Gränsdragning...ja men hur?!

Har spenderat dagen i hemmet med en väldans krasslig lilleman.
Detta är något som jag verkligen inte haft något emot, tvärtom.
Trots att hans förkylning i kombination med hans förfärliga hosta gör honom kinkigare än vanligt, så är han ju ändå världens mysigaste att umgås med.
Jag bjöd in min mamma och syster på frukost.
Såklart för sällskapets skull, men i ärlighetens namn även med anledning av att vi saknade frukostbröd.
De är jätterara båda två.
Vi kan verkligen ha hur trevligt som helst, så det är absolut ingen relation som är kroniskt infekterad eller så.
Mamma dök upp redan vid nio och min syster någon timme senare och det var hur trevligt som helst.

Nu sex timmar senare känner jag att jag inte står ut en sekund till med att umgås med min mamma.
De har precis åkt och jag känner att jag kan andas på riktigt för första gången på flera timmar.
Vad detta beror på har jag ingen som helst aning om, det är inget hon sagt eller gjort idag.
Inget som hänt idag, eller för den delen, som jag önskar skulle ha hänt.
Allt bottnar i mig och i mina känslor, och jag har inte riktigt lyckats ta reda på vad det är som gjort vår relation så kompex.
Jag har mina aningar om att det rör sig om saker som ligger en bit tillbaka i tiden, som aldrig blivit utredda...men jag kan ju inte veta säkert.
Jag tror däremot alldeles säkert att den tid som jag kan lägga på mig själv när lilleman sover är så viktig för mig att jag blir frustrerad då den fikas bort.
Jag umgås gärna med min familj.
Men kanske inte sex timmar i sträck.
Eller åtminstone inte idag då jag skulle behövt dessa lediga stunder till att sova själv.

Så vad skulle jag ha gjort?
Jag ville verkligen inte dra med den lille sjuklingen ut någonstans så jag kunde inte komma med några svepskäl till att inte stanna hemma längre.
Och jag har bara inte hjärta att säga att jag jag inte orkar fikaprata längre.
Att det står mig upp i halsen och att jag bara känner ångest över allt som därmed inte blir gjort.
Jag vet att jag borde dragit en gräns när jag kände att det var nog.
Men hur i hela fridens namn gör man det utan att såra?