Närhet

Igår kväll började vi prata med varandra helt utan någon förutbestämd agenda.
Det fanns ingen uppgift i botten, inget tvång.
Vi satt i varsin soffa framför tvn.
Allt var precis som vanligt.
Men så plötsligt så öppnade han sig.
Han erkände att en sak som hänt tidigare under dagen gjort honom ledsen.
En sak som jag gjort.

Jag ville förneka det.
Ville låtsas som att han hade fel.
Som att han bara inbillat sig och läst in en massa på egen hand.
Men han hade rätt.
Det gjorde ont att erkänna, men var samtidigt det han förtjänade att höra.
Sanningen.

Vi pratade en lång stund.
Jag kände att jag verkligen lyssnade på honom.
Inte bara sa saker som skulle vara de rätta, utan saker som kändes rätt inuti också.
Jag var där.
Helt och fullt.
Jag försökte förstå.
Och jag förstod.
Vad han menade.
Och hur det känts för honom.

Jag vill så gärna att allt ska bli bra.
Och jag vet att han vill det också.
Ibland är det bara svårt att se lösningen på vissa av våra problem.
Men det är nog inte för att den inte finns.
Utan för att den är lite svårare att hitta.
Och tar lite längre tid.
Men ingenting är omöjligt.