Att hitta det sjuka i det som var jag

Jag fastnade i det ett tag.
Att hitta mina sjuka beteenden.
Att klassificera mitt medberoende.

Jag hittade det ena sjukliga beteendet efter det andra och tillslut kändes det inte som att det fanns många friska bitar kvar.
Jag var ju genomtrasig.
Om man kikade på listor över medberoende så kunde jag snart identifiera de allra flesta dragen hos mig själv.

Men så hände något.
Eller någon.

Jag uppmanades att fokusera på det friska hos mig själv.
På det som jag ville bevara i min personlighet, på det som skulle stanna kvar och förbli jag.
Istället för att fortsätta hacka ner på mig själv för att hitta fel och brister så tvingades jag då att se positiva egenskaper, som jag faktiskt var stolt över.

Det var en viktig brytpunkt.

En annan var då jag av min kurator fick hjälp att se mönstret i mitt tidigare liv.
Mönstret av då kontroll gång på gång ersatt mina verkliga känslor.
Fungerat som en sköld mot omvärlden.
Ett matmissbruk som använts som redskap i kaossituationer.
Som lades på hyllan då jag träffade sambon.
Som då ersattes av mitt beroende till honom, mitt behov av att kontrollera honom.
Men som väcktes till liv igen i samband med avslöjandet.
Jag vägrade att äta.
Inte för att jag inte var hungrig, utan för att jag ville visa på kontroll.
En endaste liten j-la del i världen som jag själv kunde styra över.

Det var ohållbart.
Jag orkade helt enkelt inte fullfölja.
Viljan att finnas där för min son segrade denna gång.
Som tur var.

Idag är min ambition fortfarande att fokusera på de egenskaper som är positiva hos mig.
På de karaktärsdrag jag gärna vill behålla.
När det gäller kontrollen har jag för länge sedan insett att jag inte kontrollerar särskilt mycket här i världen egentligen.
Det enda jag verkligen har total kontroll över (eller har jag det?) är mina egna tankar.
Jag kan välja att styra dem i en riktning som får mig att må bra.
Att tänka positiva, upplyftande tankar som får mig att verkligen vilja leva på riktigt.
Jag menar inte att kapsla in mig i en naiv bubbla, som inte tillåter sorg eller tårar.
Utan att istället tillåta de känslor, som jag verkligen känner... och inte de som andra förväntar sig att jag ska känna.
Men att det genomgående motivet ändå måste vara att få må bra.
Den inre balansen.

Så jag vet inte hur sjuk jag är längre.
Men jag vet att det finns många friska sidor hos mig.
Många sidor som jag faktiskt trivs med.
De är huvudsaken.