Jag tar ett steg tillbaka till mig själv...

Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det på något sätt ska misstolkas.
Jag vill mer än något annat poängtera att detta handlar om mig, och inget annat.
Om mig, mitt medberoende och min förmåga att halka in i gamla mönster igen...

Igår fick jag ett ärligt och uppriktig mail och jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattade det.
Jag hade dagen innan mailat samma person och berättat hur trött och utmattad jag känt mig på sistone, orkeslös...ja, nästan oförmögen att göra något annat än att jobba, sova och umgås med pojken.
Lika trött fysiskt som psykiskt.

Jag gjorde för ett tag sedan kopplingen att det kunde röra sig om det intensiva arbetet med relationen.
Det är en del av sanningen.
Men långt ifrån hela.

Mailaren satte strålkastaren på en ytterst viktig liten detalj som jag missat i mitt liv.
Jag har återigen tappat fokus.
Eller åtminstone låtit mitt fokus grumlas av andra saker.

Jag är inte där ännu.
Jag är inte tillräckligt klar med mig själv, för att kunna hjälpa någon annan.
Inte mer än genom att dela med mig av min historia, mina erfarenheter.
Ibland vill jag så innerligt gärna tro det, att det till slut blir min sanning.
Men det är en sanning utan substans.
Eller snarare en vit lögn som varken gör mig lyckligare eller friskare.

Jag älskar att läsa era kommentarer.
De ger mig ett bevis på att jag skrivit något som berört, som satt igång tankar, som provocerat, som varit till stöd...bland så mycket annat.
Ni ger mig bekräftelse på att min historia är viktig.
Att den inte är förgäves.
Och det gör mig stolt, engagerad och motiverad att fortsätta blogga.
Tro inget annat!

Mitt problem är att jag så gärna vill hinna bemöta era kommentarer, men att jag ibland inte kan.
Då känner jag mig stressad och olustig till mods.
Som en svikare.
Jag vill ju visa er att jag ser er, lika mycket som ni sett mig då ni skrivit er kommentar.
Ser ni medberoendetendensen stoltsera med sitt fula tryne?
Bekräftelsen.

Av samma anledning kommenterar jag fortfarande på forumet ibland.
För att jag vill ge någon eller några chansen att bli sedda, och ibland också dela med mig av erfarenheter som jag faktiskt samlat på mig så här långt.
Synas.
Det är bara det att jag egentligen inte är där.
I min tillfrisknandeprocess.
Inte på långa vägar.
Jag behöver fortfarande fylla på mina egna energidepåer.
Hitta mitt egenvärde utan att ständigt koppla det till andra människor.

Så jag har beslutat mig för att ta ett litet steg tillbaka för att försöka hitta rätt igen.
Jag kommer förmodligen inte att bemöta alla kommentarer framöver.
Det är inte för att jag inte vill, utan helt enkelt för att jag inte kan.
Jag måste försöka lära mig var mina gränser går, och jag provar att dra en här.
Jag hoppas att ni kommer att fortsätta titta in som vanligt,
och att ni förstår att allt bottnar i mina egna trevande försök att hitta rätt.
Ännu en gång, jag är så oerhört tacksam för att ni tar er tid att kommentera och att läsa mina historier.
Fortsätt mer än gärna med det.

Med massor av värme och omtanke och en stor portion kluvenhet.