När någon verkligen bryr sig om

Igår satt vi ner en stund, för att i vanlig ordning ha en tillsammanstimme.
För att prata, men kanske framför allt för att lyssna.

Ämnet var denna gång inte förutbestämt.
Vi hade ganska fria tyglar.

Det enda som var bestämt var att sambon skulle ansvara för att fråga mig lite mer om i stort sett vad som helst, då vår gemensamma historia gjort att jag oftast varit den som stått för utfrågningarna.
Så för att skapa balans skulle han denna gång försöka hitta något att fråga mig.

Det gick segt.
Jag försökte leda in honom på mitt personliga snedsteg, för att jag någonstans trodde att detta skulle få kontakt med hans känslor.
Jag lekte terapeut och försökte styra honom.
Det gick sådär.
Vilket är en extremt positivt överdrift.
Åtminstone om målet var att gå på djupet med någon slags känslomässig blockering och få till stånd ett emotionellt momentum.

Så jag släppte kontrollen.
Gav upp.
Erkände att jag kände mig besviken på att han inte visade något intresse för att ställa frågor överhuvudtaget.
Han såg länge på mig innan han sa;

Men jag har någonting jag skulle vilja fråga dig om.

Tystnad.

Hur känner du egentligen inför det här med din mamma?

Känslomässigt sammanbrott.
Tårar, tårar, tårar.
Fyrtio minuter av flera års uppdämd skuld, skam och ilska vällde ur mig.
Men kanske framför allt besvikelse.
Sprungen ur en känsla av övergivenhet.

Utan att bli alltför personlig så har förhållandet mellan mig och min mamma infekterats över åren. Saker och ting har hänt som har lämnat djupa känslomässiga spår i mig. Dessa har aldrig någonsin ventilerats med henne, av rädsla för hennes reaktion. Istället har de kapslats in djupt därinne, eller i bästa fall har de anförtrotts sambon i samband med någon överväldigande frustrationsattack.

Mina känslor har dock aldrig riktigt landat hos honom.
Eller åtminstone har det inte känts så.
Jag har ventilerat mina bekymmer, min frustration och min ilska till sambon och han har ofta varit ganska hård och rationell i sina råd. Han har inte visat den empati eller det stöd som jag kanske önskat, utan istället betraktat det som ett problem som jag borde lösa si eller så.
Helheten har saknats.
Varje enskild incident har betraktats för sig, och summan av de totala känslorna som samlats ihop över åren har aldrig ens kommit på fråga.
Inte för någon, inte ens mig själv.

Jag har varit tvär, irriterad, svår och kort mot henne.
Men varför det varit så har jag aldrig erkänt för vare sig mig själv eller henne.
Jag tror fortfarande det är en omöjlighet att diskutera vissa saker med henne på ett naturligt sätt utan att hon upplever det som ett påhopp.
Vad jag däremot är medveten om är att det rör sig om känslor hos mig, som jag faktiskt kan lyfta fram och därmed gå till botten med dem. Det handlar inte om något hon gör idag.
Idag är hon en jättefin mamma med ett hjärta av guld och en helt underbar mormor till min lilla älskling. Det är jag som inte kan släppa fram mina känslor. Jag som blir kall, stum och känslomässigt otillgänglig i henne närvaro. Hon är där. Men jag vågar inte stanna i nuet.
Inte ännu.
Men när jag väl vågar att ta itu med alla de känslor och rädslor som jag samlat på mig över åren, så vet jag att förhållandet oss emellan kommer att förändras.
För jag vet att där under gömmer sig en stor och innerlig kärlek till den person som jag vet älskat mig villkorslöst i hela mitt liv.
Jag måste bara få hitta tillbaka till den.

Att min sambo valde denna fråga att diskutera berörde mig oerhört starkt känslomässigt.
Han ville veta.
Och jag kände att han lyssnade.
För första gången utan att avbryta med råd att göra si eller så, tog han del av hela min berättelse.
Och jag vågade att dela med mig av den.

Jag beundrar honom mer än någonsin för att han gav mig chansen att känna efter på djupet.
Att han hittade en fråga som var så viktig för mig att prata om, men som jag valde att blunda för ända fram tills det att jag inte längre kunde.
Jag kände att han brydde sig om mig.
Om mina känslor.
Och om min läkning.
Indirekt var det också ett kärleksbevis för oss.