Känslotumult

Igår var en minst sagt turbulent dag på känslofronten.

Jag tillbringade hela dagen på kurs, och därför såg upplägget annorlunda ut än alla andra dagar.
Dagen började med att jag ensam körde ca sextio minuter till den ort kursen skulle gå av stapeln.

Bilresan var den första stunden på länge som jag var alldeles ensam med mina tankar.
Och med mina känslor då naturligtvis.
Efter en stund kände jag hur den där sorgekänslan vällde in över mig.
Sorgen och offerkänslan.
Hur kunde detta hända mig?
Jag som kämpat så för oss, för vår lilla familj.

Tankar på det som hänt började ännu en gång att spinna loss, och efter en liten stund var hela den välbekanta karusellen igång. Ni som stiftat bekantskap med mina tidigare inlägg har hört talas om Bitterfittan.
För er som inte gjort det så är det namnet jag gett den där enerverande rösten som bor inuti mig, som påminner om vad sambon gjort, hur han gjort, med vem han gjort vad....hur många gånger han gjort vad....hur skönt han säkert tyckte det var...vad jag är tvingad att göra för att kunna tävla med det....och så vidare.

Hon är helt enkelt överjä-lig att lyssna till.
Och när jag är ensam slår hon till.
Med sin äckliga och gälla röst smyger hon innanför huden på mig och så är eländet igång.
Det är som en brutal mobbing.
Hon pressar mig tills jag inte orkar stå emot längre.
Tills jag viker mig av smärta och svaghet.
När tårarna kommer, ylar hon av triumf.

Och jag är kvar med sorgen.

Jag bröt ihop.
Och samlade ihop mig igen.
Men troligtvis lyckades jag inte riktigt samla mina tankar, då jag till min stora fasa råkade köra vilse.
Detta är kanske inget som skrämmer livet ur en "helt normal" person, men jag är ju som bekant ingen sådan...
På gott och ont.
Jag är lite sådär neurotisk i största allmänhet.
Hyfsat osäker.
Ibland smått hysterisk.
Fast oftast lugn på utsidan.
Men att komma försent tillhör ett av livets stora No-No:s.
Det går bara inte.
Då måste man liksom smyga in när alla andra är på plats, och på något sätt be om ursäkt utan att synas alltför mycket. En helt löjligt ångestframkallande situation.

Tanken att bara vända och köra hem igen slog mig inte en gång.
Inte två gånger.
Kanske snarare tio.

"Jag skippar kursen. Den är ändå inget att ha."
"Skönt med en ledig dag istället...det är ingen som vet att jag missar detta."
"Du är så j-la dålig. Hur kunde du lyckas köra vilse. Suck. Det är inte ens lönt att du går på kursen, du kommer säkert inte fatta ett dyft ändå...."

Tjugo minuter försenad rullade jag äntligen in i rätt samhälle.
Då hade jag bestämt mig.
Jag skulle dit.
Till varje pris.
Och jag hade en väl planerad vit lögn i bakfickan, som involverade en sjuk son (vilket han vid det tillfället inte var), en strulig morgon och en försenad barnvakt. Voila. Felet var inte längre mitt.

Jag smög in och satte mig längst bak.
Och lyssnade.
Kände mig så jäkla stolt att jag knöt näven i smyg och gav mig själv en välförtjänt ryggdunk.
(Trots att det är menat som en metafor så är det ganska kul att föreställa sig den bilden framför sig? Fröken Tinto med gummiliknande tvåmetersarmar.)

Kursen var fantastisk.
Och det bästa av allt var att jag vågade göra något jag var rädd för.
Jag klarade av att komma försent.
Och dessutom behöll jag lögnen för mig själv.
För när jag sedan fick möjlighet att mingla under pauserna så berättade jag precis som det var.
Att jag kört vilse.
Och skrattade lite åt min eget bristfälliga lokalsinne.
Den lilla detaljen om vad som förmodligen föranlett vilseåkningen utelämnade jag för säkerhets skull.
Kändes inte riktigt som rätt tillfälle att stoltsera med min kamp mot medberoendet.

Direkt efter kursen åkte jag hem, för att sedan någon timme senare fara vidare med sambon till terapeuten.
Det var en jobbig session, och jag märkte cirka fyrtio minuter in i samtalet att han såg ut som ett åskmoln som kokte på insidan. Han bemödade sig inte ens med att försöka vara trevlig emot terapeuten...herregud, vad pinsamt.
Jag log allt vad jag kunde emot henne.
Försökte föra över telepatiska budskap.

"Vi tycker du är duktig. Han tycker inte illa om dig, det är inget personligt.
Snälla, tyck inte illa om oss."

När vi gick ut därifrån var det fortfarande lite svalt mellan oss, även om han tinat upp betydligt.
Jag vände mig mot honom och berättade precis hur jag känt.
Att jag märkt att han blev sur och mådde dåligt över det.

"Men strunta du i det!"
Tvärtemot vad man kan tro så var det faktiskt inte sagt på något elakt sätt.
Det var sagt med kärlek.
Och jag förstod precis vad han menade.
För det var ju inte mitt ansvar att täcka upp för honom, att släta över hans beteende.
Han är vuxen, han måste stå för sitt kroppsspråk, sina handlingar och sina ord helt på egen hand.
Precis som jag ansvarar för mitt.
Så jag släppte det.
Och det kändes riktigt, riktigt skönt.

Denna veckan har vi fått läxa i sensualitetsövningar.
Det borde ni pröva!