Mina memoarer

Vi funderar väl alla på det ibland.
Hur just våra memoarer skulle se ut.
Eller så är det bara en sån där tanke som alltid funnits i mig.
Sedan jag var gammal nog att ha lärt mig skriva, men tillräckligt ung för att sakna kunskapen om vad ordet memoarer betydde.
Det brukar ju heta att man måste ha uppnått en viss ålder för att kunna fylla en hel bok med sig själv.
Så jag har väl en bit kvar i sådana fall.

Men frågan är, vad har åldern egentligen för betydelse i ett sånt här sammanhang?
Det kan ju vara så att man vaknar upp från en mardrömslik törnrosasömn vid trettioett års ålder och vill berätta för världen hur omtumlande det var...bör man då vänta tills man är sjuttiofem av ren princip, för att vid det laget förmodligen ha glömt bort hälften av vad som gjorde ont då...och för den delen, hälften av det som kändes bra.

Nu är jag inte i färd med att skriva några memoarer.
Inte på riktigt alltså.
Bara i huvudet.
Ja, såtillvida att jag ibland till och med hör min berättareröst ackompanjera mig upp och ner i gångarna på ICA. Eller när jag stöter på någon riktig kuf på jobbet. Ja för den delen, är den långt ifrån tyst när jag själv beter mig som en....

Mina memoarer skulle förmodligen handla om mitt liv från första början...
till den andra början.
Och om fortsättningen.
Till vad som förhoppningsvis inte blir fler nya pånyttfödelser.
Det är jag nämligen ganska säker på att jag inte vill uppleva fler gånger.
Jag är fullt nöjd med denna.
Det var plågsamt, överjävligt och traumatiskt.
Vissa dagar känner jag att det utan tvekan var värt det.
För att komma dit vi är idag.
Andra dagar är jag inte lika säker.
Då önskar jag att någon annan lärt mig det sanna livets beskaffenhet flera decennier tidigare.
Så att jag sluppit kraschlanda.
Å andra sidan hade jag utan den erfarenheten, kanske aldrig fått veta att jag faktiskt kunde flyga på egen hand.
Utan att försöka klamra mig fast i andra människor som potentiella fallskärmar.

Man kanske borde skriva flera memoarer under sin livstid.
Jag skulle då önska att en av mina delar blev som Didions Ett år av magiskt tänkande. En sorglig, men ändå saklig bok som skildrar det fasansfulla utan att bli alltför blödigt....
En annan del hade gärna fått ta formen av en Kittybok där undertecknad jagar insikt efter insikt, likt en amatördetektiv från en svunnen tid.
På så vis hade man också kunnat fånga de olika delarna av ens personlighet, och undvikit att hamna i fack som pretentiös, oseriös eller tråkig. För någonstans borde det finnas något för alla.

Och så är det väl egentligen.
Vi har alla en historia att berätta.
Eller flera.
Oavsett om vi är mannen på gatan eller om vi är offentliga personer så bär vi med oss en historia på insidan.
När vi väl vågar se inåt och tar oss tid att läsa vår egen saga,
då först tror jag vi får möjligheten att skriva vårt eget lyckliga slut.
Men först då.