Min bästa vän

Igår träffade jag min bästa vän.
Vi fikade och pratade om livet i allmänhet.
Hon tycker inte alltid som jag.
Förr har jag nog upplevt det som en svårighet med vår relation, men idag känner jag bara att det berikar den.
Jag kan vara mig själv med henne, och behöver aldrig vara orolig för att hon ska försvinna.
Vi har känt varandra sedan barnsben, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Jag är så oändligt tacksam för att hon finns.
Vi kan kalla henne S.

När avslöjandet kom, berättade jag allt för S.
Hon lyssnade, stöttade, tröstade och uppmuntrade.
Det gick några dagar innan hon sedan ringde upp mig igen.

"Jag kommer aldrig att förlåta honom för det han gjort mot dig.
Han har betett sig som ett svin, han har pissat dig i ansiktet och du bara tar emot det. Och ler.
Jag kan aldrig förlåta det."

Exakt så sa hon.
Det gjorde enormt ont, men samtidigt visste jag någonstans att hon hade rätt i det hon sa.
Just då var jag så medberoende att jag försvarade honom och hans agerande så mycket att det såhär i efterhand är helt bisarrt.

Jag kan idag uppskatta hennes ärlighet och hennes rättframhet mer än något annat.
Hon var arg.
Och hon hade rätten att vara det.
Han hade aldrig gjort något mot henne, men däremot mot mig som hon känt sedan barnsben.
Vars nedbrytning hon bevittnad steg för steg från sidlinjen.
Och inte att förglömma, mot vår lilla pojke som inte ens var ett år fyllda.

Idag säger hon inget illa om min sambo längre.
Hon kanske inte älskar honom, och hon kanske fortfarande dömer honom för det han gjort.
Det kan jag inte veta.
Men hon säger aldrig ett ont ord om honom.
För han är mitt barns pappa.
Och den man jag fortfarande vill leva med.

Det är precis så en riktig vän ska vara.
Att stötta och finnas där, inte alltid stryka medhårs men samtidigt veta när det är dags att lägga undan de egna åsikterna och lämna plats för ödmjukhet.

Jag hoppas att ni alla har vänner som henne.
Åtminstone en.
Det räcker långt.