Resan

Jag hade ingen aning om vad som var fel med mig.
Eller vilken ände jag skulle börja nysta i.
Jag visste bara att något var fel.
Som något som behövde rättas till.


Medberoende.
Jag hade nosat på ordet tidigare.
I samband med vad jag då förmodade var ett eskalerande tablettmissbruk hos min mamma.
Från början trodde jag automatiskt att medberoende innebar rätten att känna sig som offer.
Att bli ett offer.
Inte att det var förknippat med eget ansvar och ett eget sjukdomstillstånd.

När jag avslöjade sambon som sexmissbrukare insåg jag också ganska snart att mina egna problem vida översteg vad jag tidigare förstått.
Det fanns en hel del att börja jobba med med, och den enda jag faktiskt kunde hjälpa var mig själv.
Jag behövde lösa upp knutar som suttit alldeles för länge.
Så länge att de blivit permanenta istället för tillfälliga.
Knuten i magen var en.
Men i själen fanns ytterligare några.
Och jag behövde laga mig själv där jag för länge sedan gått sönder.
Inte på grund av sambon, utan på grund av saker som skett betydligt längre tillbaka i tiden än så.

En räddning för mig var min instinktiva kapitulation.
Min relativt tidiga insikt om att det fanns flera andra som visste mer än jag om detta med medberoende.
Böcker som skrivits, som hjälpte mig att inse mina egna problem, men kanske framför allt.... människor som gått samma väg före mig.
Människor vars tårar och livserfarenheter blev till brunnar, som lilla jag fick tillträde att ösa vishet ur.
Jag tyckte mig komma till insikter.
Vissa tydliga, och andra tvivelaktiga.
Jag fick tänkvärda kommentarer.
Ibland ifrågasattes jag.
Men istället för att känna mig hotad eller angripen så kände jag mig ödmjuk.
Försökte omvärdera efter bästa förmåga.
Jag lyssnade och försökte känna efter, hela vägen ner i magen.
Så att deras väg inte automatiskt blev min, utan att deras blev en vägledning, ett förslag...och jag stod sedan var fri att hitta min egen.

Insikterna har kommit pö om pö.
Ibland har de haglat...och ibland har det varit sparsamt.
Ibland har det känt som att jag stått still, och ibland har det gått i raketfart.
Men en röd tråd har hela tiden varit att lyssna på de som vet vad jag går igenom.
De som känt smärtan, de som blivit svikna och de som också har ett litet barn därinne som har ett behov av att få komma till tals.
Ingen har känt min smärta, och ingen har gått igenom exakt samma saker som jag.
Det innebär inte att att vi inte kan förstå varandra, eller att vi tillsammans inte kan hjälpas åt att komma vidare.
Små, små byggklossar som sammanfogas.
Och blir högre och högre och högre.
Kanske att vi en dag når stjärnorna.