Jag fick en kul (och med det menar jag inspirerande och inte tokig) idé på mailen häromdagen.
För att sammanfatta ungefär vad det stod så handlade det om att det skulle vara intressant att höra min sambos version, av vissa saker jag skriver om här på bloggen.
Och då antar jag att det framför allt handlar om de tillfällen jag faktiskt hänger ut oss båda litegrann.
Fast med glimten i ögat.
Jag hade också gärna läst hans sida av det som händer ibland, det ska gudarna veta.
Dock är jag osäker på om han skulle vara intresserad av att skriva ner det.
Och på min blogg dessutom.
Ja...ni vet den där prestigen.
Jag ska dock be honom vid nästa tillfälle.
Att ge sin syn på saken.
Bådas syn på samma fadäs.
På exakt samma situation.
Känns som ett riktigt kul upplägg.
Vad jag kan säga är att han faktiskt brukar skratta åt de inlägg i vilka jag återberättar våra sk. situationer.
Han har lyckligtvis också förmågan att inse det bisarra i många av dem och även om vi kanske inte skrattar åt det förrän...fem...tio minut...njae...kanske snarare några timmar senare så brukar vi ändå kunna mötas där.
I vår förundran över hur vi kunnat stånga oss blodiga över en bagatell.
Annat var det förr.
Men vem bryr sig om det nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sambopepp!! :D
SvaraRaderaHumor är viktigt för tillfrisknandet....speciellt i en relation. Jag upplever att både missbrukare och anhöriga kan ha levt med en liten lätt tendens att ta sig själva på alltför stort allvar..men vad vet jag? :-)
SvaraRadera"Den som inte kan skratta åt sig själv tvingas skratta åt andra.."
Kram
Kan inte annat än instämma :)
SvaraRaderaKram
Tinto
Sambons kommentar..
SvaraRaderaJo, jag läser Tintos blog..
I början av en anledning som närmast kan beskrivas som undermedveten kontroll, ibland för att få/ta reda på hur Tinto mår eller känner sig men ofta för att den är underhållande!
Ibland känner jag att jag borde sluta läsa då jag tror att jag kanske mår bättre av att inte läsa.. Då är det jobbigt.. Sanningen och känslor kring det som hänt gör ont.. Jag jobbar hårt för att omprogrammera min hjärna med att låta mina känslor få fritt utrymme utan att gräva ner dem innom mig. Att sätta ord på mina känslor, hur jag mår och hur jag upplever saker är något jag jobbar på att bli bättre på dag för dag.. Det som slår mig här och nu är att det är lättare att skriva om dem än att tala om dem! Är det enklare eller en genväg att skriva dem istället för att säga dem rakt ut till sin partner? Väger det skrivna ordet lättare än det nämnda?
Sug på den Tinto!
Har hänt att jag kännt att jag skulle vilja kommentera inlägg eller berätta om min syn på saker som skrivits här. Har dock alltid undvikit det för att detta ska få vara Tintos forum.
Dock om Tinto vill kan jag visst tänka mig att ge min kommentar ellen min sida på vissa incidenter från vårt vardagsliv.
Jag vill ochså passa på och berätta om hur otroligt stolt jag är över Tinto.. Jag är så otroligt stolt över dig "Tinto"!
Jag älskar dig..
/F
Välkommen...:)
SvaraRaderaFör att undvika att skriva en alltför lång kommentar kommer jag att besvara min syn på det skrivna ordet vs. det talade i ett eget inlägg...så du får allt ge dig till tåls lite till.
Jag har inga problem med att du vare sig läser eller skriver här, och det vet du ju om. Detta förblir ju fortfarande mitt forum, såtillvida att jag självmant gör mina tankar och känslor tillgängliga för allmänheten. Det finns all möjlighet i världen för mig att filtrera tankarna innan jag publicerar dem, så att de aldrig känns för privata eller för utlämnande.
Du får med andra ord mer än gärna både läsa och skriva på min blogg, mitt enda önskemål är att eventuella diskussioner mellan oss förs privat och inte här... Dessutom vill jag be dig att undvika överraskningar via denna blogg för det är nämligen mitt outtalade löfte till dig. Att alltid låta dig veta först, innan jag skriver om något som besvärar mig.
Tack för dina varma och fina ord.
Jag älskar dig.