Attans...fler skavanker!

Ytterligare ett minst sagt otrevligt karaktärsdrag har identifierats hos undertecknad.
Jag är missunnsam.
Ja, minsann.
Jag skriver det långsamt och skäms som en hund genom varje tangenttryckning.
Missunnsam.
För vem tusan vill vara det?

Men i vanlig ordning så handlar det ju såklart inte om något man helt sonika önskar att vara, utan istället om något man helt enkelt förärats genom sk. prägling.
Jag unnar inte min sambo att vara riktigt glad.
Nu har jag sagt det igen.
Eller skrivit, för högt skulle jag aldrig stå ut med att höra mig själv repetera det gång på gång.
När han varit riktigt glad tidigare, har jag alltid försökt balansera upp det med att lägga fram saker ur ett annat perspektiv.
Ja, men..har du tänkt på det så? Eller kanske så?
Herregud.
Vilket fantastiskt ocharmigt karaktärsdrag.

Vi pratade om känslor idag under vår tillsammanstimme.
Om hur vi upplever det när den andre är arg, sur, ledsen..osv.
När turen kom till mig tog jag av någon anledning även upp hur jag känner det när han varit riktigt glad.
Det var inte planerat, utan bara blev så och jag hade egentligen inte funderat igenom det så särskilt noga.
Men faktum är att jag blir skitskraj när han är för glad.
Om han är glad för något som har med oss eller med familjen att göra, då är allt förvisso helt i sin ordning.
Då kan jag le och dra på stora "unna dig"-artilleriet och agera superstödjande partner.
Men när det gäller saker som ligger utanför familjen....njae...då är det inte riktigt på det viset.

Jag insåg det till fullo nu ikväll.
Jag blir så sjukt rädd.
Jag fruktar att bli övergiven.
Att han ska förvinna iväg bort från mig.
Bort från oss.
Som om han på något sätt skulle upptäcka vilken bluff jag är, om han får tillräckligt med distans att syna mig från.
Därför måste jag hålla honom nära, nära...och nästan kväva honom.

Vi gjorde ett skutt till när jag var liten, till hur det varit då.
Och ja.
Det var precis likadant.
Jag är som ett karbonpapper av min mamma.
Missunnsamheten är bara ett uttryck för ren och skär rädsla.
Rädsla för att bli övergiven.

Och det är säkert även där, i barndomen, som jag kan hitta anledningen till varför jag reagerar med rädsla och flyktinstinkt när någon visar ilska.
Jag har aldrig lärt mig hantera så starka känslor.
Surhet.
Jo, jag tackar.
Sura miner låg som ett beskt täcke över många vardagskvällar hemma i det tintoreska barndomshemmet.
Men aldrig ilska eller regelrätta konflikter.

Jag mår vansinnigt dåligt när sambon är sur.
Jag vet inte om det beror på att känslan är välbekant, men samtidigt ändå så förbjuden.
Den finns liksom inte på riktigt, trots att man kunnat känna av den iklädd termovantar.
Men det känns ändå tryggare för mig än när han är arg eller glad.
Arg är läskigt.
Men glad.
Ja, det är nästan läskigare...fast på ett annat sätt.

Detta måste jag helt enkelt lära mig att ändra på.
Jag har inte den blekaste aning om hur, bara att jag inte vill leva så.
Jag vill inte att egentid ska vara ett mantra som jag kan rabbla för mig själv i oändlighet, men som jag förvägrar den jag säger mig älska.

Missunnsamhet.
Fy, vilket fult ord.
Usch.
Sån vill jag inte vara längre.
Det här med självrannsakan kan vara ruskigt omskakande ibland...