Meltdown

Ibland tror man att man har total kontroll över livet.
Man känner sig lugn, stark och trygg.
Livet går sin gilla gång, och man flyter med och tillåter sig själv att njuta.

Gårdagen var ljuvlig.
Vi krönte dagen med den nya bilen med en tillsammanstimme med levande ljus, och det kändes nära och innerligt att prata känslor kring det som hänt.
Inte anklagande, ingen ilska.
Nära, innerligt och förlåtande.
Inte fastna i detaljer, utan i känslor, det var avsikten och så blev det också.

Men så idag hände något med mig.
Jag fick en stund över för mig själv, och tillät mig själv att fundera i "fel" banor aningen för länge.
Jag vet inte ens hur det började, men jag är väl medveten om hur det slutade.
Jag sitter här med ett dåligt samvete, och med något jag måste bekänna för sambon.
Suck.
Å andra sidan.
Det är kanske inte livsfarligt, men samtidigt känns det som ett nederlag.
Som några steg tillbaka på en väg som länge fört mig framåt.

Tanken på att logga in på en av sexsidorna för att en gång för alla kolla upp en av kvinnorna blev mig övermäktig.
Jag hade säkert kunnat låta bli, men jag kom till en punkt där jag inte längre ville.
Jag ville se om hon fanns kvar.
Om hon fortfarande skrev om honom i sin dagbok.
Om hon harvade kvar i dyngan, för att försöka fylla sitt inre tomrum.

Jakten blev total när hennes ursprungliga profil var raderad.
Jag tvingades ta till alla sökknep jag kunde uppbringa.
Pulsen var hög, och jag kände igen den välbekanta ilningen i kroppen.
Tillslut hittade jag henne.
Nytt alias, men samma gamla skata.
Ha.

Haha på mig.
För det var ju jag som föll, inte hon.
Det var jag som tappade fotfästet i mitt nya liv, och istället föll in i hennes.
Så skrattet fastnade minst sagt i halsen.

När jag ändå var igång gjorde jag en djupdykning ner i min egen inbox och lusläste mailkorrespondensen som tog plats mellan mig och hennes sambo cirka fem månader tillbaka i tiden.
Det var inte så farligt som jag trott.
Känslan av plågsamhet och smärta uteblev.
Jag kände mig på något sätt snuvad på konfekten.
Och då slog det mig.
Nu får det fanimej vara nog.
Det måste vara slut med att försöka få det att göra ont.
Det är ju ofattbart hur man kan vilja vara elak mot sig själv?

Det har funnits många tillfällen då jag förundrats över att jag överhuvudtaget överlevde det som hände.
Att inte kroppen bara la av och dog.
Utan att den dag för dag kämpade på och hjälpte mig upp på fötter igen.
Jag vet att jag inte gjorde det ensam.
Jag fick hjälp av en kraft någonstans ifrån.
Om det så var gud, universum eller den totala summan av alla människors godhet...det har jag ingen aning om.
Och det spelar ingen som helst roll.
Nu ber jag till samma kraft att ge mig styrkan att inte falla fler gånger.
Att sluta försöka göra mig själv illa.
Och att istället försöka fokusera på att vara snäll.
Snäll mot mig själv.
För det är ju det jag egentligen är värd.