Jag blev så arg att jag var beredd att ta till handgripligheter för att uppnå resultat.
Förbannad så att det näst intill rök ur öronen.
Och allt handlade ju egentligen om ett simpelt missförstånd, men det visste jag förstås inte då.
Vid middagsbordet.
Trevlig stämning.
Då sambon nämner att han registrerat att jag tecknat en überglad gubbe i väggalmanackan för att symbolisera dagen för bilbytet.
Bläh. Äckelbilen. Roten till det onda. Eller nä, såklart inte.
Men dock en utav symbolerna för det.
Jag nickade instämmande.
Jajamensan.
Den 16 oktober.
Då smäller det.
"Njae. Det är ju bara ett preliminärt besked, det är inte definitivt på något sätt. De har alltså sagt den sextonde, men det kanske inte blir exakt den dagen. Bara så att du är beredd på det och inte hänger upp dig alltför mycket på ett datum."
Vad ända in i................ ??!%##!!!%
"Då föreslår jag att du tar kontakt med den där j-la billeverantören och frågar vad f-n som är på gång?! Bilen har ju varit beställd sedan flera månader tillbaka och man kan väl inte bara skippa en deadline sådär hursomhelst! "
Flera månaders uppdämd ilska bubblade upp inom mig.
Jag har under en lång tid nollställt mig själv beträffande just denna bil.
Jag har helt enkelt inte orkat vare sig vara arg, ledsen eller frustrerad på detta döda ting.
Känsloläget har varit inställt på plusminusnoll.
Av ren självbevarelsedrift.
Men när tanken på att behöva stå ut en endaste dag mer än nödvändigt blev helt enkelt outhärdlig.
Jag blev så vansinnigt arg och kände hur jag skulle kunnat spöa skiten ur vilken biljätte som helst.
Tårarna sprutade som värsta vattenkanonerna.
Alla spärrar brast.
Jag orkade inte mer.
Inte en endaste dag till.
"Nu blev ju allt jättefel. Jag ville inte alls göra såhär mot dig. Förlåt...
Vad jag i själva verket försökte säga var att bilen kommer redan på måndag.
Förlåt älskling. Det var inte alls min mening att göra dig ledsen..."
Och då brast ytterligare någonting.
En lättnad som var större än något jag känt på länge.
Äntligen skulle oket lyftas från mina axlar.
Äntligen skulle jag återfå lite av min värdighet.
Att slippa andas samma luft som de gjorde.
Att inte behöva röra vid samma ytor som de gjorde.
Att få andas frisk och ny luft.
Hopp och framtid.
Bara vi, inget de.
Men det var vansinnigt jobbigt att inse hur mycket jag egentligen brottas med detta, då jag ju spenderat de senaste månaderna med att bara stänga av.
Under en kall och samlad fasad råder alltså värsta eldstormen.
Som kräver minsta möjliga mängd syre för att antända.
Läskigt.
Härliga underbara mänskliga människa!Tack o varm Kram/ Gittan
SvaraRaderaTusen tack! :)
SvaraRaderaKram
Tinto
Blir lite nyfiken. På ilskan. Har du lätt för att bli arg? Eller behöver du starka triggers? Ingår inte den känslan i dina stora nono:s?
SvaraRaderaFörutom dessa frågor - jag blir lite avis på ilskan du beskriver. Jäklar vad jag skulle vilja kunna explodera sådär... Även om det blev lite proportionslöst taget ur sitt sammanhang. (I sammanhanget däremot mycket förståeligt!)
Keep on the strong management :D
och snart är det måndag :)
L
Jag har aldrig haft särskilt lätt för att bli arg, det är vid ytterst få tillfällen som jag blivit det och då har det allt som oftast funnits alkohol med i bilden. Min ilska har vid de tillfällena förmodligen varit ett utlopp för massor av förträngda känslor, men det allra mesta misstog jag för överdriven
SvaraRaderasvartsjuka.
Så ja, det har krävts rätt rejäla triggers för att få igång mig, och gör väl egentligen fortfarande. Dock har jag insett att det inte handlar om att jag saknar känslorna, för de finns ju där...det är bara det att jag aldrig vågat plocka fram dem av rädsla för att skrämma iväg andra människor.
Jag har därför varit en till synes konstant glad och snäll människa...förutom till de riktigt nära och kära (som tex sambon) som fått stå ut med en riktig "surare". För sura, det kan man ju göra utan att skrämma iväg någon. Det är förvisso jobbigt att bli utsatt för, men inte tillräcklig jobbigt för att sluta älska någon. Min fantastiska medberoendelogik.
Numera försöker jag att undvika att censurera bort några känslor överhuvudtaget. Alla känslor är ok, som en klok människa sa till mig för ett tag sedan. Om man vågar gå till botten med en viss känsla, finns det kanske en ny och positiv känsla i botten. Förtvivlan omvandlas till hopp, sorg till glädje, rädsla till trygghet...osv.
Det är däremot gott om diverse beteenden som jag kämpar för att hålla mig ifrån. Snokandet är ett. Självömkan och offerfrossande är ett annat. Att misshandla mig själv psykiskt med elakheter är ett tredje. Bara för att ge några exempel. De är mina verkliga nonos...men lik förbannat har jag ju brutit mot några av dem då och då, trots att jag inte velat. Då försöker jag att ta nya tag och inte piska upp mig själv för hårt. Det har jag ju gjort i alltför många år redan, så nu ska jag ägna resten av livet åt att försöka vara snäll...mot mig själv numera, och inte bara mot alla andra :)
Kram
Tinto
Glömde ju skriva en sak.
SvaraRaderaNär du vågar släppa kontrollen helt och fullt om känslorna, så kommer säkert även du att uppleva ilskan, såväl som en hel del andra bortglömda känslor i registret...
Det är skönt, men på samma gång ovant, läskigt och känslomässigt dränerande. Jag tror ändå att det mycket väl kan vara den enda vägen att till fullo lära känna sig själv, det vill säga att våga släppa fram och känna på sina känslor... Att inte vara rädd för den man är.
Ps. Sedan kan jag ju inte riktigt svara på om jag för tillfället har draghjälp av ett gäng hormoner, men jag vill ju gärna tro att jag gör det största jobbet själv ;)
Kram
Tinto