Jag kan inte vara ödmjuk och förstående jämt.
Jag kanske borde, men ibland bubblar det över och för närvarande är jag riktigt irriterad.
Det är samtidigt frustrerande, eftersom jag ju inte vill att denna människa ska komma åt mig med sina omdömeslösa handlingar och kommentarer.
Men men.
Som sagt, ibland släpper jag ner garden...och då tillåter jag mig själv att faktiskt bli irriterad.
Jag var nyligen inne på SLAAs forum.
Jag tog mig då friheten att läsa några inlägg på missbrukardelen av forumet.
Detta har för mig många gånger varit nyttigt då jag tror mig utveckla ytterligare förståelse för "den andra sidan".
Om det verkligen är så vet jag egentligen inte.
Men det känns åtminstone så.
Idag upptäckte jag återigen att en anonym person roat sig med att trakassera andra. Med hjälp av diverse personangrepp i stil med "du är sjukare än vad du tror"..."hur många procent av er blir någonsin friska"...förpestar vederbörande sidorna.
Jag blir galen!
Detta är ju ett så elakt beteende att jag saknar ord.
Sårbara och bräckliga människor som kanske tagit sitt första steg mot kontakt med andra personer angående sitt missbruk och vad möter dem?
Jo, just de de kanske fruktat mest.
Någon som dömer.
Som pekar finger.
Och som bekräftar föreställningarna om att de kanske är ensamma med sitt problem trots allt.
Dessutom förmedlas ännu en gång bilden av avståndet mellan medberoende och missbrukare som ljusår, helt utan möjlighet till förståelse.
Nu vet jag ju inte om detta rör sig om en anhörig...eller bara någon som tappat fotfästet sådär i största allmänhet...men i mina ögon bygger det ändå på myten om att det helt enkelt inte går att berätta för någon om det man håller på med.
Så.
Nu är jag inte särskilt arg längre.
Inte ens upprörd.
Och jag vet ju att det inte är min uppgift att rädda världen.
Men ibland måste man bara få lov att sätta ner foten.
Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ska man alltid vara förstående?
SvaraRaderaRespekt för andras känslor, tankar och åsikter är en sak - men när dessa går ut på att såra eller kränka ska man verkligen vara förstående då?
Om jag har blivit sårad eller kränkt - ger det mig rättigheten att göra det samma?
Även det finns de som tycker det känns bra för stunden så tror jag ändå att de mår sämre i längden... vad det kan leda till är nog olika men ofta inte possitvit.
Sanna
Jag håller med dig helt och fullt, Sanna! Vad jag menar är att något av stegen (minns ej vilket) handlar om att inte döma andra, och jag kan väl kanske känna att det är just det jag gör i detta fall.
SvaraRaderaJag tycker absolut inte att en kränkning automatiskt ger en rätten att kränka tillbaka, och det spelar egentligen ingen roll om jag försöker tänka att personen ifråga är själsligt sjuk...jag tycker fortfarande att det är ett elakt sätt att bete sig...
Kram
Tinto
Hej Tinto.
SvaraRaderaDet enda jag tänker (utöver att visst tusan ska man få markera)är att jag gärna gick in på de beroendes och ville "ta hand om"...för min egen del kände jag att det var en klar medberoendevarning (och väldigt "likt" mig).
Jag ville vara hjälten som tog parti för de som jag ansåg vara svagare (= min egen partner) och för min del var det en insikt om mitt eget sätt att förminska andras möjlighet att faktiskt ta hand om sig själva.
Jag säger INTE att det är så för någon annan, bara att det var så för mig.
Kram Åsa
Du sätter som vanligt fingret på något viktigt och brännande. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Att vilja stå upp för den eller de som blir anklagade, och att utifrån min roll som anhörig visa på att jag inte ställer mig bakom detta beteende.
SvaraRaderaOch ja...det kanske är ett sätt att förminska de missbrukandes egna möjligheter att sätta ner foten..
Men jag känner samtidigt att det är något lite enklare för mig att nå fram till den/de personer som beter sig illa, då jag trots allt inte representerar missbrukarna utan "de andra"...fast jag kan ju ha fel. Och jag förstår ju någonstans att det handlar om ilska, förtvivlan, bitterhet och inte ren och skär ondska...men ändå.
Vi har mycket att lära av varandra och då känns det så tråkigt om alla broar bränns upp på grund av rädslor istället för att nya byggs.
Viktigt för mig som medberoende är dock att alltid komma ihåg att jag inte är anställd på den andra sidan, jag har alltså ingen skyldighet att kontinuerligt försvara dem som en homogen samling offer...Och detta är något som jag är den första att skriva under på att jag dessvärre tenderar att glömma av ibland...
Kram
Tinto
Jag har också försökt att rya i några gånger men har gett upp. Jag hänger hellre med de som vill förändras och vi är tack och lov rätt många ändå:)
SvaraRaderaKRAAAM Åsa
Jag tror jag ska försöka följa ditt exempel. Det känns betydligt mer inspirerande att haka på de som vill förändras! :)
SvaraRaderaVem vet, en massa andra kanske snubblar med av bara farten utan att jag behöver involvera mig överhuvudtaget!
Kram
Tinto