"Väger det skrivna ordet lättare?"

Sambon slängde iväg frågan i ett kommentarsfält.
Som en liten passning till mig, som gärna använder mig av det skrivna ordet för att förmedla mina tankar och känslor.
Min instiktiva svar är nej.
Absolut inte.
Men när det gäller min motivering till varför så måste jag fundera en stund.


Som alltid kan jag bara svara utifrån mig själv och mina egna erfarenheter.
Det är ju inget som säger att mina sanningar är allmängiltiga, utan de är helt enkelt mina.
Ni får gärna lov att låna dem, men om de inte passar så är det fritt fram att skapa era egna.
Finurligt, va.


När jag försöker fånga mina tankar och känslor i skrift så blir det så mycket viktigare att varje mening uttrycker det jag verkligen känner.
Om det så är metaforiskt eller om det beskrivs rakt upp och ner är inte det väsentliga.
Snarare det faktum att jag tar tid på mig att verkligen stanna upp och känna efter.
Ibland upptäcker jag att jag fastnat i klyschor eller i urvattnade formuleringar...och då är det inte sanningen jag skriver. Då handlar det nog mest om att göra det enkelt för mig. Inte om att verkligen känna efter.


Det talade ordet kan dock väga mycket tungt.
Du kan utläsa mycket från en person om du sitter ner och samtalar med denne.
Utöver själva orden tillkommer tonfall, kroppsspråk och dessutom en slag omedelbarhet som saknas i en skriven text.
I skrift vägs åtminstone mina ord ganska mycket innan de används och fångar därmed gärna känslan i imperfekt...men relativt sällan i nutid.


Jag tror det är svårt att ställa dessa två kommunikationssätt mot varandra, då det är olika från person till person vad som passar vederbörande bäst.
Personligen tycker jag att det är mycket enklare för mig att uttrycka mina egna känslor inför något just i skrift.
Det är som att det blir lite mindre läskigt att gräva på djupet då. Jag vågar gräva och gräva, och om jag hittar något av intresse så hinner jag reflektera över det innan det luftas inför någon annan.
Jag känner mig nog lite mindre utlämnad...och vågar vara lite mer ärlig.
Tror jag...
Plus att jag ofta funderat kring det jag skriver om ett tag, och då känns det skönt att fånga upp tankarna i ord och att på något sätt ringa in det och sätta punkt för funderingarna.


Faran med att skriva är att jag ibland tenderar att intellektualisera lite för mycket.
Ibland borde jag kanske bara stanna i nuet, och känna efter här och nu, där och då.
Istället riskerar jag att fundera lite för mycket över saker, och därmed skapa sig en sanning som inte nödvändigtvis är sann utifrån magkänslan utan snarare sann på ett intellektuellt plan.


För mig har det funkat alldeles ypperligt att kombinera de båda metoderna.
Att i samtal dels hos terapeut och dels på tu man hand med sambon få lov att använda samtalet som kommunikationsredskap.
Och att sedan dessutom komplettera detta med stunder då jag fått sitta ner, verkligen känna efter och få leka lite med orden på mitt sätt...

Vet inte om jag svarat på frågan.
Är dessutom osäker på om jag egentligen har något bra svar.
För sanningen är nog den att de väger olika tungt i olika lägen.
Det gäller bara att använda sig av det man tycker funkar bäst, i de situationer de funkar bäst.
Hänger ni med?