Insikt

Jag fick en fantastisk insikt alldeles nyss.
Tack vare en fantastisk människa.
Ännu en gång är det bevisat att vi tillsammans kan bli så mycket starkare än ensamma.

Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag ville plåga mig själv genom att dra i gamla som varit.
Varför jag var så fast besluten att tvingas lida ännu mer.
Jag visste ju någonstans att jag förtjänade bättre än så.
Jag hade plågats tillräckligt, förtjänade lite respit.

Det var några rader om att ta till konstgjorda medel för att nå sina känslor,
som slog an något inom mig.
Då man brottas med svårigheter att nå sina verkliga känslor, kan konstgjorda medel så som film, musik och poesi vara redskap för att nå dit.
Verktygen må vara konstgjorda, men känslorna är äkta.

Tänk om det är så att jag faktiskt är redo att sörja lite till.
Att jag är redo att släppa fram lite mer smärta.
Lite mer ilska.
Lite mer besvikelse.
Låta det sippra ut, och känna på det.
Återvända till känslan för att se om den förändrats.
Om jag förändrats.

Och den enda sanna vägen jag vet för att nå dit är att gräva i det som jag vet verkligen sårat mig. I sådant som gjort så enormt ont, att jag trott det skulle döda mig.
Tänk om det är så att det som hände innan idag är ett tecken på min styrka,
snarare än min svaghet?
Att jag vågar leta efter sorgen,
istället för att fly den?

Att det är känslorna jag söker,
istället för nya bevis?
För att se om de är oförändrade eller om de mognat.

Tänk om...