdrift.
Åtminstone om målet var att gå på djupet med någon slags känslomässig blockering och få till stånd ett emotionellt momentum.
Så jag släppte kontrollen.
Gav upp.
Erkände att jag kände mig besviken på att han inte visade något intresse för att ställa frågor överhuvudtaget.
Han såg länge på mig innan han sa;
Men jag har någonting jag skulle vilja fråga dig om.
Tystnad.
Hur känner du egentligen inför det här med din mamma?
Känslomässigt sammanbrott.
Tårar, tårar, tårar.
Fyrtio minuter av flera års uppdämd skuld, skam och ilska vällde ur mig.
Men kanske framför allt besvikelse.
Sprungen ur en känsla av övergivenhet.
Utan att bli alltför personlig så har förhållandet mellan mig och min mamma infekterats över åren. Saker och ting har hänt som har lämnat djupa känslomässiga spår i mig. Dessa har aldrig någonsin ventilerats med henne, av rädsla för hennes reaktion. Istället har de kapslats in djupt därinne, eller i bästa fall har de anförtrotts sambon i samband med någon överväldigande frustrationsattack.
Mina känslor har dock aldrig riktigt landat hos honom.
Eller åtminstone har det inte känts så.
Jag har ventilerat mina bekymmer, min frustration och min ilska till sambon och han har ofta varit ganska hård och rationell i sina råd. Han har inte visat den empati eller det stöd som jag kanske önskat, utan istället betraktat det som ett problem som jag borde lösa si eller så.
Helheten har saknats.
Varje enskild incident har betraktats för sig, och summan av de totala känslorna som samlats ihop över åren har aldrig ens kommit på fråga.
Inte för någon, inte ens mig själv.
Jag har varit tvär, irriterad, svår och kort mot henne.
Men varför det varit så har jag aldrig erkänt för vare sig mig själv eller henne.
Jag tror fortfarande det är en omöjlighet att diskutera vissa saker med henne på ett naturligt sätt utan att hon upplever det som ett påhopp.
Vad jag däremot är medveten om är att det rör sig om känslor hos mig, som jag faktiskt kan lyfta fram och därmed gå till botten med dem. Det handlar inte om något hon gör idag.
Idag är hon en jättefin mamma med ett hjärta av guld och en helt underbar mormor till min lilla älskling. Det är jag som inte kan släppa fram mina känslor. Jag som blir kall, stum och känslomässigt otillgänglig i henne närvaro. Hon är där. Men jag vågar inte stanna i nuet.
Inte ännu.
Men när jag väl vågar att ta itu med alla de känslor och rädslor som jag samlat på mig över åren, så vet jag att förhållandet oss emellan kommer att förändras.
För jag vet att där under gömmer sig en stor och innerlig kärlek till den person som jag vet älskat mig villkorslöst i hela mitt liv.
Jag måste bara få hitta tillbaka till den.
Att min sambo valde denna fråga att diskutera berörde mig oerhört starkt känslomässigt.
Han ville veta.
Och jag kände att han lyssnade.
För första gången utan att avbryta med råd att göra si eller så, tog han del av hela min berättelse.
Och jag vågade att dela med mig av den.
Jag beundrar honom mer än någonsin för att han gav mig chansen att känna efter på djupet.
Att han hittade en fråga som var så viktig för mig att prata om, men som jag valde att blunda för ända fram tills det att jag inte längre kunde.
Jag kände att han brydde sig om mig.
Om mina känslor.
Och om min läkning.
Indirekt var det också ett kärleksbevis för oss.
För att prata, men kanske framför allt för att lyssna.
Ämnet var denna gång inte förutbestämt.
Vi hade ganska fria tyglar.
Det enda som var bestämt var att sambon skulle ansvara för att fråga mig lite mer om i stort sett vad som helst, då vår gemensamma historia gjort att jag oftast varit den som stått för utfrågningarna.
Så för att skapa balans skulle han denna gång försöka hitta något att fråga mig.
Det gick segt.
Jag försökte leda in honom på mitt personliga snedsteg, för att jag någonstans trodde att detta skulle få kontakt med hans känslor.
Jag lekte terapeut och försökte styra honom.
Det gick sådär.
Vilket är en extremt positivt överdrift.
Åtminstone om målet var att gå på djupet med någon slags känslomässig blockering och få till stånd ett emotionellt momentum.
Så jag släppte kontrollen.
Gav upp.
Erkände att jag kände mig besviken på att han inte visade något intresse för att ställa frågor överhuvudtaget.
Han såg länge på mig innan han sa;
Men jag har någonting jag skulle vilja fråga dig om.
Tystnad.
Hur känner du egentligen inför det här med din mamma?
Känslomässigt sammanbrott.
Tårar, tårar, tårar.
Fyrtio minuter av flera års uppdämd skuld, skam och ilska vällde ur mig.
Men kanske framför allt besvikelse.
Sprungen ur en känsla av övergivenhet.
Utan att bli alltför personlig så har förhållandet mellan mig och min mamma infekterats över åren. Saker och ting har hänt som har lämnat djupa känslomässiga spår i mig. Dessa har aldrig någonsin ventilerats med henne, av rädsla för hennes reaktion. Istället har de kapslats in djupt därinne, eller i bästa fall har de anförtrotts sambon i samband med någon överväldigande frustrationsattack.
Mina känslor har dock aldrig riktigt landat hos honom.
Eller åtminstone har det inte känts så.
Jag har ventilerat mina bekymmer, min frustration och min ilska till sambon och han har ofta varit ganska hård och rationell i sina råd. Han har inte visat den empati eller det stöd som jag kanske önskat, utan istället betraktat det som ett problem som jag borde lösa si eller så.
Helheten har saknats.
Varje enskild incident har betraktats för sig, och summan av de totala känslorna som samlats ihop över åren har aldrig ens kommit på fråga.
Inte för någon, inte ens mig själv.
Jag har varit tvär, irriterad, svår och kort mot henne.
Men varför det varit så har jag aldrig erkänt för vare sig mig själv eller henne.
Jag tror fortfarande det är en omöjlighet att diskutera vissa saker med henne på ett naturligt sätt utan att hon upplever det som ett påhopp.
Vad jag däremot är medveten om är att det rör sig om känslor hos mig, som jag faktiskt kan lyfta fram och därmed gå till botten med dem. Det handlar inte om något hon gör idag.
Idag är hon en jättefin mamma med ett hjärta av guld och en helt underbar mormor till min lilla älskling. Det är jag som inte kan släppa fram mina känslor. Jag som blir kall, stum och känslomässigt otillgänglig i henne närvaro. Hon är där. Men jag vågar inte stanna i nuet.
Inte ännu.
Men när jag väl vågar att ta itu med alla de känslor och rädslor som jag samlat på mig över åren, så vet jag att förhållandet oss emellan kommer att förändras.
För jag vet att där under gömmer sig en stor och innerlig kärlek till den person som jag vet älskat mig villkorslöst i hela mitt liv.
Jag måste bara få hitta tillbaka till den.
Att min sambo valde denna fråga att diskutera berörde mig oerhört starkt känslomässigt.
Han ville veta.
Och jag kände att han lyssnade.
För första gången utan att avbryta med råd att göra si eller så, tog han del av hela min berättelse.
Och jag vågade att dela med mig av den.
Jag beundrar honom mer än någonsin för att han gav mig chansen att känna efter på djupet.
Att han hittade en fråga som var så viktig för mig att prata om, men som jag valde att blunda för ända fram tills det att jag inte längre kunde.
Jag kände att han brydde sig om mig.
Om mina känslor.
Och om min läkning.
Indirekt var det också ett kärleksbevis för oss.
lördag 17 oktober 2009
Förstående...men inte alltid!
Jag kan inte vara ödmjuk och förstående jämt.
Jag kanske borde, men ibland bubblar det över och för närvarande är jag riktigt irriterad.
Det är samtidigt frustrerande, eftersom jag ju inte vill att denna människa ska komma åt mig med sina omdömeslösa handlingar och kommentarer.
Men men.
Som sagt, ibland släpper jag ner garden...och då tillåter jag mig själv att faktiskt bli irriterad.
Jag var nyligen inne på SLAAs forum.
Jag tog mig då friheten att läsa några inlägg på missbrukardelen av forumet.
Detta har för mig många gånger varit nyttigt då jag tror mig utveckla ytterligare förståelse för "den andra sidan".
Om det verkligen är så vet jag egentligen inte.
Men det känns åtminstone så.
Idag upptäckte jag återigen att en anonym person roat sig med att trakassera andra. Med hjälp av diverse personangrepp i stil med "du är sjukare än vad du tror"..."hur många procent av er blir någonsin friska"...förpestar vederbörande sidorna.
Jag blir galen!
Detta är ju ett så elakt beteende att jag saknar ord.
Sårbara och bräckliga människor som kanske tagit sitt första steg mot kontakt med andra personer angående sitt missbruk och vad möter dem?
Jo, just de de kanske fruktat mest.
Någon som dömer.
Som pekar finger.
Och som bekräftar föreställningarna om att de kanske är ensamma med sitt problem trots allt.
Dessutom förmedlas ännu en gång bilden av avståndet mellan medberoende och missbrukare som ljusår, helt utan möjlighet till förståelse.
Nu vet jag ju inte om detta rör sig om en anhörig...eller bara någon som tappat fotfästet sådär i största allmänhet...men i mina ögon bygger det ändå på myten om att det helt enkelt inte går att berätta för någon om det man håller på med.
Så.
Nu är jag inte särskilt arg längre.
Inte ens upprörd.
Och jag vet ju att det inte är min uppgift att rädda världen.
Men ibland måste man bara få lov att sätta ner foten.
Eller?
Jag kanske borde, men ibland bubblar det över och för närvarande är jag riktigt irriterad.
Det är samtidigt frustrerande, eftersom jag ju inte vill att denna människa ska komma åt mig med sina omdömeslösa handlingar och kommentarer.
Men men.
Som sagt, ibland släpper jag ner garden...och då tillåter jag mig själv att faktiskt bli irriterad.
Jag var nyligen inne på SLAAs forum.
Jag tog mig då friheten att läsa några inlägg på missbrukardelen av forumet.
Detta har för mig många gånger varit nyttigt då jag tror mig utveckla ytterligare förståelse för "den andra sidan".
Om det verkligen är så vet jag egentligen inte.
Men det känns åtminstone så.
Idag upptäckte jag återigen att en anonym person roat sig med att trakassera andra. Med hjälp av diverse personangrepp i stil med "du är sjukare än vad du tror"..."hur många procent av er blir någonsin friska"...förpestar vederbörande sidorna.
Jag blir galen!
Detta är ju ett så elakt beteende att jag saknar ord.
Sårbara och bräckliga människor som kanske tagit sitt första steg mot kontakt med andra personer angående sitt missbruk och vad möter dem?
Jo, just de de kanske fruktat mest.
Någon som dömer.
Som pekar finger.
Och som bekräftar föreställningarna om att de kanske är ensamma med sitt problem trots allt.
Dessutom förmedlas ännu en gång bilden av avståndet mellan medberoende och missbrukare som ljusår, helt utan möjlighet till förståelse.
Nu vet jag ju inte om detta rör sig om en anhörig...eller bara någon som tappat fotfästet sådär i största allmänhet...men i mina ögon bygger det ändå på myten om att det helt enkelt inte går att berätta för någon om det man håller på med.
Så.
Nu är jag inte särskilt arg längre.
Inte ens upprörd.
Och jag vet ju att det inte är min uppgift att rädda världen.
Men ibland måste man bara få lov att sätta ner foten.
Eller?
Inspirerande kommentar
Jag fick en kul (och med det menar jag inspirerande och inte tokig) idé på mailen häromdagen.
För att sammanfatta ungefär vad det stod så handlade det om att det skulle vara intressant att höra min sambos version, av vissa saker jag skriver om här på bloggen.
Och då antar jag att det framför allt handlar om de tillfällen jag faktiskt hänger ut oss båda litegrann.
Fast med glimten i ögat.
Jag hade också gärna läst hans sida av det som händer ibland, det ska gudarna veta.
Dock är jag osäker på om han skulle vara intresserad av att skriva ner det.
Och på min blogg dessutom.
Ja...ni vet den där prestigen.
Jag ska dock be honom vid nästa tillfälle.
Att ge sin syn på saken.
Bådas syn på samma fadäs.
På exakt samma situation.
Känns som ett riktigt kul upplägg.
Vad jag kan säga är att han faktiskt brukar skratta åt de inlägg i vilka jag återberättar våra sk. situationer.
Han har lyckligtvis också förmågan att inse det bisarra i många av dem och även om vi kanske inte skrattar åt det förrän...fem...tio minut...njae...kanske snarare några timmar senare så brukar vi ändå kunna mötas där.
I vår förundran över hur vi kunnat stånga oss blodiga över en bagatell.
Annat var det förr.
Men vem bryr sig om det nu?
För att sammanfatta ungefär vad det stod så handlade det om att det skulle vara intressant att höra min sambos version, av vissa saker jag skriver om här på bloggen.
Och då antar jag att det framför allt handlar om de tillfällen jag faktiskt hänger ut oss båda litegrann.
Fast med glimten i ögat.
Jag hade också gärna läst hans sida av det som händer ibland, det ska gudarna veta.
Dock är jag osäker på om han skulle vara intresserad av att skriva ner det.
Och på min blogg dessutom.
Ja...ni vet den där prestigen.
Jag ska dock be honom vid nästa tillfälle.
Att ge sin syn på saken.
Bådas syn på samma fadäs.
På exakt samma situation.
Känns som ett riktigt kul upplägg.
Vad jag kan säga är att han faktiskt brukar skratta åt de inlägg i vilka jag återberättar våra sk. situationer.
Han har lyckligtvis också förmågan att inse det bisarra i många av dem och även om vi kanske inte skrattar åt det förrän...fem...tio minut...njae...kanske snarare några timmar senare så brukar vi ändå kunna mötas där.
I vår förundran över hur vi kunnat stånga oss blodiga över en bagatell.
Annat var det förr.
Men vem bryr sig om det nu?
fredag 16 oktober 2009
Ett förtroende
Jag fick ett mail.
Några rader som beskriver en annan sida av de problem som jag och många medberoende med mig brottats med.
Rader som beskriver känslor kring något jag inte kunnat förstå.
Som min sambo inte heller lyckats sätta ord på till fullo.
Han har erkänt att många känslor förmodligen blockerats.
Och jag har känt mig maktlös som inte lyckats nå dem, och därför indirekt inte heller den fullständiga förståelsen.
Det går inte att generalisera.
Alla missbrukare tänker inte exakt likadant.
Inte heller vi medberoende, då vi ju inte är stöpta i samma form.
Men en del saker kanske vi kan ta med oss, för att få lite mer förståelse för varandra.
Jag tackar ödmjukast för förtroendet att publicera dessa rader här på bloggen,
och jag hoppas att de kan hjälpa ytterligare någon några steg på vägen.
Jag minns att jag, när jag läste Åsa Hellbergs bok Casanovas kvinna fascinerades oerhört av raderna längst bak, de som var skrivna av hennes man.
För det var just det jag jag ville åt.
Det där mörka.
Men när man tar sig tid att gräva i det mörka,
så framträder människor.
Riktiga människor.
"Hur jag tänkte.......
Jag tänkte att jag skulle hålla det hemligt, och att det var mina behov av bekräftelse som måste fås någon annanstans istället för hemma... Jag är uppvuxen i en miljö där ärlighet om det inre livet/tanken inte fanns på agendan... ... Att kunna leva med en annan människa i total ärlighet var något jag tidigare inte trodde var möjligt... Jag trodde att alla som sa att de hade det bra var bara duktiga på att hålla en schysst fasad.. Sammanfattningsvis kan sägas att min tro på mina medmänniskor och på livet som något heligt inte fanns ... Är nu på steg 6 och börjar förstå att det finns annat är egobekräftelse som kan få dagarna att känna värda att genomlida=leva...
Hur jag gjorde......
Jag kände mig fjättrad av vanliga krav i vardagen/relationen, helt rimliga krav idag. Jag gjorde om dessa krav till berättiganden att leva dubbelliv. Kicken i att få en kvinna intresserad och så småningom "erövra" henne med tangenttryckningar eller fysiskt var det som fick den grå vardagen med småbarn och enformigt jobb att kännas mindre grå.... det räckte...för en person som mig som varit helt ensam med mina egna tankar till 25 års ålder.. Uppvuxen och drillad av myten om sex drugs and rocknroll som vägen till att få bekräftelse
hur dåligt jag mådde...
Anledningen till att jag gjorde detta om och om igen är att skam och skuld över mina miserabla livsval fick mig att må dåligt...riktigt dåligt.. Det enda sätt jag lärt mig att döva detta med var vin kvinnor och sång... att vara ärlig och berätta fanns inte ens på världskartan då lögnerna var så många och omfattande... Spiralen var nedåtgående med mer skam och skuld som gav nya utageranden för att göra livet värt att leva..
varför jag lät missbruket ta en sånt övertag..
Ensamhet med lögn och sorg gjorde att det var som att släcka en eld med bensin...varje återfall ledde till mer skuld och skam..som dövades med nya kickar... tron på livet och på min egen vilja/kapacitet blev mindre för var dag som gick... Tillslut var missbruket en del av mig och jag såg inte ens det som en möjlighet att leva utan det... Mina försök att bryta det hela var många, men efter en tids avhållsamhet fann jag skäl att bryta mina löften till mig själv...
att jag valde bort hela min familj o vänner....
Jag hade vant mig med att leva i en värld av kaos och lögn sedan barnsben, så för mig var det inget val, jag bara fortsatte att leva på den väg som jag påbörjat... Jag levde med min familj och med mina vänner också, men hade detta som min lilla hemlighet... Ingen kontakt fanns mellan dessa världar. Utåt sett var jag framgångsrik, jämställd, t o m feminist med stort intresse för allmänmänskliga frågor... Endast i min lilla..som blev stora..bubbla där jag dövade min sorg och smärta agerade jag ut och valde bort...
JAG VALDE BORT LIVET! VARFÖR???
Jag fick aldrig lära mig vad livet var från början, så jag trodde jag valde livet. Jag trodde att det som gav kickar, spel, fest, flört, resor, snabba motorcyklar, farliga gränder och njutning var det som var livet.
Och nu då??
Jag håller på att programmera om hela mjukvaran nu... Det är som en avprogrammering för folk som varit med i en sekt... All min värdegrund har varit skev och förvriden.. men långt därunder finns dock de grundstenar som behövs för ett nytt liv med sunda och uppbyggeliga värderingar.. Med mitt eget högre jag som ledsagare faller allt på plats i det nya livet...ärlighet, tillit, enkelhet, andlighet och trygghet med mig själv... Det tar tid, men det känns som att det inte gör något.. Varje dag är en ny födelse...
Tack ännu en gång.
Några rader som beskriver en annan sida av de problem som jag och många medberoende med mig brottats med.
Rader som beskriver känslor kring något jag inte kunnat förstå.
Som min sambo inte heller lyckats sätta ord på till fullo.
Han har erkänt att många känslor förmodligen blockerats.
Och jag har känt mig maktlös som inte lyckats nå dem, och därför indirekt inte heller den fullständiga förståelsen.
Det går inte att generalisera.
Alla missbrukare tänker inte exakt likadant.
Inte heller vi medberoende, då vi ju inte är stöpta i samma form.
Men en del saker kanske vi kan ta med oss, för att få lite mer förståelse för varandra.
Jag tackar ödmjukast för förtroendet att publicera dessa rader här på bloggen,
och jag hoppas att de kan hjälpa ytterligare någon några steg på vägen.
Jag minns att jag, när jag läste Åsa Hellbergs bok Casanovas kvinna fascinerades oerhört av raderna längst bak, de som var skrivna av hennes man.
För det var just det jag jag ville åt.
Det där mörka.
Men när man tar sig tid att gräva i det mörka,
så framträder människor.
Riktiga människor.
"Hur jag tänkte.......
Jag tänkte att jag skulle hålla det hemligt, och att det var mina behov av bekräftelse som måste fås någon annanstans istället för hemma... Jag är uppvuxen i en miljö där ärlighet om det inre livet/tanken inte fanns på agendan... ... Att kunna leva med en annan människa i total ärlighet var något jag tidigare inte trodde var möjligt... Jag trodde att alla som sa att de hade det bra var bara duktiga på att hålla en schysst fasad.. Sammanfattningsvis kan sägas att min tro på mina medmänniskor och på livet som något heligt inte fanns ... Är nu på steg 6 och börjar förstå att det finns annat är egobekräftelse som kan få dagarna att känna värda att genomlida=leva...
Hur jag gjorde......
Jag kände mig fjättrad av vanliga krav i vardagen/relationen, helt rimliga krav idag. Jag gjorde om dessa krav till berättiganden att leva dubbelliv. Kicken i att få en kvinna intresserad och så småningom "erövra" henne med tangenttryckningar eller fysiskt var det som fick den grå vardagen med småbarn och enformigt jobb att kännas mindre grå.... det räckte...för en person som mig som varit helt ensam med mina egna tankar till 25 års ålder.. Uppvuxen och drillad av myten om sex drugs and rocknroll som vägen till att få bekräftelse
hur dåligt jag mådde...
Anledningen till att jag gjorde detta om och om igen är att skam och skuld över mina miserabla livsval fick mig att må dåligt...riktigt dåligt.. Det enda sätt jag lärt mig att döva detta med var vin kvinnor och sång... att vara ärlig och berätta fanns inte ens på världskartan då lögnerna var så många och omfattande... Spiralen var nedåtgående med mer skam och skuld som gav nya utageranden för att göra livet värt att leva..
varför jag lät missbruket ta en sånt övertag..
Ensamhet med lögn och sorg gjorde att det var som att släcka en eld med bensin...varje återfall ledde till mer skuld och skam..som dövades med nya kickar... tron på livet och på min egen vilja/kapacitet blev mindre för var dag som gick... Tillslut var missbruket en del av mig och jag såg inte ens det som en möjlighet att leva utan det... Mina försök att bryta det hela var många, men efter en tids avhållsamhet fann jag skäl att bryta mina löften till mig själv...
att jag valde bort hela min familj o vänner....
Jag hade vant mig med att leva i en värld av kaos och lögn sedan barnsben, så för mig var det inget val, jag bara fortsatte att leva på den väg som jag påbörjat... Jag levde med min familj och med mina vänner också, men hade detta som min lilla hemlighet... Ingen kontakt fanns mellan dessa världar. Utåt sett var jag framgångsrik, jämställd, t o m feminist med stort intresse för allmänmänskliga frågor... Endast i min lilla..som blev stora..bubbla där jag dövade min sorg och smärta agerade jag ut och valde bort...
JAG VALDE BORT LIVET! VARFÖR???
Jag fick aldrig lära mig vad livet var från början, så jag trodde jag valde livet. Jag trodde att det som gav kickar, spel, fest, flört, resor, snabba motorcyklar, farliga gränder och njutning var det som var livet.
Och nu då??
Jag håller på att programmera om hela mjukvaran nu... Det är som en avprogrammering för folk som varit med i en sekt... All min värdegrund har varit skev och förvriden.. men långt därunder finns dock de grundstenar som behövs för ett nytt liv med sunda och uppbyggeliga värderingar.. Med mitt eget högre jag som ledsagare faller allt på plats i det nya livet...ärlighet, tillit, enkelhet, andlighet och trygghet med mig själv... Det tar tid, men det känns som att det inte gör något.. Varje dag är en ny födelse...
Tack ännu en gång.
torsdag 15 oktober 2009
Attans...fler skavanker!
Ytterligare ett minst sagt otrevligt karaktärsdrag har identifierats hos undertecknad.
Jag är missunnsam.
Ja, minsann.
Jag skriver det långsamt och skäms som en hund genom varje tangenttryckning.
Missunnsam.
För vem tusan vill vara det?
Men i vanlig ordning så handlar det ju såklart inte om något man helt sonika önskar att vara, utan istället om något man helt enkelt förärats genom sk. prägling.
Jag unnar inte min sambo att vara riktigt glad.
Nu har jag sagt det igen.
Eller skrivit, för högt skulle jag aldrig stå ut med att höra mig själv repetera det gång på gång.
När han varit riktigt glad tidigare, har jag alltid försökt balansera upp det med att lägga fram saker ur ett annat perspektiv.
Ja, men..har du tänkt på det så? Eller kanske så?
Herregud.
Vilket fantastiskt ocharmigt karaktärsdrag.
Vi pratade om känslor idag under vår tillsammanstimme.
Om hur vi upplever det när den andre är arg, sur, ledsen..osv.
När turen kom till mig tog jag av någon anledning även upp hur jag känner det när han varit riktigt glad.
Det var inte planerat, utan bara blev så och jag hade egentligen inte funderat igenom det så särskilt noga.
Men faktum är att jag blir skitskraj när han är för glad.
Om han är glad för något som har med oss eller med familjen att göra, då är allt förvisso helt i sin ordning.
Då kan jag le och dra på stora "unna dig"-artilleriet och agera superstödjande partner.
Men när det gäller saker som ligger utanför familjen....njae...då är det inte riktigt på det viset.
Jag insåg det till fullo nu ikväll.
Jag blir så sjukt rädd.
Jag fruktar att bli övergiven.
Att han ska förvinna iväg bort från mig.
Bort från oss.
Som om han på något sätt skulle upptäcka vilken bluff jag är, om han får tillräckligt med distans att syna mig från.
Därför måste jag hålla honom nära, nära...och nästan kväva honom.
Vi gjorde ett skutt till när jag var liten, till hur det varit då.
Och ja.
Det var precis likadant.
Jag är som ett karbonpapper av min mamma.
Missunnsamheten är bara ett uttryck för ren och skär rädsla.
Rädsla för att bli övergiven.
Och det är säkert även där, i barndomen, som jag kan hitta anledningen till varför jag reagerar med rädsla och flyktinstinkt när någon visar ilska.
Jag har aldrig lärt mig hantera så starka känslor.
Surhet.
Jo, jag tackar.
Sura miner låg som ett beskt täcke över många vardagskvällar hemma i det tintoreska barndomshemmet.
Men aldrig ilska eller regelrätta konflikter.
Jag mår vansinnigt dåligt när sambon är sur.
Jag vet inte om det beror på att känslan är välbekant, men samtidigt ändå så förbjuden.
Den finns liksom inte på riktigt, trots att man kunnat känna av den iklädd termovantar.
Men det känns ändå tryggare för mig än när han är arg eller glad.
Arg är läskigt.
Men glad.
Ja, det är nästan läskigare...fast på ett annat sätt.
Detta måste jag helt enkelt lära mig att ändra på.
Jag har inte den blekaste aning om hur, bara att jag inte vill leva så.
Jag vill inte att egentid ska vara ett mantra som jag kan rabbla för mig själv i oändlighet, men som jag förvägrar den jag säger mig älska.
Missunnsamhet.
Fy, vilket fult ord.
Usch.
Sån vill jag inte vara längre.
Det här med självrannsakan kan vara ruskigt omskakande ibland...
Jag är missunnsam.
Ja, minsann.
Jag skriver det långsamt och skäms som en hund genom varje tangenttryckning.
Missunnsam.
För vem tusan vill vara det?
Men i vanlig ordning så handlar det ju såklart inte om något man helt sonika önskar att vara, utan istället om något man helt enkelt förärats genom sk. prägling.
Jag unnar inte min sambo att vara riktigt glad.
Nu har jag sagt det igen.
Eller skrivit, för högt skulle jag aldrig stå ut med att höra mig själv repetera det gång på gång.
När han varit riktigt glad tidigare, har jag alltid försökt balansera upp det med att lägga fram saker ur ett annat perspektiv.
Ja, men..har du tänkt på det så? Eller kanske så?
Herregud.
Vilket fantastiskt ocharmigt karaktärsdrag.
Vi pratade om känslor idag under vår tillsammanstimme.
Om hur vi upplever det när den andre är arg, sur, ledsen..osv.
När turen kom till mig tog jag av någon anledning även upp hur jag känner det när han varit riktigt glad.
Det var inte planerat, utan bara blev så och jag hade egentligen inte funderat igenom det så särskilt noga.
Men faktum är att jag blir skitskraj när han är för glad.
Om han är glad för något som har med oss eller med familjen att göra, då är allt förvisso helt i sin ordning.
Då kan jag le och dra på stora "unna dig"-artilleriet och agera superstödjande partner.
Men när det gäller saker som ligger utanför familjen....njae...då är det inte riktigt på det viset.
Jag insåg det till fullo nu ikväll.
Jag blir så sjukt rädd.
Jag fruktar att bli övergiven.
Att han ska förvinna iväg bort från mig.
Bort från oss.
Som om han på något sätt skulle upptäcka vilken bluff jag är, om han får tillräckligt med distans att syna mig från.
Därför måste jag hålla honom nära, nära...och nästan kväva honom.
Vi gjorde ett skutt till när jag var liten, till hur det varit då.
Och ja.
Det var precis likadant.
Jag är som ett karbonpapper av min mamma.
Missunnsamheten är bara ett uttryck för ren och skär rädsla.
Rädsla för att bli övergiven.
Och det är säkert även där, i barndomen, som jag kan hitta anledningen till varför jag reagerar med rädsla och flyktinstinkt när någon visar ilska.
Jag har aldrig lärt mig hantera så starka känslor.
Surhet.
Jo, jag tackar.
Sura miner låg som ett beskt täcke över många vardagskvällar hemma i det tintoreska barndomshemmet.
Men aldrig ilska eller regelrätta konflikter.
Jag mår vansinnigt dåligt när sambon är sur.
Jag vet inte om det beror på att känslan är välbekant, men samtidigt ändå så förbjuden.
Den finns liksom inte på riktigt, trots att man kunnat känna av den iklädd termovantar.
Men det känns ändå tryggare för mig än när han är arg eller glad.
Arg är läskigt.
Men glad.
Ja, det är nästan läskigare...fast på ett annat sätt.
Detta måste jag helt enkelt lära mig att ändra på.
Jag har inte den blekaste aning om hur, bara att jag inte vill leva så.
Jag vill inte att egentid ska vara ett mantra som jag kan rabbla för mig själv i oändlighet, men som jag förvägrar den jag säger mig älska.
Missunnsamhet.
Fy, vilket fult ord.
Usch.
Sån vill jag inte vara längre.
Det här med självrannsakan kan vara ruskigt omskakande ibland...
Finurlig strategi
När någon ställer en fråga du inte vill besvara;
le och säg vänligt:
Varför undrar du det?
le och säg vänligt:
Varför undrar du det?
Autobahn
Jag började att analysera hela världen.
Och hela världen kategoriserades in i medberoende och missbrukare.
Ytterst få människor var funktionella.
Disfunktionalitet var världens ledord.
Och jag hade knäckt det.
Jag såg sambandet som ingen annan gjorde.
Jag började nysta i min egen familj.
Dysfunktionaliteten gick som en röd tråd långt tillbaka i tiden.
Avstängningen av känslor hade blivit vårt arvegods.
Vår släktklenod.
Jag hittade syndabockar till höger och vänster.
Personer som gjort mig till den trasiga människa jag blivit.
Tills jag insåg hur trasiga de varit.
Och så fortsatte det.
Min alldeles egna variant av släktforskning.
Jag har alltid haft lättare för att föreställa mig saker i bilder.
För att det på något sätt blir mer tydligt för mig vad jag menar.
Eftersom jag lätt tenderar att gå vilse i ord, men mer sällan i bilder.
Jag såg mig själv och mitt eget liv som en motorväg.
Som en autobahn på väg mot ingenstans.
Där varje avtagsväg blev ett distraktionsmoment för mig.
Jag tappade fokus.
Förvillade mig in i andra människors liv.
I andra människors problem.
Det var vansinnigt svårt att hålla fokus på vägen.
På min väg.
När jag ju upptäckt livets verkliga beskaffenhet kunde jag helt enkelt inte låta bli att tolka allt och alla.
Idag har jag äntligen släppt taget om det också.
Jag funderar inte längre så mycket på min familjs känslomässiga bagage.
Jag vet bara att det finns ett sådant.
Eller ens på mina vänners.
För det är inte relevant för mig, i mitt arbete med mitt liv.
Det är bara ett sätt för mig att försöka gömma mig och fly från mina egna problem.
Missförstå mig inte, det är naturligtvis relevant såtillvida att jag vill kunna finnas där om mina vänner vill prata om det.
Men det är inte min uppgift att upplysa alla och envar om att de har känslomässiga problem som de måste ta itu med.
Att de är medberoende och kan bli friska från det.
Nä.
Insikten måste komma från insidan och är inget jag kan klistra på någon.
Dessutom kan jag ju till och med ha fel.
Och hela världen kategoriserades in i medberoende och missbrukare.
Ytterst få människor var funktionella.
Disfunktionalitet var världens ledord.
Och jag hade knäckt det.
Jag såg sambandet som ingen annan gjorde.
Jag började nysta i min egen familj.
Dysfunktionaliteten gick som en röd tråd långt tillbaka i tiden.
Avstängningen av känslor hade blivit vårt arvegods.
Vår släktklenod.
Jag hittade syndabockar till höger och vänster.
Personer som gjort mig till den trasiga människa jag blivit.
Tills jag insåg hur trasiga de varit.
Och så fortsatte det.
Min alldeles egna variant av släktforskning.
Jag har alltid haft lättare för att föreställa mig saker i bilder.
För att det på något sätt blir mer tydligt för mig vad jag menar.
Eftersom jag lätt tenderar att gå vilse i ord, men mer sällan i bilder.
Jag såg mig själv och mitt eget liv som en motorväg.
Som en autobahn på väg mot ingenstans.
Där varje avtagsväg blev ett distraktionsmoment för mig.
Jag tappade fokus.
Förvillade mig in i andra människors liv.
I andra människors problem.
Det var vansinnigt svårt att hålla fokus på vägen.
På min väg.
När jag ju upptäckt livets verkliga beskaffenhet kunde jag helt enkelt inte låta bli att tolka allt och alla.
Idag har jag äntligen släppt taget om det också.
Jag funderar inte längre så mycket på min familjs känslomässiga bagage.
Jag vet bara att det finns ett sådant.
Eller ens på mina vänners.
För det är inte relevant för mig, i mitt arbete med mitt liv.
Det är bara ett sätt för mig att försöka gömma mig och fly från mina egna problem.
Missförstå mig inte, det är naturligtvis relevant såtillvida att jag vill kunna finnas där om mina vänner vill prata om det.
Men det är inte min uppgift att upplysa alla och envar om att de har känslomässiga problem som de måste ta itu med.
Att de är medberoende och kan bli friska från det.
Nä.
Insikten måste komma från insidan och är inget jag kan klistra på någon.
Dessutom kan jag ju till och med ha fel.
onsdag 14 oktober 2009
Att hitta det sjuka i det som var jag
Jag fastnade i det ett tag.
Att hitta mina sjuka beteenden.
Att klassificera mitt medberoende.
Jag hittade det ena sjukliga beteendet efter det andra och tillslut kändes det inte som att det fanns många friska bitar kvar.
Jag var ju genomtrasig.
Om man kikade på listor över medberoende så kunde jag snart identifiera de allra flesta dragen hos mig själv.
Men så hände något.
Eller någon.
Jag uppmanades att fokusera på det friska hos mig själv.
På det som jag ville bevara i min personlighet, på det som skulle stanna kvar och förbli jag.
Istället för att fortsätta hacka ner på mig själv för att hitta fel och brister så tvingades jag då att se positiva egenskaper, som jag faktiskt var stolt över.
Det var en viktig brytpunkt.
En annan var då jag av min kurator fick hjälp att se mönstret i mitt tidigare liv.
Mönstret av då kontroll gång på gång ersatt mina verkliga känslor.
Fungerat som en sköld mot omvärlden.
Ett matmissbruk som använts som redskap i kaossituationer.
Som lades på hyllan då jag träffade sambon.
Som då ersattes av mitt beroende till honom, mitt behov av att kontrollera honom.
Men som väcktes till liv igen i samband med avslöjandet.
Jag vägrade att äta.
Inte för att jag inte var hungrig, utan för att jag ville visa på kontroll.
En endaste liten j-la del i världen som jag själv kunde styra över.
Det var ohållbart.
Jag orkade helt enkelt inte fullfölja.
Viljan att finnas där för min son segrade denna gång.
Som tur var.
Idag är min ambition fortfarande att fokusera på de egenskaper som är positiva hos mig.
På de karaktärsdrag jag gärna vill behålla.
När det gäller kontrollen har jag för länge sedan insett att jag inte kontrollerar särskilt mycket här i världen egentligen.
Det enda jag verkligen har total kontroll över (eller har jag det?) är mina egna tankar.
Jag kan välja att styra dem i en riktning som får mig att må bra.
Att tänka positiva, upplyftande tankar som får mig att verkligen vilja leva på riktigt.
Jag menar inte att kapsla in mig i en naiv bubbla, som inte tillåter sorg eller tårar.
Utan att istället tillåta de känslor, som jag verkligen känner... och inte de som andra förväntar sig att jag ska känna.
Men att det genomgående motivet ändå måste vara att få må bra.
Den inre balansen.
Så jag vet inte hur sjuk jag är längre.
Men jag vet att det finns många friska sidor hos mig.
Många sidor som jag faktiskt trivs med.
De är huvudsaken.
Att hitta mina sjuka beteenden.
Att klassificera mitt medberoende.
Jag hittade det ena sjukliga beteendet efter det andra och tillslut kändes det inte som att det fanns många friska bitar kvar.
Jag var ju genomtrasig.
Om man kikade på listor över medberoende så kunde jag snart identifiera de allra flesta dragen hos mig själv.
Men så hände något.
Eller någon.
Jag uppmanades att fokusera på det friska hos mig själv.
På det som jag ville bevara i min personlighet, på det som skulle stanna kvar och förbli jag.
Istället för att fortsätta hacka ner på mig själv för att hitta fel och brister så tvingades jag då att se positiva egenskaper, som jag faktiskt var stolt över.
Det var en viktig brytpunkt.
En annan var då jag av min kurator fick hjälp att se mönstret i mitt tidigare liv.
Mönstret av då kontroll gång på gång ersatt mina verkliga känslor.
Fungerat som en sköld mot omvärlden.
Ett matmissbruk som använts som redskap i kaossituationer.
Som lades på hyllan då jag träffade sambon.
Som då ersattes av mitt beroende till honom, mitt behov av att kontrollera honom.
Men som väcktes till liv igen i samband med avslöjandet.
Jag vägrade att äta.
Inte för att jag inte var hungrig, utan för att jag ville visa på kontroll.
En endaste liten j-la del i världen som jag själv kunde styra över.
Det var ohållbart.
Jag orkade helt enkelt inte fullfölja.
Viljan att finnas där för min son segrade denna gång.
Som tur var.
Idag är min ambition fortfarande att fokusera på de egenskaper som är positiva hos mig.
På de karaktärsdrag jag gärna vill behålla.
När det gäller kontrollen har jag för länge sedan insett att jag inte kontrollerar särskilt mycket här i världen egentligen.
Det enda jag verkligen har total kontroll över (eller har jag det?) är mina egna tankar.
Jag kan välja att styra dem i en riktning som får mig att må bra.
Att tänka positiva, upplyftande tankar som får mig att verkligen vilja leva på riktigt.
Jag menar inte att kapsla in mig i en naiv bubbla, som inte tillåter sorg eller tårar.
Utan att istället tillåta de känslor, som jag verkligen känner... och inte de som andra förväntar sig att jag ska känna.
Men att det genomgående motivet ändå måste vara att få må bra.
Den inre balansen.
Så jag vet inte hur sjuk jag är längre.
Men jag vet att det finns många friska sidor hos mig.
Många sidor som jag faktiskt trivs med.
De är huvudsaken.
Resan
Jag hade ingen aning om vad som var fel med mig.
Eller vilken ände jag skulle börja nysta i.
Jag visste bara att något var fel.
Som något som behövde rättas till.
Medberoende.
Jag hade nosat på ordet tidigare.
I samband med vad jag då förmodade var ett eskalerande tablettmissbruk hos min mamma.
Från början trodde jag automatiskt att medberoende innebar rätten att känna sig som offer.
Att bli ett offer.
Inte att det var förknippat med eget ansvar och ett eget sjukdomstillstånd.
När jag avslöjade sambon som sexmissbrukare insåg jag också ganska snart att mina egna problem vida översteg vad jag tidigare förstått.
Det fanns en hel del att börja jobba med med, och den enda jag faktiskt kunde hjälpa var mig själv.
Jag behövde lösa upp knutar som suttit alldeles för länge.
Så länge att de blivit permanenta istället för tillfälliga.
Knuten i magen var en.
Men i själen fanns ytterligare några.
Och jag behövde laga mig själv där jag för länge sedan gått sönder.
Inte på grund av sambon, utan på grund av saker som skett betydligt längre tillbaka i tiden än så.
En räddning för mig var min instinktiva kapitulation.
Min relativt tidiga insikt om att det fanns flera andra som visste mer än jag om detta med medberoende.
Böcker som skrivits, som hjälpte mig att inse mina egna problem, men kanske framför allt.... människor som gått samma väg före mig.
Människor vars tårar och livserfarenheter blev till brunnar, som lilla jag fick tillträde att ösa vishet ur.
Jag tyckte mig komma till insikter.
Vissa tydliga, och andra tvivelaktiga.
Jag fick tänkvärda kommentarer.
Ibland ifrågasattes jag.
Men istället för att känna mig hotad eller angripen så kände jag mig ödmjuk.
Försökte omvärdera efter bästa förmåga.
Jag lyssnade och försökte känna efter, hela vägen ner i magen.
Så att deras väg inte automatiskt blev min, utan att deras blev en vägledning, ett förslag...och jag stod sedan var fri att hitta min egen.
Insikterna har kommit pö om pö.
Ibland har de haglat...och ibland har det varit sparsamt.
Ibland har det känt som att jag stått still, och ibland har det gått i raketfart.
Men en röd tråd har hela tiden varit att lyssna på de som vet vad jag går igenom.
De som känt smärtan, de som blivit svikna och de som också har ett litet barn därinne som har ett behov av att få komma till tals.
Ingen har känt min smärta, och ingen har gått igenom exakt samma saker som jag.
Det innebär inte att att vi inte kan förstå varandra, eller att vi tillsammans inte kan hjälpas åt att komma vidare.
Små, små byggklossar som sammanfogas.
Och blir högre och högre och högre.
Kanske att vi en dag når stjärnorna.
Eller vilken ände jag skulle börja nysta i.
Jag visste bara att något var fel.
Som något som behövde rättas till.
Medberoende.
Jag hade nosat på ordet tidigare.
I samband med vad jag då förmodade var ett eskalerande tablettmissbruk hos min mamma.
Från början trodde jag automatiskt att medberoende innebar rätten att känna sig som offer.
Att bli ett offer.
Inte att det var förknippat med eget ansvar och ett eget sjukdomstillstånd.
När jag avslöjade sambon som sexmissbrukare insåg jag också ganska snart att mina egna problem vida översteg vad jag tidigare förstått.
Det fanns en hel del att börja jobba med med, och den enda jag faktiskt kunde hjälpa var mig själv.
Jag behövde lösa upp knutar som suttit alldeles för länge.
Så länge att de blivit permanenta istället för tillfälliga.
Knuten i magen var en.
Men i själen fanns ytterligare några.
Och jag behövde laga mig själv där jag för länge sedan gått sönder.
Inte på grund av sambon, utan på grund av saker som skett betydligt längre tillbaka i tiden än så.
En räddning för mig var min instinktiva kapitulation.
Min relativt tidiga insikt om att det fanns flera andra som visste mer än jag om detta med medberoende.
Böcker som skrivits, som hjälpte mig att inse mina egna problem, men kanske framför allt.... människor som gått samma väg före mig.
Människor vars tårar och livserfarenheter blev till brunnar, som lilla jag fick tillträde att ösa vishet ur.
Jag tyckte mig komma till insikter.
Vissa tydliga, och andra tvivelaktiga.
Jag fick tänkvärda kommentarer.
Ibland ifrågasattes jag.
Men istället för att känna mig hotad eller angripen så kände jag mig ödmjuk.
Försökte omvärdera efter bästa förmåga.
Jag lyssnade och försökte känna efter, hela vägen ner i magen.
Så att deras väg inte automatiskt blev min, utan att deras blev en vägledning, ett förslag...och jag stod sedan var fri att hitta min egen.
Insikterna har kommit pö om pö.
Ibland har de haglat...och ibland har det varit sparsamt.
Ibland har det känt som att jag stått still, och ibland har det gått i raketfart.
Men en röd tråd har hela tiden varit att lyssna på de som vet vad jag går igenom.
De som känt smärtan, de som blivit svikna och de som också har ett litet barn därinne som har ett behov av att få komma till tals.
Ingen har känt min smärta, och ingen har gått igenom exakt samma saker som jag.
Det innebär inte att att vi inte kan förstå varandra, eller att vi tillsammans inte kan hjälpas åt att komma vidare.
Små, små byggklossar som sammanfogas.
Och blir högre och högre och högre.
Kanske att vi en dag når stjärnorna.
tisdag 13 oktober 2009
Insikt
Jag fick en fantastisk insikt alldeles nyss.
Tack vare en fantastisk människa.
Ännu en gång är det bevisat att vi tillsammans kan bli så mycket starkare än ensamma.
Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag ville plåga mig själv genom att dra i gamla som varit.
Varför jag var så fast besluten att tvingas lida ännu mer.
Jag visste ju någonstans att jag förtjänade bättre än så.
Jag hade plågats tillräckligt, förtjänade lite respit.
Det var några rader om att ta till konstgjorda medel för att nå sina känslor,
som slog an något inom mig.
Då man brottas med svårigheter att nå sina verkliga känslor, kan konstgjorda medel så som film, musik och poesi vara redskap för att nå dit.
Verktygen må vara konstgjorda, men känslorna är äkta.
Tänk om det är så att jag faktiskt är redo att sörja lite till.
Att jag är redo att släppa fram lite mer smärta.
Lite mer ilska.
Lite mer besvikelse.
Låta det sippra ut, och känna på det.
Återvända till känslan för att se om den förändrats.
Om jag förändrats.
Och den enda sanna vägen jag vet för att nå dit är att gräva i det som jag vet verkligen sårat mig. I sådant som gjort så enormt ont, att jag trott det skulle döda mig.
Tänk om det är så att det som hände innan idag är ett tecken på min styrka,
snarare än min svaghet?
Att jag vågar leta efter sorgen,
istället för att fly den?
Att det är känslorna jag söker,
istället för nya bevis?
För att se om de är oförändrade eller om de mognat.
Tänk om...
Tack vare en fantastisk människa.
Ännu en gång är det bevisat att vi tillsammans kan bli så mycket starkare än ensamma.
Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag ville plåga mig själv genom att dra i gamla som varit.
Varför jag var så fast besluten att tvingas lida ännu mer.
Jag visste ju någonstans att jag förtjänade bättre än så.
Jag hade plågats tillräckligt, förtjänade lite respit.
Det var några rader om att ta till konstgjorda medel för att nå sina känslor,
som slog an något inom mig.
Då man brottas med svårigheter att nå sina verkliga känslor, kan konstgjorda medel så som film, musik och poesi vara redskap för att nå dit.
Verktygen må vara konstgjorda, men känslorna är äkta.
Tänk om det är så att jag faktiskt är redo att sörja lite till.
Att jag är redo att släppa fram lite mer smärta.
Lite mer ilska.
Lite mer besvikelse.
Låta det sippra ut, och känna på det.
Återvända till känslan för att se om den förändrats.
Om jag förändrats.
Och den enda sanna vägen jag vet för att nå dit är att gräva i det som jag vet verkligen sårat mig. I sådant som gjort så enormt ont, att jag trott det skulle döda mig.
Tänk om det är så att det som hände innan idag är ett tecken på min styrka,
snarare än min svaghet?
Att jag vågar leta efter sorgen,
istället för att fly den?
Att det är känslorna jag söker,
istället för nya bevis?
För att se om de är oförändrade eller om de mognat.
Tänk om...
Meltdown
Ibland tror man att man har total kontroll över livet.
Man känner sig lugn, stark och trygg.
Livet går sin gilla gång, och man flyter med och tillåter sig själv att njuta.
Gårdagen var ljuvlig.
Vi krönte dagen med den nya bilen med en tillsammanstimme med levande ljus, och det kändes nära och innerligt att prata känslor kring det som hänt.
Inte anklagande, ingen ilska.
Nära, innerligt och förlåtande.
Inte fastna i detaljer, utan i känslor, det var avsikten och så blev det också.
Men så idag hände något med mig.
Jag fick en stund över för mig själv, och tillät mig själv att fundera i "fel" banor aningen för länge.
Jag vet inte ens hur det började, men jag är väl medveten om hur det slutade.
Jag sitter här med ett dåligt samvete, och med något jag måste bekänna för sambon.
Suck.
Å andra sidan.
Det är kanske inte livsfarligt, men samtidigt känns det som ett nederlag.
Som några steg tillbaka på en väg som länge fört mig framåt.
Tanken på att logga in på en av sexsidorna för att en gång för alla kolla upp en av kvinnorna blev mig övermäktig.
Jag hade säkert kunnat låta bli, men jag kom till en punkt där jag inte längre ville.
Jag ville se om hon fanns kvar.
Om hon fortfarande skrev om honom i sin dagbok.
Om hon harvade kvar i dyngan, för att försöka fylla sitt inre tomrum.
Jakten blev total när hennes ursprungliga profil var raderad.
Jag tvingades ta till alla sökknep jag kunde uppbringa.
Pulsen var hög, och jag kände igen den välbekanta ilningen i kroppen.
Tillslut hittade jag henne.
Nytt alias, men samma gamla skata.
Ha.
Haha på mig.
För det var ju jag som föll, inte hon.
Det var jag som tappade fotfästet i mitt nya liv, och istället föll in i hennes.
Så skrattet fastnade minst sagt i halsen.
När jag ändå var igång gjorde jag en djupdykning ner i min egen inbox och lusläste mailkorrespondensen som tog plats mellan mig och hennes sambo cirka fem månader tillbaka i tiden.
Det var inte så farligt som jag trott.
Känslan av plågsamhet och smärta uteblev.
Jag kände mig på något sätt snuvad på konfekten.
Och då slog det mig.
Nu får det fanimej vara nog.
Det måste vara slut med att försöka få det att göra ont.
Det är ju ofattbart hur man kan vilja vara elak mot sig själv?
Det har funnits många tillfällen då jag förundrats över att jag överhuvudtaget överlevde det som hände.
Att inte kroppen bara la av och dog.
Utan att den dag för dag kämpade på och hjälpte mig upp på fötter igen.
Jag vet att jag inte gjorde det ensam.
Jag fick hjälp av en kraft någonstans ifrån.
Om det så var gud, universum eller den totala summan av alla människors godhet...det har jag ingen aning om.
Och det spelar ingen som helst roll.
Nu ber jag till samma kraft att ge mig styrkan att inte falla fler gånger.
Att sluta försöka göra mig själv illa.
Och att istället försöka fokusera på att vara snäll.
Snäll mot mig själv.
För det är ju det jag egentligen är värd.
Man känner sig lugn, stark och trygg.
Livet går sin gilla gång, och man flyter med och tillåter sig själv att njuta.
Gårdagen var ljuvlig.
Vi krönte dagen med den nya bilen med en tillsammanstimme med levande ljus, och det kändes nära och innerligt att prata känslor kring det som hänt.
Inte anklagande, ingen ilska.
Nära, innerligt och förlåtande.
Inte fastna i detaljer, utan i känslor, det var avsikten och så blev det också.
Men så idag hände något med mig.
Jag fick en stund över för mig själv, och tillät mig själv att fundera i "fel" banor aningen för länge.
Jag vet inte ens hur det började, men jag är väl medveten om hur det slutade.
Jag sitter här med ett dåligt samvete, och med något jag måste bekänna för sambon.
Suck.
Å andra sidan.
Det är kanske inte livsfarligt, men samtidigt känns det som ett nederlag.
Som några steg tillbaka på en väg som länge fört mig framåt.
Tanken på att logga in på en av sexsidorna för att en gång för alla kolla upp en av kvinnorna blev mig övermäktig.
Jag hade säkert kunnat låta bli, men jag kom till en punkt där jag inte längre ville.
Jag ville se om hon fanns kvar.
Om hon fortfarande skrev om honom i sin dagbok.
Om hon harvade kvar i dyngan, för att försöka fylla sitt inre tomrum.
Jakten blev total när hennes ursprungliga profil var raderad.
Jag tvingades ta till alla sökknep jag kunde uppbringa.
Pulsen var hög, och jag kände igen den välbekanta ilningen i kroppen.
Tillslut hittade jag henne.
Nytt alias, men samma gamla skata.
Ha.
Haha på mig.
För det var ju jag som föll, inte hon.
Det var jag som tappade fotfästet i mitt nya liv, och istället föll in i hennes.
Så skrattet fastnade minst sagt i halsen.
När jag ändå var igång gjorde jag en djupdykning ner i min egen inbox och lusläste mailkorrespondensen som tog plats mellan mig och hennes sambo cirka fem månader tillbaka i tiden.
Det var inte så farligt som jag trott.
Känslan av plågsamhet och smärta uteblev.
Jag kände mig på något sätt snuvad på konfekten.
Och då slog det mig.
Nu får det fanimej vara nog.
Det måste vara slut med att försöka få det att göra ont.
Det är ju ofattbart hur man kan vilja vara elak mot sig själv?
Det har funnits många tillfällen då jag förundrats över att jag överhuvudtaget överlevde det som hände.
Att inte kroppen bara la av och dog.
Utan att den dag för dag kämpade på och hjälpte mig upp på fötter igen.
Jag vet att jag inte gjorde det ensam.
Jag fick hjälp av en kraft någonstans ifrån.
Om det så var gud, universum eller den totala summan av alla människors godhet...det har jag ingen aning om.
Och det spelar ingen som helst roll.
Nu ber jag till samma kraft att ge mig styrkan att inte falla fler gånger.
Att sluta försöka göra mig själv illa.
Och att istället försöka fokusera på att vara snäll.
Snäll mot mig själv.
För det är ju det jag egentligen är värd.
måndag 12 oktober 2009
Äntligeeeeeen!
Jag säger som Mr. Fylking himself;
Äntligeeeeeen!
Underbara, härliga, fantastiska lättnad.
Har precis pratat med sambon som numera rullar på vägarna med en passat.
Han hade förvisso kunna rulla med en skruttig lite skitbil också, jag kunde inte brytt mig mindre.
Bara jag aldrig någonsin behöver sätta min fot i den där andra igen.
Vågade inte ta ut minsta lilla i förskott.
Men när han ringde för en liten stund sedan och bekräftade, så vågade jag känna efter.
Hur fantastiskt det känns.
Tårarna som aldrig vill sluta rinna.
Denna j-la väntan, som äntligen är över.
Fy vad hemskt det har varit.
Men nu är det äntligen över.
Äntligeeeeeen!
Underbara, härliga, fantastiska lättnad.
Har precis pratat med sambon som numera rullar på vägarna med en passat.
Han hade förvisso kunna rulla med en skruttig lite skitbil också, jag kunde inte brytt mig mindre.
Bara jag aldrig någonsin behöver sätta min fot i den där andra igen.
Vågade inte ta ut minsta lilla i förskott.
Men när han ringde för en liten stund sedan och bekräftade, så vågade jag känna efter.
Hur fantastiskt det känns.
Tårarna som aldrig vill sluta rinna.
Denna j-la väntan, som äntligen är över.
Fy vad hemskt det har varit.
Men nu är det äntligen över.
Smärtsam tillbakablick
Det fanns en tid då vi inte kunde kommunicera med varandra.
Då allt vi sa resulterade i bråk.
Eller rättare sagt i sura miner.
I tystnad.
Som avlöstes av en kort stunds vapenvila.
För att därefter återgå till sura miner.
Och så vidare.
Vår lösning då var att skriva till varandra i en gemensam bok.
Att skriva det vi verkligen kände, och det vi ville förmedla till den andre.
Idag har jag läst igenom den och kastats flera månader tillbaka i tiden.
Ja, till och med år.
För att visa och dela med mig av den jag var under vår sjukdomsperiod publicerar jag här utdrag ur några utvalda datum.
Jag är långt ifrån helt frisk idag, men jag är samtidigt någon helt annanstans än jag var då.
Våra förutsättningar:
En relativt nyfödd bebis.
Vårt första gemensamma hus är nyss undertecknat vilket anstränger hushållskassan betydligt mer än tidigare då jag dessutom är föräldrarledig.
Ett minst sagt obalanserat förhållande i största allmänhet.
Jag som bekräftar för att få bekräftelse, ser för att få bli sedd.
Men som knappt syns.
080802 (Jag till X)
Jag älskar dig X.
Du är mitt livs kärlek och jag vill aldrig vara utan dig.
Låt oss kämpa tillsammans genom tuffa tider, och inte var och en på sitt håll.
Förlåt om jag skrev om dina känslor i min dagbok.
Som sagt jag älskar dig och jag saknar oss med ibland.
Din alltid.
Jag vet att du tycker det är jobbigt ibland, och det gör jag med men jag vill att du ska att du är en helt underbar pappa till vår lilla pojke.
Jag älskar dig till och med mer nu än någonsin, särskilt när du öppnar dig för mig.
Jag ska inte underskatta dig så som jag gjorde innan.
Jag ska lita på dig. På vår kärlek och oss.
Du är och förblir mannen i mitt liv.
080805 (Jag till X)
Idag har du varit ganska ogullig.
Du har varit rastlös, surmulen och gnällig. Men ändå har du gjort en fantastiskt god middag och en chokladkaka som står och väntar.
Tjugo dagar till lön...är det månne anledningen till ditt humör?
Jag tycker det är så synd att vi inte kommer att kunna leka mamma-pappa-barn så länge till, när du börjar jobba på måndag är det slut på det roliga.
Du sitter med Y i famnen och vyssar honom.
Ni är så fina ihop.
Tycker du fortfarande att jag är finast i världen?
Du är i varje fall finast i min värld...njae...du och Y så klart.
080829 (Jag till X)
Älsklingen.
Du sover i soffan bredvid.
Jag är rädd.
Rädd för att huset kommer att bli övermäktigt.
Men vi ska väl klara det?
Vi har ju visat på styrkan innan...jag känner mig bara så liten.
Jag älskar dig.
Skulle verkligen önska att du kunde hålla om mig nu och få mig att känna mig trygg.
080830 (Jag till X)
Du är det bästa som finns.
Ja, du och Y förstås...jag älskar dig så mycket.
Du är så duktig.
080912
Ja, nu är det jag som surar.
Och det är för att det ska vara så himla okej för dig att gå runt och sura, sen ska du kunna smöra och låtsas att allt är super och då förväntas jag tro att det är äkta?!!
Jag fattar ju att det handlar om golf. Att det handlat om det hela tiden och inget annat. Vem försöker du lura?
Det känns mer och mer som att det är jag och Y nu.
Vi som vaknar ihop, vi som umgås hela dagen, vi som somnar ihop...Vi sover ihop.
Du känns längre och längre bort.
När ska vi hitta något tillsammans?
Eller det kanske inte är viktigt för dig?
Du har ju golfen, strålande, men vet du, vi har snart inget.
Tänk igenom det.
Ska det bli såhär resten av livet?
På helt olika planeter?
Eller ska vi försöka mötas någonstans?
(X till mig)
Okej, det får räcka nu!
Du vinner, jag ger mig, du ska få som du vill.
Imorgon spelar jag min sista runda.
Under de åren jag spelat har det varit ok ett fåtal gånger och det är inte värt det.
Grattis, du vann!
(Jag till X)
Du har spelat ett år!
Alla mina mornar ser i stort sett likadana ut, så är det då för mycket begärt att du ska vilja umgås och göra mitt liv lite mer till en del av ditt på helgerna?
Jag fattar inte hur du resonerar, ego, jovisst jag skriver under på det.
Och som vanligt är det så våldsamt synd om dig nu.
VI HAR PRECIS FÅTT EN LITEN BEBIS OCH DU HAR SPELAT NÄSTAN VARJE HELG!
Är det verkligen så j-la synd om dig??!!
(X till mig)
Du, hela förra sidan du skrev är bara helt meningslös - Golfen är slut, du har vunnit, nu kan du glädja dig över att du kommer få massor av tid med mig.
Förresten, är inte det ego av dig?
080923 (Jag till X)
Just nu är jag pissförbannad på dig. Tycker du är en riktig gris och ett j-la ego.
Jag gör allt jag kan för att spara härhemma, men till vilken nytta?!
Du bygger ju tydligen upp ett porrbibliotek, så det är ju uppenbart vart alla pengar som sparas in tar vägen!
Gemensam ekonomi, jo tack, men inte f-n ska mina pengar gå åt till att finansiera din hobby och därmed förnedra.
Jag är så jäkla ledsen, har sagt det till dig TUSENTALS gånger, och tro mig jag har varit så förstående ett tag men
NU ÄR DET NOG!
Vad håller du på med?!
Fattar du inte själv vad du gör?
För f-n.
Jag vet inte vad mer jag ska säga.
Jag tycker du är enormt respektlös.
Saknar ord.
(Jag till X)
Ok...du är förlåten.
Men nu får du faktiskt börja vara snäll hela tiden.
Jag blir faktiskt ledsen.
(X till mig)
Du är fin.
Älskar dig.
Nedan följer utdrag efter det stora avslöjandet.
(Jag till X)
Jag står fast vid vad jag sagt.
Y är det enda som betyder något nu.
Du får lösa dina problem själv.
Jag räcker inte till för att hjälpa både dig, mig själv och att vara en bra mamma.
Jag stänger ute dig nu.
I ren självbevarelsedrift.
Får se vad som händer.
Jag dog innan idag.
Vet inte om jag någonsin blir hel igen.
Du kan inte hjälpa mig.
Jag kan inte hjälpa dig.
Vi är sjuka på olika sätt.
090508 (Jag till X)
Du är så fin mot Y.
090508 (X till mig)
Tack.
090508 12.59 (Jag till X)
I nöd och lust.
090608 (Jag till X)
Så mycket falska ord det finns skrivna här i boken.
Så mycket desperation från min sida. Så j-la mycket längtan efter att bli älskad.
Har läst den från pärm till pärm idag, och insett hur mycket skuld jag kämpat med.
F-n.
Du la över all skuld på mig för ditt eget beteende.
Fattar du hur dåligt du fick mig att må?
Jag kämpade som en idiot med barn, hund och ekonomi och du...ja...du flydde till andra.
Idag är jag arg på dig.
Du är skyldig mig så j-la mycket som aldrig går att ta igen.
Y blir aldrig nyfödd igen.
090608 (Jag till X)
Usch.
Vilka arga ord.
Men nu är det över.
Nu sitter du och Y i soffan och jag känner kärlek när jag tittar på er.
Kärlek till er båda.
Mycket.
Jag ser hur du kämpar.
Det betyder jättemycket för mig.
Jag tror på dig.
På en ny, äkta X.
Som bara, bara är min...
Då allt vi sa resulterade i bråk.
Eller rättare sagt i sura miner.
I tystnad.
Som avlöstes av en kort stunds vapenvila.
För att därefter återgå till sura miner.
Och så vidare.
Vår lösning då var att skriva till varandra i en gemensam bok.
Att skriva det vi verkligen kände, och det vi ville förmedla till den andre.
Idag har jag läst igenom den och kastats flera månader tillbaka i tiden.
Ja, till och med år.
För att visa och dela med mig av den jag var under vår sjukdomsperiod publicerar jag här utdrag ur några utvalda datum.
Jag är långt ifrån helt frisk idag, men jag är samtidigt någon helt annanstans än jag var då.
Våra förutsättningar:
En relativt nyfödd bebis.
Vårt första gemensamma hus är nyss undertecknat vilket anstränger hushållskassan betydligt mer än tidigare då jag dessutom är föräldrarledig.
Ett minst sagt obalanserat förhållande i största allmänhet.
Jag som bekräftar för att få bekräftelse, ser för att få bli sedd.
Men som knappt syns.
080802 (Jag till X)
Jag älskar dig X.
Du är mitt livs kärlek och jag vill aldrig vara utan dig.
Låt oss kämpa tillsammans genom tuffa tider, och inte var och en på sitt håll.
Förlåt om jag skrev om dina känslor i min dagbok.
Som sagt jag älskar dig och jag saknar oss med ibland.
Din alltid.
Jag vet att du tycker det är jobbigt ibland, och det gör jag med men jag vill att du ska att du är en helt underbar pappa till vår lilla pojke.
Jag älskar dig till och med mer nu än någonsin, särskilt när du öppnar dig för mig.
Jag ska inte underskatta dig så som jag gjorde innan.
Jag ska lita på dig. På vår kärlek och oss.
Du är och förblir mannen i mitt liv.
080805 (Jag till X)
Idag har du varit ganska ogullig.
Du har varit rastlös, surmulen och gnällig. Men ändå har du gjort en fantastiskt god middag och en chokladkaka som står och väntar.
Tjugo dagar till lön...är det månne anledningen till ditt humör?
Jag tycker det är så synd att vi inte kommer att kunna leka mamma-pappa-barn så länge till, när du börjar jobba på måndag är det slut på det roliga.
Du sitter med Y i famnen och vyssar honom.
Ni är så fina ihop.
Tycker du fortfarande att jag är finast i världen?
Du är i varje fall finast i min värld...njae...du och Y så klart.
080829 (Jag till X)
Älsklingen.
Du sover i soffan bredvid.
Jag är rädd.
Rädd för att huset kommer att bli övermäktigt.
Men vi ska väl klara det?
Vi har ju visat på styrkan innan...jag känner mig bara så liten.
Jag älskar dig.
Skulle verkligen önska att du kunde hålla om mig nu och få mig att känna mig trygg.
080830 (Jag till X)
Du är det bästa som finns.
Ja, du och Y förstås...jag älskar dig så mycket.
Du är så duktig.
080912
Ja, nu är det jag som surar.
Och det är för att det ska vara så himla okej för dig att gå runt och sura, sen ska du kunna smöra och låtsas att allt är super och då förväntas jag tro att det är äkta?!!
Jag fattar ju att det handlar om golf. Att det handlat om det hela tiden och inget annat. Vem försöker du lura?
Det känns mer och mer som att det är jag och Y nu.
Vi som vaknar ihop, vi som umgås hela dagen, vi som somnar ihop...Vi sover ihop.
Du känns längre och längre bort.
När ska vi hitta något tillsammans?
Eller det kanske inte är viktigt för dig?
Du har ju golfen, strålande, men vet du, vi har snart inget.
Tänk igenom det.
Ska det bli såhär resten av livet?
På helt olika planeter?
Eller ska vi försöka mötas någonstans?
(X till mig)
Okej, det får räcka nu!
Du vinner, jag ger mig, du ska få som du vill.
Imorgon spelar jag min sista runda.
Under de åren jag spelat har det varit ok ett fåtal gånger och det är inte värt det.
Grattis, du vann!
(Jag till X)
Du har spelat ett år!
Alla mina mornar ser i stort sett likadana ut, så är det då för mycket begärt att du ska vilja umgås och göra mitt liv lite mer till en del av ditt på helgerna?
Jag fattar inte hur du resonerar, ego, jovisst jag skriver under på det.
Och som vanligt är det så våldsamt synd om dig nu.
VI HAR PRECIS FÅTT EN LITEN BEBIS OCH DU HAR SPELAT NÄSTAN VARJE HELG!
Är det verkligen så j-la synd om dig??!!
(X till mig)
Du, hela förra sidan du skrev är bara helt meningslös - Golfen är slut, du har vunnit, nu kan du glädja dig över att du kommer få massor av tid med mig.
Förresten, är inte det ego av dig?
080923 (Jag till X)
Just nu är jag pissförbannad på dig. Tycker du är en riktig gris och ett j-la ego.
Jag gör allt jag kan för att spara härhemma, men till vilken nytta?!
Du bygger ju tydligen upp ett porrbibliotek, så det är ju uppenbart vart alla pengar som sparas in tar vägen!
Gemensam ekonomi, jo tack, men inte f-n ska mina pengar gå åt till att finansiera din hobby och därmed förnedra.
Jag är så jäkla ledsen, har sagt det till dig TUSENTALS gånger, och tro mig jag har varit så förstående ett tag men
NU ÄR DET NOG!
Vad håller du på med?!
Fattar du inte själv vad du gör?
För f-n.
Jag vet inte vad mer jag ska säga.
Jag tycker du är enormt respektlös.
Saknar ord.
(Jag till X)
Ok...du är förlåten.
Men nu får du faktiskt börja vara snäll hela tiden.
Jag blir faktiskt ledsen.
(X till mig)
Du är fin.
Älskar dig.
Nedan följer utdrag efter det stora avslöjandet.
(Jag till X)
Jag står fast vid vad jag sagt.
Y är det enda som betyder något nu.
Du får lösa dina problem själv.
Jag räcker inte till för att hjälpa både dig, mig själv och att vara en bra mamma.
Jag stänger ute dig nu.
I ren självbevarelsedrift.
Får se vad som händer.
Jag dog innan idag.
Vet inte om jag någonsin blir hel igen.
Du kan inte hjälpa mig.
Jag kan inte hjälpa dig.
Vi är sjuka på olika sätt.
090508 (Jag till X)
Du är så fin mot Y.
090508 (X till mig)
Tack.
090508 12.59 (Jag till X)
I nöd och lust.
090608 (Jag till X)
Så mycket falska ord det finns skrivna här i boken.
Så mycket desperation från min sida. Så j-la mycket längtan efter att bli älskad.
Har läst den från pärm till pärm idag, och insett hur mycket skuld jag kämpat med.
F-n.
Du la över all skuld på mig för ditt eget beteende.
Fattar du hur dåligt du fick mig att må?
Jag kämpade som en idiot med barn, hund och ekonomi och du...ja...du flydde till andra.
Idag är jag arg på dig.
Du är skyldig mig så j-la mycket som aldrig går att ta igen.
Y blir aldrig nyfödd igen.
090608 (Jag till X)
Usch.
Vilka arga ord.
Men nu är det över.
Nu sitter du och Y i soffan och jag känner kärlek när jag tittar på er.
Kärlek till er båda.
Mycket.
Jag ser hur du kämpar.
Det betyder jättemycket för mig.
Jag tror på dig.
På en ny, äkta X.
Som bara, bara är min...
lördag 10 oktober 2009
Vår tillsammanstimme
För mig är det jätteviktigt att inte få min sambo att känna sig utlämnad i den här bloggen.
Att inte hänga ut för att ytterligare bygga på skammen eller för att för den delen försöka lyfta mig själv tillbaka upp på piedestalen.
Denna blogg handlar ju om mig, och om mitt medberoende även om han såklart blivit en viktig del i det.
Jag hänger gärna ut mig själv.
Det är ju på något sätt grundtanken med att skriva här, och jag känner att jag med hjälp av lite självdistans i kombination med sorgebearbetning kan förmedla något vidare.
Plus att det blivit ett viktigt redskap för mig att samla upp mig själv och mina tankar i.
När vardagen bara rullar på, tar jag några minuter åt att fundera.
Åt att känna efter.
Och att dokumentera.
På så sätt hoppas jag ju också kunna följa mina egna framsteg.
Mäta dem i antal äkta skratt vs. antal gråtna tårar.
Eller kanske ännu viktigare, i ett minskande antal inre Bittefittemonologer.
Häromdagen hade jag och sambon en ny samtalssession på tu man hand.
Samtalsämnet var förutbestämt.
Vi skulle prata om det som hänt.
Känslor som sorg, ilska, glädje och rädsla skulle kopplas till det vi upplevt och vi skulle ägna en timme åt att växelvis ventilera oss själva inför den andre.
Ångest är rätt ord för att beskriva känslan inför det här samtalet.
Jag avskyr att behöva ta upp det som hänt, för även om jag ju innerst inne vet att det är nödvändigt så är jag plågsamt medveten om hur ont det gör att prata om.
Vi har under en tid undvikit ämnet.
Vardagen flyter i nuläget på så pass bra, att det liksom inte är någon av oss som haft någon önskan att minnas det där vedervärdiga.
Vi har helt enkelt njutit av nuet, sonen och varandra och försökt blicka framåt.
De där skygglapparna...känner ni till dem?
Jag menar inte att det är produktivt att stå och stampa på samma ställe, inte heller att älta det som varit i det oändliga. Det är inte alls det det handlar om.
Det handlar om att varbölden liksom finns där, vare sig vi låtsas om den eller inte.
Och om vi inte försöker verka ut den, så kommer den att finnas kvar där för alltid.
Och gud vet vilken skada den kan göra på sikt, om vi inte tar itu med den en gång för alla.
Men som sagt.
Det låtsades vi ju inte om.
Åtminstone hade vi tagit en paus fram tills i torsdags kväll.
Då var det dags igen.
När sambon nattade sonen passade jag på att baka en chokladkaka.
En chokladkaka som jag sedan bemödade mig med att med hjälp av vaniljsocker pudra ett hjärta på.
Kärleksgest?
Njae.
Kanske snarare det märkliga och smått patetiska "snälla älska mig fastän jag tvingar dig att göra det här jobbiga"-budskapet.
Med all välvilja såklart.
Men i ärlighetens namn kanske inte helt sunt med medberoendeglasögon betraktat...
Det var dags och jag inledde.
Jag pratade ganska allmänt.
Kände mig nästan ytlig i min iver över att vara snäll.
Över att vara förstående och inte anklagande.
När det var sambons tur lyssnade jag.
Och lyssnade.
Och lyssnade.
Tårarna rann försiktigt ner för kinderna, från början till slut.
Det var som att sätta på en oerhört sorglig skiva, och att ge sig själv tillåtelse att vara ledsen en stund.
Ledsen ända in i själen.
Men på ett mjukt och stillsamt sätt.
Det var kanske inte så mycket det han sa, som just det faktum att han sa någonting.
Att vi lyfte det som hänt.
Det var nästan så att jag fysiskt kunde känna hur en del av min sorg rann ur mig.
Jag fick på något sätt bekräftelse på att jag hade rätt att vara ledsen.
Jag tillät mig själv att vara innerligt ledsen, utan att döma eller vara arg.
Mina tårar fick ta plats.
Samtalet gjorde mig alldeles utmattad.
Jag var tröttare än på länge, men samtidigt kände jag ett inre lugn.
Jag insåg vad mitt mål var.
Jag kände att när vi delade upplevelsen, kunde den också göra oss rikare.
Vi kommer aldrig att brottas med samma tankar och känslor kring det.
Våra strategier för att gå vidare kommer att vara olika.
Han brottas framför allt med skuld och skam, och jag i min tur med förlorad självkänsla och otrygghet.
Men erfarenheten kan bli vår gemensamma, istället för att vi bär vår sorg alldeles ensam så kan vi dela den med varandra.
Vi kan kanske med tiden ställa oss på den, och tillsammans nå högre än någonsin förut.
Jag insåg även en annan sak.
Jag har pratat om min rädsla för att springa ifrån det som hänt.
Men det har nog aldrig handlat om det, även om nog jag trott det.
Däremot handlar det om rädslan att springa ifrån känslorna kring det som hänt.
Det som faktiskt hänt kan vi lämna nere i gyttjan.
Det behöver vi inte brottas med längre.
Men känslorna kring det som hänt, måste vi gå till botten med.
Om det så är ilska, sorg, glädje eller rädsla.
Så ännu ett samtal som lett oss framåt.
Även om det var jobbigt, så tog vi oss igenom det och framåt.
Kommunikationen har blivit vår bästa vän.
Utan vår kris hade vi aldrig hittat den.
Att inte hänga ut för att ytterligare bygga på skammen eller för att för den delen försöka lyfta mig själv tillbaka upp på piedestalen.
Denna blogg handlar ju om mig, och om mitt medberoende även om han såklart blivit en viktig del i det.
Jag hänger gärna ut mig själv.
Det är ju på något sätt grundtanken med att skriva här, och jag känner att jag med hjälp av lite självdistans i kombination med sorgebearbetning kan förmedla något vidare.
Plus att det blivit ett viktigt redskap för mig att samla upp mig själv och mina tankar i.
När vardagen bara rullar på, tar jag några minuter åt att fundera.
Åt att känna efter.
Och att dokumentera.
På så sätt hoppas jag ju också kunna följa mina egna framsteg.
Mäta dem i antal äkta skratt vs. antal gråtna tårar.
Eller kanske ännu viktigare, i ett minskande antal inre Bittefittemonologer.
Häromdagen hade jag och sambon en ny samtalssession på tu man hand.
Samtalsämnet var förutbestämt.
Vi skulle prata om det som hänt.
Känslor som sorg, ilska, glädje och rädsla skulle kopplas till det vi upplevt och vi skulle ägna en timme åt att växelvis ventilera oss själva inför den andre.
Ångest är rätt ord för att beskriva känslan inför det här samtalet.
Jag avskyr att behöva ta upp det som hänt, för även om jag ju innerst inne vet att det är nödvändigt så är jag plågsamt medveten om hur ont det gör att prata om.
Vi har under en tid undvikit ämnet.
Vardagen flyter i nuläget på så pass bra, att det liksom inte är någon av oss som haft någon önskan att minnas det där vedervärdiga.
Vi har helt enkelt njutit av nuet, sonen och varandra och försökt blicka framåt.
De där skygglapparna...känner ni till dem?
Jag menar inte att det är produktivt att stå och stampa på samma ställe, inte heller att älta det som varit i det oändliga. Det är inte alls det det handlar om.
Det handlar om att varbölden liksom finns där, vare sig vi låtsas om den eller inte.
Och om vi inte försöker verka ut den, så kommer den att finnas kvar där för alltid.
Och gud vet vilken skada den kan göra på sikt, om vi inte tar itu med den en gång för alla.
Men som sagt.
Det låtsades vi ju inte om.
Åtminstone hade vi tagit en paus fram tills i torsdags kväll.
Då var det dags igen.
När sambon nattade sonen passade jag på att baka en chokladkaka.
En chokladkaka som jag sedan bemödade mig med att med hjälp av vaniljsocker pudra ett hjärta på.
Kärleksgest?
Njae.
Kanske snarare det märkliga och smått patetiska "snälla älska mig fastän jag tvingar dig att göra det här jobbiga"-budskapet.
Med all välvilja såklart.
Men i ärlighetens namn kanske inte helt sunt med medberoendeglasögon betraktat...
Det var dags och jag inledde.
Jag pratade ganska allmänt.
Kände mig nästan ytlig i min iver över att vara snäll.
Över att vara förstående och inte anklagande.
När det var sambons tur lyssnade jag.
Och lyssnade.
Och lyssnade.
Tårarna rann försiktigt ner för kinderna, från början till slut.
Det var som att sätta på en oerhört sorglig skiva, och att ge sig själv tillåtelse att vara ledsen en stund.
Ledsen ända in i själen.
Men på ett mjukt och stillsamt sätt.
Det var kanske inte så mycket det han sa, som just det faktum att han sa någonting.
Att vi lyfte det som hänt.
Det var nästan så att jag fysiskt kunde känna hur en del av min sorg rann ur mig.
Jag fick på något sätt bekräftelse på att jag hade rätt att vara ledsen.
Jag tillät mig själv att vara innerligt ledsen, utan att döma eller vara arg.
Mina tårar fick ta plats.
Samtalet gjorde mig alldeles utmattad.
Jag var tröttare än på länge, men samtidigt kände jag ett inre lugn.
Jag insåg vad mitt mål var.
Jag kände att när vi delade upplevelsen, kunde den också göra oss rikare.
Vi kommer aldrig att brottas med samma tankar och känslor kring det.
Våra strategier för att gå vidare kommer att vara olika.
Han brottas framför allt med skuld och skam, och jag i min tur med förlorad självkänsla och otrygghet.
Men erfarenheten kan bli vår gemensamma, istället för att vi bär vår sorg alldeles ensam så kan vi dela den med varandra.
Vi kan kanske med tiden ställa oss på den, och tillsammans nå högre än någonsin förut.
Jag insåg även en annan sak.
Jag har pratat om min rädsla för att springa ifrån det som hänt.
Men det har nog aldrig handlat om det, även om nog jag trott det.
Däremot handlar det om rädslan att springa ifrån känslorna kring det som hänt.
Det som faktiskt hänt kan vi lämna nere i gyttjan.
Det behöver vi inte brottas med längre.
Men känslorna kring det som hänt, måste vi gå till botten med.
Om det så är ilska, sorg, glädje eller rädsla.
Så ännu ett samtal som lett oss framåt.
Även om det var jobbigt, så tog vi oss igenom det och framåt.
Kommunikationen har blivit vår bästa vän.
Utan vår kris hade vi aldrig hittat den.
fredag 9 oktober 2009
Anger management nästa?
Igår brast fördämningarna.
Jag blev så arg att jag var beredd att ta till handgripligheter för att uppnå resultat.
Förbannad så att det näst intill rök ur öronen.
Och allt handlade ju egentligen om ett simpelt missförstånd, men det visste jag förstås inte då.
Vid middagsbordet.
Trevlig stämning.
Då sambon nämner att han registrerat att jag tecknat en überglad gubbe i väggalmanackan för att symbolisera dagen för bilbytet.
Bläh. Äckelbilen. Roten till det onda. Eller nä, såklart inte.
Men dock en utav symbolerna för det.
Jag nickade instämmande.
Jajamensan.
Den 16 oktober.
Då smäller det.
"Njae. Det är ju bara ett preliminärt besked, det är inte definitivt på något sätt. De har alltså sagt den sextonde, men det kanske inte blir exakt den dagen. Bara så att du är beredd på det och inte hänger upp dig alltför mycket på ett datum."
Vad ända in i................ ??!%##!!!%
"Då föreslår jag att du tar kontakt med den där j-la billeverantören och frågar vad f-n som är på gång?! Bilen har ju varit beställd sedan flera månader tillbaka och man kan väl inte bara skippa en deadline sådär hursomhelst! "
Flera månaders uppdämd ilska bubblade upp inom mig.
Jag har under en lång tid nollställt mig själv beträffande just denna bil.
Jag har helt enkelt inte orkat vare sig vara arg, ledsen eller frustrerad på detta döda ting.
Känsloläget har varit inställt på plusminusnoll.
Av ren självbevarelsedrift.
Men när tanken på att behöva stå ut en endaste dag mer än nödvändigt blev helt enkelt outhärdlig.
Jag blev så vansinnigt arg och kände hur jag skulle kunnat spöa skiten ur vilken biljätte som helst.
Tårarna sprutade som värsta vattenkanonerna.
Alla spärrar brast.
Jag orkade inte mer.
Inte en endaste dag till.
"Nu blev ju allt jättefel. Jag ville inte alls göra såhär mot dig. Förlåt...
Vad jag i själva verket försökte säga var att bilen kommer redan på måndag.
Förlåt älskling. Det var inte alls min mening att göra dig ledsen..."
Och då brast ytterligare någonting.
En lättnad som var större än något jag känt på länge.
Äntligen skulle oket lyftas från mina axlar.
Äntligen skulle jag återfå lite av min värdighet.
Att slippa andas samma luft som de gjorde.
Att inte behöva röra vid samma ytor som de gjorde.
Att få andas frisk och ny luft.
Hopp och framtid.
Bara vi, inget de.
Men det var vansinnigt jobbigt att inse hur mycket jag egentligen brottas med detta, då jag ju spenderat de senaste månaderna med att bara stänga av.
Under en kall och samlad fasad råder alltså värsta eldstormen.
Som kräver minsta möjliga mängd syre för att antända.
Läskigt.
Jag blev så arg att jag var beredd att ta till handgripligheter för att uppnå resultat.
Förbannad så att det näst intill rök ur öronen.
Och allt handlade ju egentligen om ett simpelt missförstånd, men det visste jag förstås inte då.
Vid middagsbordet.
Trevlig stämning.
Då sambon nämner att han registrerat att jag tecknat en überglad gubbe i väggalmanackan för att symbolisera dagen för bilbytet.
Bläh. Äckelbilen. Roten till det onda. Eller nä, såklart inte.
Men dock en utav symbolerna för det.
Jag nickade instämmande.
Jajamensan.
Den 16 oktober.
Då smäller det.
"Njae. Det är ju bara ett preliminärt besked, det är inte definitivt på något sätt. De har alltså sagt den sextonde, men det kanske inte blir exakt den dagen. Bara så att du är beredd på det och inte hänger upp dig alltför mycket på ett datum."
Vad ända in i................ ??!%##!!!%
"Då föreslår jag att du tar kontakt med den där j-la billeverantören och frågar vad f-n som är på gång?! Bilen har ju varit beställd sedan flera månader tillbaka och man kan väl inte bara skippa en deadline sådär hursomhelst! "
Flera månaders uppdämd ilska bubblade upp inom mig.
Jag har under en lång tid nollställt mig själv beträffande just denna bil.
Jag har helt enkelt inte orkat vare sig vara arg, ledsen eller frustrerad på detta döda ting.
Känsloläget har varit inställt på plusminusnoll.
Av ren självbevarelsedrift.
Men när tanken på att behöva stå ut en endaste dag mer än nödvändigt blev helt enkelt outhärdlig.
Jag blev så vansinnigt arg och kände hur jag skulle kunnat spöa skiten ur vilken biljätte som helst.
Tårarna sprutade som värsta vattenkanonerna.
Alla spärrar brast.
Jag orkade inte mer.
Inte en endaste dag till.
"Nu blev ju allt jättefel. Jag ville inte alls göra såhär mot dig. Förlåt...
Vad jag i själva verket försökte säga var att bilen kommer redan på måndag.
Förlåt älskling. Det var inte alls min mening att göra dig ledsen..."
Och då brast ytterligare någonting.
En lättnad som var större än något jag känt på länge.
Äntligen skulle oket lyftas från mina axlar.
Äntligen skulle jag återfå lite av min värdighet.
Att slippa andas samma luft som de gjorde.
Att inte behöva röra vid samma ytor som de gjorde.
Att få andas frisk och ny luft.
Hopp och framtid.
Bara vi, inget de.
Men det var vansinnigt jobbigt att inse hur mycket jag egentligen brottas med detta, då jag ju spenderat de senaste månaderna med att bara stänga av.
Under en kall och samlad fasad råder alltså värsta eldstormen.
Som kräver minsta möjliga mängd syre för att antända.
Läskigt.
torsdag 8 oktober 2009
Gränsdragning...ja men hur?!
Har spenderat dagen i hemmet med en väldans krasslig lilleman.
Detta är något som jag verkligen inte haft något emot, tvärtom.
Trots att hans förkylning i kombination med hans förfärliga hosta gör honom kinkigare än vanligt, så är han ju ändå världens mysigaste att umgås med.
Jag bjöd in min mamma och syster på frukost.
Såklart för sällskapets skull, men i ärlighetens namn även med anledning av att vi saknade frukostbröd.
De är jätterara båda två.
Vi kan verkligen ha hur trevligt som helst, så det är absolut ingen relation som är kroniskt infekterad eller så.
Mamma dök upp redan vid nio och min syster någon timme senare och det var hur trevligt som helst.
Nu sex timmar senare känner jag att jag inte står ut en sekund till med att umgås med min mamma.
De har precis åkt och jag känner att jag kan andas på riktigt för första gången på flera timmar.
Vad detta beror på har jag ingen som helst aning om, det är inget hon sagt eller gjort idag.
Inget som hänt idag, eller för den delen, som jag önskar skulle ha hänt.
Allt bottnar i mig och i mina känslor, och jag har inte riktigt lyckats ta reda på vad det är som gjort vår relation så kompex.
Jag har mina aningar om att det rör sig om saker som ligger en bit tillbaka i tiden, som aldrig blivit utredda...men jag kan ju inte veta säkert.
Jag tror däremot alldeles säkert att den tid som jag kan lägga på mig själv när lilleman sover är så viktig för mig att jag blir frustrerad då den fikas bort.
Jag umgås gärna med min familj.
Men kanske inte sex timmar i sträck.
Eller åtminstone inte idag då jag skulle behövt dessa lediga stunder till att sova själv.
Så vad skulle jag ha gjort?
Jag ville verkligen inte dra med den lille sjuklingen ut någonstans så jag kunde inte komma med några svepskäl till att inte stanna hemma längre.
Och jag har bara inte hjärta att säga att jag jag inte orkar fikaprata längre.
Att det står mig upp i halsen och att jag bara känner ångest över allt som därmed inte blir gjort.
Jag vet att jag borde dragit en gräns när jag kände att det var nog.
Men hur i hela fridens namn gör man det utan att såra?
Detta är något som jag verkligen inte haft något emot, tvärtom.
Trots att hans förkylning i kombination med hans förfärliga hosta gör honom kinkigare än vanligt, så är han ju ändå världens mysigaste att umgås med.
Jag bjöd in min mamma och syster på frukost.
Såklart för sällskapets skull, men i ärlighetens namn även med anledning av att vi saknade frukostbröd.
De är jätterara båda två.
Vi kan verkligen ha hur trevligt som helst, så det är absolut ingen relation som är kroniskt infekterad eller så.
Mamma dök upp redan vid nio och min syster någon timme senare och det var hur trevligt som helst.
Nu sex timmar senare känner jag att jag inte står ut en sekund till med att umgås med min mamma.
De har precis åkt och jag känner att jag kan andas på riktigt för första gången på flera timmar.
Vad detta beror på har jag ingen som helst aning om, det är inget hon sagt eller gjort idag.
Inget som hänt idag, eller för den delen, som jag önskar skulle ha hänt.
Allt bottnar i mig och i mina känslor, och jag har inte riktigt lyckats ta reda på vad det är som gjort vår relation så kompex.
Jag har mina aningar om att det rör sig om saker som ligger en bit tillbaka i tiden, som aldrig blivit utredda...men jag kan ju inte veta säkert.
Jag tror däremot alldeles säkert att den tid som jag kan lägga på mig själv när lilleman sover är så viktig för mig att jag blir frustrerad då den fikas bort.
Jag umgås gärna med min familj.
Men kanske inte sex timmar i sträck.
Eller åtminstone inte idag då jag skulle behövt dessa lediga stunder till att sova själv.
Så vad skulle jag ha gjort?
Jag ville verkligen inte dra med den lille sjuklingen ut någonstans så jag kunde inte komma med några svepskäl till att inte stanna hemma längre.
Och jag har bara inte hjärta att säga att jag jag inte orkar fikaprata längre.
Att det står mig upp i halsen och att jag bara känner ångest över allt som därmed inte blir gjort.
Jag vet att jag borde dragit en gräns när jag kände att det var nog.
Men hur i hela fridens namn gör man det utan att såra?
onsdag 7 oktober 2009
Känslotumult
Igår var en minst sagt turbulent dag på känslofronten.
Jag tillbringade hela dagen på kurs, och därför såg upplägget annorlunda ut än alla andra dagar.
Dagen började med att jag ensam körde ca sextio minuter till den ort kursen skulle gå av stapeln.
Bilresan var den första stunden på länge som jag var alldeles ensam med mina tankar.
Och med mina känslor då naturligtvis.
Efter en stund kände jag hur den där sorgekänslan vällde in över mig.
Sorgen och offerkänslan.
Hur kunde detta hända mig?
Jag som kämpat så för oss, för vår lilla familj.
Tankar på det som hänt började ännu en gång att spinna loss, och efter en liten stund var hela den välbekanta karusellen igång. Ni som stiftat bekantskap med mina tidigare inlägg har hört talas om Bitterfittan.
För er som inte gjort det så är det namnet jag gett den där enerverande rösten som bor inuti mig, som påminner om vad sambon gjort, hur han gjort, med vem han gjort vad....hur många gånger han gjort vad....hur skönt han säkert tyckte det var...vad jag är tvingad att göra för att kunna tävla med det....och så vidare.
Hon är helt enkelt överjä-lig att lyssna till.
Och när jag är ensam slår hon till.
Med sin äckliga och gälla röst smyger hon innanför huden på mig och så är eländet igång.
Det är som en brutal mobbing.
Hon pressar mig tills jag inte orkar stå emot längre.
Tills jag viker mig av smärta och svaghet.
När tårarna kommer, ylar hon av triumf.
Och jag är kvar med sorgen.
Jag bröt ihop.
Och samlade ihop mig igen.
Men troligtvis lyckades jag inte riktigt samla mina tankar, då jag till min stora fasa råkade köra vilse.
Detta är kanske inget som skrämmer livet ur en "helt normal" person, men jag är ju som bekant ingen sådan...
På gott och ont.
Jag är lite sådär neurotisk i största allmänhet.
Hyfsat osäker.
Ibland smått hysterisk.
Fast oftast lugn på utsidan.
Men att komma försent tillhör ett av livets stora No-No:s.
Det går bara inte.
Då måste man liksom smyga in när alla andra är på plats, och på något sätt be om ursäkt utan att synas alltför mycket. En helt löjligt ångestframkallande situation.
Tanken att bara vända och köra hem igen slog mig inte en gång.
Inte två gånger.
Kanske snarare tio.
"Jag skippar kursen. Den är ändå inget att ha."
"Skönt med en ledig dag istället...det är ingen som vet att jag missar detta."
"Du är så j-la dålig. Hur kunde du lyckas köra vilse. Suck. Det är inte ens lönt att du går på kursen, du kommer säkert inte fatta ett dyft ändå...."
Tjugo minuter försenad rullade jag äntligen in i rätt samhälle.
Då hade jag bestämt mig.
Jag skulle dit.
Till varje pris.
Och jag hade en väl planerad vit lögn i bakfickan, som involverade en sjuk son (vilket han vid det tillfället inte var), en strulig morgon och en försenad barnvakt. Voila. Felet var inte längre mitt.
Jag smög in och satte mig längst bak.
Och lyssnade.
Kände mig så jäkla stolt att jag knöt näven i smyg och gav mig själv en välförtjänt ryggdunk.
(Trots att det är menat som en metafor så är det ganska kul att föreställa sig den bilden framför sig? Fröken Tinto med gummiliknande tvåmetersarmar.)
Kursen var fantastisk.
Och det bästa av allt var att jag vågade göra något jag var rädd för.
Jag klarade av att komma försent.
Och dessutom behöll jag lögnen för mig själv.
För när jag sedan fick möjlighet att mingla under pauserna så berättade jag precis som det var.
Att jag kört vilse.
Och skrattade lite åt min eget bristfälliga lokalsinne.
Den lilla detaljen om vad som förmodligen föranlett vilseåkningen utelämnade jag för säkerhets skull.
Kändes inte riktigt som rätt tillfälle att stoltsera med min kamp mot medberoendet.
Direkt efter kursen åkte jag hem, för att sedan någon timme senare fara vidare med sambon till terapeuten.
Det var en jobbig session, och jag märkte cirka fyrtio minuter in i samtalet att han såg ut som ett åskmoln som kokte på insidan. Han bemödade sig inte ens med att försöka vara trevlig emot terapeuten...herregud, vad pinsamt.
Jag log allt vad jag kunde emot henne.
Försökte föra över telepatiska budskap.
"Vi tycker du är duktig. Han tycker inte illa om dig, det är inget personligt.
Snälla, tyck inte illa om oss."
När vi gick ut därifrån var det fortfarande lite svalt mellan oss, även om han tinat upp betydligt.
Jag vände mig mot honom och berättade precis hur jag känt.
Att jag märkt att han blev sur och mådde dåligt över det.
"Men strunta du i det!"
Tvärtemot vad man kan tro så var det faktiskt inte sagt på något elakt sätt.
Det var sagt med kärlek.
Och jag förstod precis vad han menade.
För det var ju inte mitt ansvar att täcka upp för honom, att släta över hans beteende.
Han är vuxen, han måste stå för sitt kroppsspråk, sina handlingar och sina ord helt på egen hand.
Precis som jag ansvarar för mitt.
Så jag släppte det.
Och det kändes riktigt, riktigt skönt.
Denna veckan har vi fått läxa i sensualitetsövningar.
Det borde ni pröva!
Jag tillbringade hela dagen på kurs, och därför såg upplägget annorlunda ut än alla andra dagar.
Dagen började med att jag ensam körde ca sextio minuter till den ort kursen skulle gå av stapeln.
Bilresan var den första stunden på länge som jag var alldeles ensam med mina tankar.
Och med mina känslor då naturligtvis.
Efter en stund kände jag hur den där sorgekänslan vällde in över mig.
Sorgen och offerkänslan.
Hur kunde detta hända mig?
Jag som kämpat så för oss, för vår lilla familj.
Tankar på det som hänt började ännu en gång att spinna loss, och efter en liten stund var hela den välbekanta karusellen igång. Ni som stiftat bekantskap med mina tidigare inlägg har hört talas om Bitterfittan.
För er som inte gjort det så är det namnet jag gett den där enerverande rösten som bor inuti mig, som påminner om vad sambon gjort, hur han gjort, med vem han gjort vad....hur många gånger han gjort vad....hur skönt han säkert tyckte det var...vad jag är tvingad att göra för att kunna tävla med det....och så vidare.
Hon är helt enkelt överjä-lig att lyssna till.
Och när jag är ensam slår hon till.
Med sin äckliga och gälla röst smyger hon innanför huden på mig och så är eländet igång.
Det är som en brutal mobbing.
Hon pressar mig tills jag inte orkar stå emot längre.
Tills jag viker mig av smärta och svaghet.
När tårarna kommer, ylar hon av triumf.
Och jag är kvar med sorgen.
Jag bröt ihop.
Och samlade ihop mig igen.
Men troligtvis lyckades jag inte riktigt samla mina tankar, då jag till min stora fasa råkade köra vilse.
Detta är kanske inget som skrämmer livet ur en "helt normal" person, men jag är ju som bekant ingen sådan...
På gott och ont.
Jag är lite sådär neurotisk i största allmänhet.
Hyfsat osäker.
Ibland smått hysterisk.
Fast oftast lugn på utsidan.
Men att komma försent tillhör ett av livets stora No-No:s.
Det går bara inte.
Då måste man liksom smyga in när alla andra är på plats, och på något sätt be om ursäkt utan att synas alltför mycket. En helt löjligt ångestframkallande situation.
Tanken att bara vända och köra hem igen slog mig inte en gång.
Inte två gånger.
Kanske snarare tio.
"Jag skippar kursen. Den är ändå inget att ha."
"Skönt med en ledig dag istället...det är ingen som vet att jag missar detta."
"Du är så j-la dålig. Hur kunde du lyckas köra vilse. Suck. Det är inte ens lönt att du går på kursen, du kommer säkert inte fatta ett dyft ändå...."
Tjugo minuter försenad rullade jag äntligen in i rätt samhälle.
Då hade jag bestämt mig.
Jag skulle dit.
Till varje pris.
Och jag hade en väl planerad vit lögn i bakfickan, som involverade en sjuk son (vilket han vid det tillfället inte var), en strulig morgon och en försenad barnvakt. Voila. Felet var inte längre mitt.
Jag smög in och satte mig längst bak.
Och lyssnade.
Kände mig så jäkla stolt att jag knöt näven i smyg och gav mig själv en välförtjänt ryggdunk.
(Trots att det är menat som en metafor så är det ganska kul att föreställa sig den bilden framför sig? Fröken Tinto med gummiliknande tvåmetersarmar.)
Kursen var fantastisk.
Och det bästa av allt var att jag vågade göra något jag var rädd för.
Jag klarade av att komma försent.
Och dessutom behöll jag lögnen för mig själv.
För när jag sedan fick möjlighet att mingla under pauserna så berättade jag precis som det var.
Att jag kört vilse.
Och skrattade lite åt min eget bristfälliga lokalsinne.
Den lilla detaljen om vad som förmodligen föranlett vilseåkningen utelämnade jag för säkerhets skull.
Kändes inte riktigt som rätt tillfälle att stoltsera med min kamp mot medberoendet.
Direkt efter kursen åkte jag hem, för att sedan någon timme senare fara vidare med sambon till terapeuten.
Det var en jobbig session, och jag märkte cirka fyrtio minuter in i samtalet att han såg ut som ett åskmoln som kokte på insidan. Han bemödade sig inte ens med att försöka vara trevlig emot terapeuten...herregud, vad pinsamt.
Jag log allt vad jag kunde emot henne.
Försökte föra över telepatiska budskap.
"Vi tycker du är duktig. Han tycker inte illa om dig, det är inget personligt.
Snälla, tyck inte illa om oss."
När vi gick ut därifrån var det fortfarande lite svalt mellan oss, även om han tinat upp betydligt.
Jag vände mig mot honom och berättade precis hur jag känt.
Att jag märkt att han blev sur och mådde dåligt över det.
"Men strunta du i det!"
Tvärtemot vad man kan tro så var det faktiskt inte sagt på något elakt sätt.
Det var sagt med kärlek.
Och jag förstod precis vad han menade.
För det var ju inte mitt ansvar att täcka upp för honom, att släta över hans beteende.
Han är vuxen, han måste stå för sitt kroppsspråk, sina handlingar och sina ord helt på egen hand.
Precis som jag ansvarar för mitt.
Så jag släppte det.
Och det kändes riktigt, riktigt skönt.
Denna veckan har vi fått läxa i sensualitetsövningar.
Det borde ni pröva!
måndag 5 oktober 2009
Närhet
Igår kväll började vi prata med varandra helt utan någon förutbestämd agenda.
Det fanns ingen uppgift i botten, inget tvång.
Vi satt i varsin soffa framför tvn.
Allt var precis som vanligt.
Men så plötsligt så öppnade han sig.
Han erkände att en sak som hänt tidigare under dagen gjort honom ledsen.
En sak som jag gjort.
Jag ville förneka det.
Ville låtsas som att han hade fel.
Som att han bara inbillat sig och läst in en massa på egen hand.
Men han hade rätt.
Det gjorde ont att erkänna, men var samtidigt det han förtjänade att höra.
Sanningen.
Vi pratade en lång stund.
Jag kände att jag verkligen lyssnade på honom.
Inte bara sa saker som skulle vara de rätta, utan saker som kändes rätt inuti också.
Jag var där.
Helt och fullt.
Jag försökte förstå.
Och jag förstod.
Vad han menade.
Och hur det känts för honom.
Jag vill så gärna att allt ska bli bra.
Och jag vet att han vill det också.
Ibland är det bara svårt att se lösningen på vissa av våra problem.
Men det är nog inte för att den inte finns.
Utan för att den är lite svårare att hitta.
Och tar lite längre tid.
Men ingenting är omöjligt.
Det fanns ingen uppgift i botten, inget tvång.
Vi satt i varsin soffa framför tvn.
Allt var precis som vanligt.
Men så plötsligt så öppnade han sig.
Han erkände att en sak som hänt tidigare under dagen gjort honom ledsen.
En sak som jag gjort.
Jag ville förneka det.
Ville låtsas som att han hade fel.
Som att han bara inbillat sig och läst in en massa på egen hand.
Men han hade rätt.
Det gjorde ont att erkänna, men var samtidigt det han förtjänade att höra.
Sanningen.
Vi pratade en lång stund.
Jag kände att jag verkligen lyssnade på honom.
Inte bara sa saker som skulle vara de rätta, utan saker som kändes rätt inuti också.
Jag var där.
Helt och fullt.
Jag försökte förstå.
Och jag förstod.
Vad han menade.
Och hur det känts för honom.
Jag vill så gärna att allt ska bli bra.
Och jag vet att han vill det också.
Ibland är det bara svårt att se lösningen på vissa av våra problem.
Men det är nog inte för att den inte finns.
Utan för att den är lite svårare att hitta.
Och tar lite längre tid.
Men ingenting är omöjligt.
söndag 4 oktober 2009
Tack till oss alla
Ibland får jag kommentarer i vilka ni tackar mig för att jag delar med mig av min berättelse.
Det är enormt hedrande.
Jag blir väldigt stolt, kanske framför allt för att det finns andra människor som vill ta del av min berättelse. Att jag kan tillföra något till deras liv.
Därför vill jag ta tillfället i akt och istället tacka alla er som läser här.
Jag har ingen aning om hur många ni är, och i sanningens namn är det inte det viktiga.
Var och en av er räknas för mig, även om ni inte är räknade i siffror.
Om ni vågar och vill ta steget att kommentera så gör ni mig ibland uppmärksam på nya saker.
Andra gånger gör ni mig bara glad för att ni syns och för att jag då vet att ni finns.
Om ni hellre vill hålla er i bakgrunden så går det precis lika bra.
Huvudsaken är att vi inte känner oss ensamma.
För vi är inte ensamma.
Vi är flera.
Så tack alla ni andra.
För att ni kämpar på.
För att ni vill vara rädda om er själva.
Och för att ni aldrig gett upp hoppet om en bättre framtid.
Det är enormt hedrande.
Jag blir väldigt stolt, kanske framför allt för att det finns andra människor som vill ta del av min berättelse. Att jag kan tillföra något till deras liv.
Därför vill jag ta tillfället i akt och istället tacka alla er som läser här.
Jag har ingen aning om hur många ni är, och i sanningens namn är det inte det viktiga.
Var och en av er räknas för mig, även om ni inte är räknade i siffror.
Om ni vågar och vill ta steget att kommentera så gör ni mig ibland uppmärksam på nya saker.
Andra gånger gör ni mig bara glad för att ni syns och för att jag då vet att ni finns.
Om ni hellre vill hålla er i bakgrunden så går det precis lika bra.
Huvudsaken är att vi inte känner oss ensamma.
För vi är inte ensamma.
Vi är flera.
Så tack alla ni andra.
För att ni kämpar på.
För att ni vill vara rädda om er själva.
Och för att ni aldrig gett upp hoppet om en bättre framtid.
Rädsla
Det finns en del ämnen jag undvikit här.
Jag tänker särskilt på ett.
Förmodligen av rädsla för att vända ut och in på mig själv alltför mycket, men också för att det berör något inom mig som skrämmer mig.
Sex.
Detta aber som jag på något sätt kommit att betrakta som min värsta fiende med tanke på allt som hänt.
Vårt samliv tänker jag inte gå in sådär värst mycket på i detalj.
Det finns ju egentligen ingen större anledning.
Vad som däremot sker efter sex är en sak som jag funderat mycket på och vill dela med mig av.
Jag brister ofta ut i gråt.
Lågmält och sorgset.
Det som var underbart sekunden före, förbytts till skuld och tabu.
Jag har återigen släppt kontrollen och klivit in i den världen.
Den som jag föraktar.
Sex.
Nej.
Jag vet innerst inne att vårt sexliv har väldigt lite att göra med de sexuella utsvävningar som endast sambon tog del av för ett tag sedan.
Vi har ingenting med det där smutsiga att göra.
Tillsammans är vi rena.
Men ändå.
Jag känner av skulden.
Skammen.
Jag kan släppa kontrollen på många plan och uppleva frihet, men på just detta så blir känslorna mig övermäktiga.
Jag kan inte riktigt stå för dem i efterhand.
Sambon är underbar.
Försöker förstå och tröstar.
Men hur kan han någonsin förstå?
När jag inte själv gör det?
Hur kan sex mellan två människor som älskar varandra framkalla skuldkänslor?
Jag tänker särskilt på ett.
Förmodligen av rädsla för att vända ut och in på mig själv alltför mycket, men också för att det berör något inom mig som skrämmer mig.
Sex.
Detta aber som jag på något sätt kommit att betrakta som min värsta fiende med tanke på allt som hänt.
Vårt samliv tänker jag inte gå in sådär värst mycket på i detalj.
Det finns ju egentligen ingen större anledning.
Vad som däremot sker efter sex är en sak som jag funderat mycket på och vill dela med mig av.
Jag brister ofta ut i gråt.
Lågmält och sorgset.
Det som var underbart sekunden före, förbytts till skuld och tabu.
Jag har återigen släppt kontrollen och klivit in i den världen.
Den som jag föraktar.
Sex.
Nej.
Jag vet innerst inne att vårt sexliv har väldigt lite att göra med de sexuella utsvävningar som endast sambon tog del av för ett tag sedan.
Vi har ingenting med det där smutsiga att göra.
Tillsammans är vi rena.
Men ändå.
Jag känner av skulden.
Skammen.
Jag kan släppa kontrollen på många plan och uppleva frihet, men på just detta så blir känslorna mig övermäktiga.
Jag kan inte riktigt stå för dem i efterhand.
Sambon är underbar.
Försöker förstå och tröstar.
Men hur kan han någonsin förstå?
När jag inte själv gör det?
Hur kan sex mellan två människor som älskar varandra framkalla skuldkänslor?
fredag 2 oktober 2009
Vår tillsammanstid ska dubblas
Ett tips som vi fått av vår terapeut tänkte jag dela med mig av.
En timme i veckan ska vi sitta ner tillsammans. Utan barn och utan andra saker som kan distrahera oss. Tiden ska vara förutbestämd och inte impulsstyrd.
Även om samtalet flyter på jättebra, och vi vill fortsätta så måste vi ändå bryta när tiden är ute. För att processen ska kunna fortsätta inuti oss.
Uppgifterna att diskutera har vi ännu så länge fått av henne.
De har varit varierande, men poängen har hela tiden varit att försöka hitta nya sätt att kommunicera med varandra på.
Att inte fastna i de gamla banorna, utan att våga tänka i nya.
Vi pratar en liten stund var.
Växelvis.
Reglerna är solklara.
Vi får inte avbryta, inte gå in i diskussioner, inte kritisera.
Det handlar om att lyfta fram sina åsikter, inte om att försvara dem.
Vi insåg en sak vid vår förra tillsammanstid.
Vi är livrädda för att göra fel. Båda två.
Detta har resulterat i att ingen av oss riktigt vågat inreda vårt nya hem av rädsla för vad den andre ska tycka eller tänka.
Och naturligtvis blir följden ett hem som ser...kalt ut.
Som inte blivit vårt ännu.
Så nu ska vi göra det till vårt.
När vi tog upp detta hos parterapeuten tyckte hon att vi gjort stora framsteg.
Vi hade kommunicerat.
Hör och häpna när min sambo sedan säger något som jag inte känner igen;
"Så då bestämde vi att vi skulle våga lita mer på varandra.
Att vi har så pass god smak att vi låter varandra få fria tyglar."
Njae.
Det var inte så jag såg på det.
Men jag hade nog inte riktigt uttryckt det.
Jag mindes att han sakgt nåogt liknande under mötet...men jag hade på något sätt bara låtit det flyga förbi.
Jag tyckte att vi skulle komma med förslag.
Därefter prata om förslagen med varandra.
Och sedan förändra.
Inte förändra bara sådär.
Jag tyckte att det stora framsteget låg i att våga konfronteras med den andres reaktion.
Inte att ducka för den.
Men det är så lustigt hur olika man kan tolka samma samtal.
Sambon reagerade först med taggarna ut, och menade att han upplevde att vi återigen tagit fjorton steg baklänges.
Det var då terapeuten föreslog att vi skulle utöka vår tid till två gånger i veckan.
Alltså inte vår terapeuttid, utan vår tillsammanstid.
Just för att kunna följa upp lösa trådar.
Så det ska vi försöka hitta tid till nu.
Det ska väl egentligen inte behöva vara så förbannat svårt.
Och dessutom är det ju rätt trevligt också. Att få umgås och mötas.
Utan tv, barn eller vänner.
Bara han och jag.
Som vuxna människor.
För att försöka hitta fram till vår gemensamma väg.
Så det kan jag verkligen rekommendera.
Tillsammanstid.
Hur man än väljer att spendera den.
Och så naturligtvis egentid.
Att göra precis vad man vill på.
En timme i veckan ska vi sitta ner tillsammans. Utan barn och utan andra saker som kan distrahera oss. Tiden ska vara förutbestämd och inte impulsstyrd.
Även om samtalet flyter på jättebra, och vi vill fortsätta så måste vi ändå bryta när tiden är ute. För att processen ska kunna fortsätta inuti oss.
Uppgifterna att diskutera har vi ännu så länge fått av henne.
De har varit varierande, men poängen har hela tiden varit att försöka hitta nya sätt att kommunicera med varandra på.
Att inte fastna i de gamla banorna, utan att våga tänka i nya.
Vi pratar en liten stund var.
Växelvis.
Reglerna är solklara.
Vi får inte avbryta, inte gå in i diskussioner, inte kritisera.
Det handlar om att lyfta fram sina åsikter, inte om att försvara dem.
Vi insåg en sak vid vår förra tillsammanstid.
Vi är livrädda för att göra fel. Båda två.
Detta har resulterat i att ingen av oss riktigt vågat inreda vårt nya hem av rädsla för vad den andre ska tycka eller tänka.
Och naturligtvis blir följden ett hem som ser...kalt ut.
Som inte blivit vårt ännu.
Så nu ska vi göra det till vårt.
När vi tog upp detta hos parterapeuten tyckte hon att vi gjort stora framsteg.
Vi hade kommunicerat.
Hör och häpna när min sambo sedan säger något som jag inte känner igen;
"Så då bestämde vi att vi skulle våga lita mer på varandra.
Att vi har så pass god smak att vi låter varandra få fria tyglar."
Njae.
Det var inte så jag såg på det.
Men jag hade nog inte riktigt uttryckt det.
Jag mindes att han sakgt nåogt liknande under mötet...men jag hade på något sätt bara låtit det flyga förbi.
Jag tyckte att vi skulle komma med förslag.
Därefter prata om förslagen med varandra.
Och sedan förändra.
Inte förändra bara sådär.
Jag tyckte att det stora framsteget låg i att våga konfronteras med den andres reaktion.
Inte att ducka för den.
Men det är så lustigt hur olika man kan tolka samma samtal.
Sambon reagerade först med taggarna ut, och menade att han upplevde att vi återigen tagit fjorton steg baklänges.
Det var då terapeuten föreslog att vi skulle utöka vår tid till två gånger i veckan.
Alltså inte vår terapeuttid, utan vår tillsammanstid.
Just för att kunna följa upp lösa trådar.
Så det ska vi försöka hitta tid till nu.
Det ska väl egentligen inte behöva vara så förbannat svårt.
Och dessutom är det ju rätt trevligt också. Att få umgås och mötas.
Utan tv, barn eller vänner.
Bara han och jag.
Som vuxna människor.
För att försöka hitta fram till vår gemensamma väg.
Så det kan jag verkligen rekommendera.
Tillsammanstid.
Hur man än väljer att spendera den.
Och så naturligtvis egentid.
Att göra precis vad man vill på.
torsdag 1 oktober 2009
Min bästa vän
Igår träffade jag min bästa vän.
Vi fikade och pratade om livet i allmänhet.
Hon tycker inte alltid som jag.
Förr har jag nog upplevt det som en svårighet med vår relation, men idag känner jag bara att det berikar den.
Jag kan vara mig själv med henne, och behöver aldrig vara orolig för att hon ska försvinna.
Vi har känt varandra sedan barnsben, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Jag är så oändligt tacksam för att hon finns.
Vi kan kalla henne S.
När avslöjandet kom, berättade jag allt för S.
Hon lyssnade, stöttade, tröstade och uppmuntrade.
Det gick några dagar innan hon sedan ringde upp mig igen.
"Jag kommer aldrig att förlåta honom för det han gjort mot dig.
Han har betett sig som ett svin, han har pissat dig i ansiktet och du bara tar emot det. Och ler.
Jag kan aldrig förlåta det."
Exakt så sa hon.
Det gjorde enormt ont, men samtidigt visste jag någonstans att hon hade rätt i det hon sa.
Just då var jag så medberoende att jag försvarade honom och hans agerande så mycket att det såhär i efterhand är helt bisarrt.
Jag kan idag uppskatta hennes ärlighet och hennes rättframhet mer än något annat.
Hon var arg.
Och hon hade rätten att vara det.
Han hade aldrig gjort något mot henne, men däremot mot mig som hon känt sedan barnsben.
Vars nedbrytning hon bevittnad steg för steg från sidlinjen.
Och inte att förglömma, mot vår lilla pojke som inte ens var ett år fyllda.
Idag säger hon inget illa om min sambo längre.
Hon kanske inte älskar honom, och hon kanske fortfarande dömer honom för det han gjort.
Det kan jag inte veta.
Men hon säger aldrig ett ont ord om honom.
För han är mitt barns pappa.
Och den man jag fortfarande vill leva med.
Det är precis så en riktig vän ska vara.
Att stötta och finnas där, inte alltid stryka medhårs men samtidigt veta när det är dags att lägga undan de egna åsikterna och lämna plats för ödmjukhet.
Jag hoppas att ni alla har vänner som henne.
Åtminstone en.
Det räcker långt.
Vi fikade och pratade om livet i allmänhet.
Hon tycker inte alltid som jag.
Förr har jag nog upplevt det som en svårighet med vår relation, men idag känner jag bara att det berikar den.
Jag kan vara mig själv med henne, och behöver aldrig vara orolig för att hon ska försvinna.
Vi har känt varandra sedan barnsben, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Jag är så oändligt tacksam för att hon finns.
Vi kan kalla henne S.
När avslöjandet kom, berättade jag allt för S.
Hon lyssnade, stöttade, tröstade och uppmuntrade.
Det gick några dagar innan hon sedan ringde upp mig igen.
"Jag kommer aldrig att förlåta honom för det han gjort mot dig.
Han har betett sig som ett svin, han har pissat dig i ansiktet och du bara tar emot det. Och ler.
Jag kan aldrig förlåta det."
Exakt så sa hon.
Det gjorde enormt ont, men samtidigt visste jag någonstans att hon hade rätt i det hon sa.
Just då var jag så medberoende att jag försvarade honom och hans agerande så mycket att det såhär i efterhand är helt bisarrt.
Jag kan idag uppskatta hennes ärlighet och hennes rättframhet mer än något annat.
Hon var arg.
Och hon hade rätten att vara det.
Han hade aldrig gjort något mot henne, men däremot mot mig som hon känt sedan barnsben.
Vars nedbrytning hon bevittnad steg för steg från sidlinjen.
Och inte att förglömma, mot vår lilla pojke som inte ens var ett år fyllda.
Idag säger hon inget illa om min sambo längre.
Hon kanske inte älskar honom, och hon kanske fortfarande dömer honom för det han gjort.
Det kan jag inte veta.
Men hon säger aldrig ett ont ord om honom.
För han är mitt barns pappa.
Och den man jag fortfarande vill leva med.
Det är precis så en riktig vän ska vara.
Att stötta och finnas där, inte alltid stryka medhårs men samtidigt veta när det är dags att lägga undan de egna åsikterna och lämna plats för ödmjukhet.
Jag hoppas att ni alla har vänner som henne.
Åtminstone en.
Det räcker långt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)