Jaha...och nu då?

Insikt på insikt har under de senaste månderna avlöst varandra.
Ibland har de kommit utan någon större ansträngning, och ibland har jag upplevt vägen fram till dem som evighetslång.
Jag har nyligen blivit varse en sak som jag kanske egentligen vetat hela tiden...
men som inte gjort sig riktigt påmind förrän nu.

Jag tycker mig ha blivit riktigt bra på det här med att identifiera mina känslor.
De där känslorna på djupet, liksom.
Som ibland tar sig i uttryck i helt andra former.
Jag har på något sätt lärt mig att gräva i det påtagliga för att kunna hitta något annat.
Framför allt så har jag lärt mig att inte blunda för det jag hittar.
Att våga känna på den jag är.

Nu är det som att jag står framför ett gigantiskt berg.
Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Och jag vet inte hur jag ska klättra uppför det.
Varken hur, eller vilken väg jag ska ta.
Jag vet inte heller hur jag ska undvika att falla.
Vet inte vad jag ska göra om jag väl tar mig upp till toppen....eller än värre, över på andra sidan.
Det är helt enkelt oprövad mark.
Jag ska utveckla lite närmare.

Jag har förstått att jag bär med mig en rädsla i det mesta jag gör här i livet.
En rädsla för att inte räcka till, för att bli övergiven, och helt enkelt för att inte bli älskad.
Jag vet att jag kan använda mig av tolvstegsprogrammet för att försöka hela mig själv.
Att försöka fylla mitt inre tomrum med kärlek från en högre makt.
Det funkar till viss del.
Jag känner en tillfredsställelse i att slippa försöka kontrollera alla situationer.
Andra människor.
Men när det gäller mig själv och mina känslor tvekar jag.
Är det inte jag som ändå måste bära ansvaret för dem?
Kan jag verkligen lägga över ansvaret för dem på någon eller något annat än mig själv?

Så.
Hur älskar man sig själv utan att knyta det till prestation på ett eller annat sätt?
Till att ha varit en god mor, en trogen vän eller en hängiven livskamrat?
Hur kan man älska någon, bara som den är? Utan att den är något?
Mig själv...

Det är kanske något luddiga resonemang att försöka lotsa er in i,
men jag hoppas att ni förstår någorlunda.
Jag vill ju bara vidare.
Vet bara inte riktigt hur.
Eller så har jag hamnat på en platå.
Med nästa insikt väntades runt hörnet.

Det är väl bara att vänta och se.
Vad livet har i beredskap.

Sluta att simma motströms.
Och bara flyta med.