Vår tillsammanstimme

För mig är det jätteviktigt att inte få min sambo att känna sig utlämnad i den här bloggen.
Att inte hänga ut för att ytterligare bygga på skammen eller för att för den delen försöka lyfta mig själv tillbaka upp på piedestalen.
Denna blogg handlar ju om mig, och om mitt medberoende även om han såklart blivit en viktig del i det.
Jag hänger gärna ut mig själv.
Det är ju på något sätt grundtanken med att skriva här, och jag känner att jag med hjälp av lite självdistans i kombination med sorgebearbetning kan förmedla något vidare.
Plus att det blivit ett viktigt redskap för mig att samla upp mig själv och mina tankar i.
När vardagen bara rullar på, tar jag några minuter åt att fundera.
Åt att känna efter.
Och att dokumentera.
På så sätt hoppas jag ju också kunna följa mina egna framsteg.
Mäta dem i antal äkta skratt vs. antal gråtna tårar.
Eller kanske ännu viktigare, i ett minskande antal inre Bittefittemonologer.

Häromdagen hade jag och sambon en ny samtalssession på tu man hand.
Samtalsämnet var förutbestämt.
Vi skulle prata om det som hänt.
Känslor som sorg, ilska, glädje och rädsla skulle kopplas till det vi upplevt och vi skulle ägna en timme åt att växelvis ventilera oss själva inför den andre.

Ångest är rätt ord för att beskriva känslan inför det här samtalet.
Jag avskyr att behöva ta upp det som hänt, för även om jag ju innerst inne vet att det är nödvändigt så är jag plågsamt medveten om hur ont det gör att prata om.
Vi har under en tid undvikit ämnet.
Vardagen flyter i nuläget på så pass bra, att det liksom inte är någon av oss som haft någon önskan att minnas det där vedervärdiga.
Vi har helt enkelt njutit av nuet, sonen och varandra och försökt blicka framåt.
De där skygglapparna...känner ni till dem?

Jag menar inte att det är produktivt att stå och stampa på samma ställe, inte heller att älta det som varit i det oändliga. Det är inte alls det det handlar om.
Det handlar om att varbölden liksom finns där, vare sig vi låtsas om den eller inte.
Och om vi inte försöker verka ut den, så kommer den att finnas kvar där för alltid.
Och gud vet vilken skada den kan göra på sikt, om vi inte tar itu med den en gång för alla.

Men som sagt.
Det låtsades vi ju inte om.
Åtminstone hade vi tagit en paus fram tills i torsdags kväll.
Då var det dags igen.

När sambon nattade sonen passade jag på att baka en chokladkaka.
En chokladkaka som jag sedan bemödade mig med att med hjälp av vaniljsocker pudra ett hjärta på.
Kärleksgest?
Njae.
Kanske snarare det märkliga och smått patetiska "snälla älska mig fastän jag tvingar dig att göra det här jobbiga"-budskapet.
Med all välvilja såklart.
Men i ärlighetens namn kanske inte helt sunt med medberoendeglasögon betraktat...

Det var dags och jag inledde.
Jag pratade ganska allmänt.
Kände mig nästan ytlig i min iver över att vara snäll.
Över att vara förstående och inte anklagande.
När det var sambons tur lyssnade jag.
Och lyssnade.
Och lyssnade.

Tårarna rann försiktigt ner för kinderna, från början till slut.
Det var som att sätta på en oerhört sorglig skiva, och att ge sig själv tillåtelse att vara ledsen en stund.
Ledsen ända in i själen.
Men på ett mjukt och stillsamt sätt.
Det var kanske inte så mycket det han sa, som just det faktum att han sa någonting.
Att vi lyfte det som hänt.
Det var nästan så att jag fysiskt kunde känna hur en del av min sorg rann ur mig.
Jag fick på något sätt bekräftelse på att jag hade rätt att vara ledsen.
Jag tillät mig själv att vara innerligt ledsen, utan att döma eller vara arg.
Mina tårar fick ta plats.

Samtalet gjorde mig alldeles utmattad.
Jag var tröttare än på länge, men samtidigt kände jag ett inre lugn.

Jag insåg vad mitt mål var.
Jag kände att när vi delade upplevelsen, kunde den också göra oss rikare.
Vi kommer aldrig att brottas med samma tankar och känslor kring det.
Våra strategier för att gå vidare kommer att vara olika.
Han brottas framför allt med skuld och skam, och jag i min tur med förlorad självkänsla och otrygghet.
Men erfarenheten kan bli vår gemensamma, istället för att vi bär vår sorg alldeles ensam så kan vi dela den med varandra.
Vi kan kanske med tiden ställa oss på den, och tillsammans nå högre än någonsin förut.

Jag insåg även en annan sak.
Jag har pratat om min rädsla för att springa ifrån det som hänt.
Men det har nog aldrig handlat om det, även om nog jag trott det.
Däremot handlar det om rädslan att springa ifrån känslorna kring det som hänt.
Det som faktiskt hänt kan vi lämna nere i gyttjan.
Det behöver vi inte brottas med längre.
Men känslorna kring det som hänt, måste vi gå till botten med.
Om det så är ilska, sorg, glädje eller rädsla.

Så ännu ett samtal som lett oss framåt.
Även om det var jobbigt, så tog vi oss igenom det och framåt.
Kommunikationen har blivit vår bästa vän.
Utan vår kris hade vi aldrig hittat den.