Vår tillsammanstid ska dubblas

Ett tips som vi fått av vår terapeut tänkte jag dela med mig av.
En timme i veckan ska vi sitta ner tillsammans. Utan barn och utan andra saker som kan distrahera oss. Tiden ska vara förutbestämd och inte impulsstyrd.
Även om samtalet flyter på jättebra, och vi vill fortsätta så måste vi ändå bryta när tiden är ute. För att processen ska kunna fortsätta inuti oss.

Uppgifterna att diskutera har vi ännu så länge fått av henne.
De har varit varierande, men poängen har hela tiden varit att försöka hitta nya sätt att kommunicera med varandra på.
Att inte fastna i de gamla banorna, utan att våga tänka i nya.

Vi pratar en liten stund var.
Växelvis.
Reglerna är solklara.
Vi får inte avbryta, inte gå in i diskussioner, inte kritisera.
Det handlar om att lyfta fram sina åsikter, inte om att försvara dem.

Vi insåg en sak vid vår förra tillsammanstid.
Vi är livrädda för att göra fel. Båda två.
Detta har resulterat i att ingen av oss riktigt vågat inreda vårt nya hem av rädsla för vad den andre ska tycka eller tänka.
Och naturligtvis blir följden ett hem som ser...kalt ut.
Som inte blivit vårt ännu.

Så nu ska vi göra det till vårt.
När vi tog upp detta hos parterapeuten tyckte hon att vi gjort stora framsteg.
Vi hade kommunicerat.
Hör och häpna när min sambo sedan säger något som jag inte känner igen;

"Så då bestämde vi att vi skulle våga lita mer på varandra.
Att vi har så pass god smak att vi låter varandra få fria tyglar."

Njae.
Det var inte så jag såg på det.
Men jag hade nog inte riktigt uttryckt det.
Jag mindes att han sakgt nåogt liknande under mötet...men jag hade på något sätt bara låtit det flyga förbi.
Jag tyckte att vi skulle komma med förslag.
Därefter prata om förslagen med varandra.
Och sedan förändra.
Inte förändra bara sådär.

Jag tyckte att det stora framsteget låg i att våga konfronteras med den andres reaktion.
Inte att ducka för den.
Men det är så lustigt hur olika man kan tolka samma samtal.
Sambon reagerade först med taggarna ut, och menade att han upplevde att vi återigen tagit fjorton steg baklänges.
Det var då terapeuten föreslog att vi skulle utöka vår tid till två gånger i veckan.
Alltså inte vår terapeuttid, utan vår tillsammanstid.
Just för att kunna följa upp lösa trådar.

Så det ska vi försöka hitta tid till nu.
Det ska väl egentligen inte behöva vara så förbannat svårt.
Och dessutom är det ju rätt trevligt också. Att få umgås och mötas.
Utan tv, barn eller vänner.
Bara han och jag.
Som vuxna människor.
För att försöka hitta fram till vår gemensamma väg.

Så det kan jag verkligen rekommendera.
Tillsammanstid.
Hur man än väljer att spendera den.
Och så naturligtvis egentid.
Att göra precis vad man vill på.