Mitt sjuka jag

Det är svårt att förstå hur dåligt en människa kan må på insidan,
när allt hon gör är att le utåt.
Ler åt sig själv, åt andra människor och åt livet i allmänhet.
Försöker att med sin glädje färga av sig på omgivningen och sprida en positiv anda.
Men hur mycket är den andan värd, när leendet inte är äkta?
När hon i smyg fäller tår efter tår på insidan, och när hon aldrig någonsin tror sig räcka till?


Jag ska försöka att fånga det som var jag för några månader sedan.
Det kommer förmodligen att göra lite ont i mig att konfronteras med den sidan av mig själv igen.
Jag kommer troligtvis att våndas över att behöva gräva i det igen.
Men jag tror att det kan vara nyttigt för mig och kanske förhoppningsvis för någon annan.
För mig såtillvida att jag då inser hur långt jag faktiskt kommit.
Hur många av mina beteenden som brutits.
Vilken 180 graders sväng mitt psykologiska tankefartyg har gjort.


När jag fyllde trettio så var många saker på min lista avbockade.
Allt gick enligt planerna.
Jag var färdig med min utbildning.
Hade fast jobb.
Hade fast förhållande.
Hade precis fått mitt första barn.

Var vad man skulle kunna betrakta som lycklig på pappret.
Men någonstans kändes det...fel.
Tomt.


Det började gå riktigt utför i samband med att jag blev gravid.
Det var ju också då min sambos missbruk tog en mer "handgriplig" form,
vilket jag fick facit på i efterhand.
Eftersom vi hade en otrohetshistoria med i bagaget som inträffade 2004 så hade det tagit lång tid för mig att tillåta mig själv att lita på sambon igen.
Men när jag blev gravid så minns jag tydligt att jag vid ett flertal tillfällen berättade för honom hur fantastiskt det kändes, och hur oerhört säker jag var på honom och på vår kärlek.
Jag hade inte minsta lilla tvivel i kroppen, jag visste helt enkelt att han inte skulle svika mig.

För det kunde han ju inte.
Det passade ju inte in i mina planer.

Visst hade vi en hel del smågruff och vid några tillfällen upplevde jag sambon som ganska frånvarande.
Jag axlade då det ansvaret och sammankopplade det med att jag befann mig i lyckobubblan på egen hand och stängde ute honom.
Jag överkompenserade med mera kärlek.
Fortfarande mådde jag ganska bra och var upprymd och förväntansfull över vårt barn.
Under graviditeten hittade jag kondomer i hans bil.
Han förklarade det med att han använt dem på egen hand.
Ännu i dag vidhåller han den förklaringen, och det är egenligen ganska så bisarrt med tanke på att jag faktiskt hellre önskat att han använt dem när han faktiskt behövt det...men det visste jag ju inte då.


När vår pojke föddes spenderade vi några underbara dygn på BB.
Vår lilla familj i en sluten värld.
Inget missbruk. Inga bekymmer.
Det fanns en incident under sjukhusvistelsen som gjorde mig ledsen.
Sambon skuldbelade mig för något jag överhuvudtaget inte kunde styra,
men jag valde ändå att ta till mig skulden som om den vore min.
Under min föräldarledighet började de verkliga problemen.


Jag hamnade av naturliga skäl i ekonomiskt underläge.
Jag började bli mer noggrann med var jag handlade och till vilka priser jag handlade.
Noggrann till en början.
Besatt efterhand.
Jag sparade alla kvitton.
Planerade att göra sammanställningar.
Vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om.
Bara för att ha kontroll, antar jag.
För att se hur mycket tvättmedel vi använde i månaden, hur mycket hundmat, hur mycket schampo.

Jag köpte ingenting till mig själv.
Och då menar jag verkligen ingenting.
Och när resten av familjen unnade sig en dusch på fem minuter så tog min kanske en halv.
Jag fick inte kosta pengar.
Jag skulle vara en plusminusnollfaktor i hushållet.
En dag när jag väl tog steget och köpte ett par nya stövlar så mådde jag dåligt av samvetskval.
Att sambon kom hem med en ena märkeströjan efter den andra vissa perioder störde mig förvisso lite, men jag försvarade det med att han behövde det bättre än jag.
Han förtjänade det.

Jag spenderade vissa dagar med att åka mellan tre olika affärer för att handla till lägst pris.
Sköljmedel på ett ställe, nötfärs på ett annat och mjölk på ett tredje.
Sonen fick nöja sig med andrahandskläder.
Jag sålde av en del, och fick pengar till andra.

Grejen är inte att det är fel att handla i andrahand.
Grejen var bara att vi egentligen inte var fattiga.
Och den stora grejen var att jag valde bort mig själv.
Och indirekt också min son.

I ett hushåll med två vuxna, ett blöjbarn, en stor hund och en varannanveckas tonåring borde 3500 - 4000 kronor inte räcka till på mat och hushållskontot.
Det borde i mina ögon idag inte vara möjligt att få det att räcka till blöjor, burkmat och allt annat som behövs för att få vardagen att gå runt.
Men 2008 räckte det för mig.
I denna summa fanns även mina egna så kallade hopp-och-lek-pengar inräknade.

Då och då fick jag köra och handla med familjebilen.
Den där, ni vet.
Då spenderade jag ett antal minuter åt gången med att söka igenom den.
Jag blev skicklig.
Det blev systematiskt.
Jag hittade saker jag inte ville hitta.
Aldrig bevis på andra kvinnor, men bevis på att saker och ting inte stod rätt till.
Jag blundade.
Knep ihop ögonen hårt och önskade bort det där jag inte ville se.

Vid något tillfälle konfronterade jag.
Från att flera år tidigare ha varit fullkomligt rabiat vid porrfilmsupptäckter,
blev det numera lamt och avslaget.
Istället för att konfrontera på riktigt, la jag upp tomma påsar på sätet.
För att visa att jag sett och att jag misstyckte,
men för att ändå slippa bråket.
Det var ju i slutänden säkert mig det berodde på.
Jag som inte räckte till.
Jag som inte gav honom det han behövde.

Pojken fick kolik.
Jag kände mig ensammast i världen.
Men jag kunde inte ge upp, ville inte ge upp, skulle inte ge upp.
Sambon höll på att gå under av situationen.
Jag försökte överleva varje kväll som bestod av skrik från klockan fem till klockan tio genom att nynna visor för honom.
Ingen nynnade visor för mig när han tystnat.
Ingen höll om mig och tankade på mina förråd.
Allra minst jag själv, då jag fortsatte piska upp mig själv med hårda ord om min egen otillräcklighet och min egen oförmåga att hålla ihop familjen.

Han behövde ett andrum i vardagen och hävdade sin rätt att spela golf.
Jag suckade, bråkade och protesterade.
Men i botten var jag bara ensam.
Ledsen.
Tillslut gav jag upp.
Jag förutsatte att han spelade en dag i veckan.
Allt annat var en bonus.
Att jag också var i behov av andrum och egentid fanns inte på kartan.
Jag fanns ju knappt ens längre.

Mitt tålamod tröt ju längre tiden gick.
Det fanns stunder då jag skrek rakt ut av vanmakt.
I närheten av sonen, som i sin tur skrek av någon annan anledning.
Jag blev den mamma jag inte ville vara.
Jag grät av utmattning när sonen vägrade somna under dagen.
När jag berövades min lilla stund av vila.
Jag vaknade på nätterna med svår ångest.
Hur ska pengarna räcka?
Kommer vi att tvingas flytta?

Min tjänst reducerades till femtio procent.
Arbetsgivaren ville försöka hitta en lösning, men facket la sig emot.
Anledningen till förändringen var inte särskilt rättvis och inte heller särskilt välkommen.
Jag kände hur benen började vika sig under mig.
Inte ens på min arbetsplats dög jag.
Jag var inte önskad där heller.

Jag minns att jag försökte vända mig till sambon för stöd.
Han sa att han inte kände igen mig.
Att han mindes mig med mycket mer jävlar anamma än så.

Han skämdes över mig.
Jag hade misslyckats med att upprätthålla min del av kontraktet.
Att dra mitt strå till stacken.

Jag mailade min arbetsgivare och försökte stå upp för mig själv.
Jag skickade en kopia till sambon, och fick en klapp på ryggen.
Minns inte ens vad det stod i mailet, och det spelar egentligen ingen roll.
Det skrevs aldrig för att jag själv ville det, det var återigen någon annans vilja.

Vid något tillfälle skickade jag ett sms till sambon där jag försökte komma med en sexuell invit.
Jag försökte vara den jag trodde han ville ha.
Han svarade med ett;
Vad är det här? Vad är det som har hänt?
Luften gick ur mig.
Jag var inte längre attraktiv i hans ögon.
Avvisad.

Hans mobil kollade jag regelbundet.
Ibland då och då, ibland flera gånger om dagen.
Hans plånbok likaså.
Gamla kvitton.
Hans dator.
Men historiken var tömd varje dag.
Vad jag inte visste då var att han behövde tömma den varje dag för att undanröja de nya spår han skapade varje dag.
Jag trodde det var en inställningsfråga på datorn.

En gång hittade jag en bild.
En bild på en sjavig kvinna framför en datorskärm.
Jag såg att den var skickad från en mobil.
Någonstans visste jag att det inte stod rätt till.
Men jag vågade inte gräva.
Inte av rädsla för vad jag skulle få veta om jag frågade honom,
utan av rädslan för att han skulle beröva mig möjligheten att logga in på hans dator.
Att han skulle ändra sin kod.

En annan gång bad han mig fotografera honom med sin mobilkamera.
Jag reagerade, tyckte det var märkligt.
Han såg annorlunda ut.
Hade ett ansiktsuttryck jag inte kände igen.
Hans förklaring var att han och en arbetskollega larvade sig lite med att skicka bilder till varandra.
Jag svalde den.
Men jag jag köpte den aldrig fullt ut.
Jag bara blundade.

Jag kunde sitta i timmar på match.com och liknade sidor och leta profiler som skulle kunna vara han.
Namn han skulle kunna använda sig av.
Att det skulle röra sig om betydligt grövre sidor än match det funderade jag inte ens på.

Besattheten i att kanske hitta något, blev viktigare än rädslan för att faktiskt göra det.
Det är svårt att förklara.
Jag förstår det inte ens själv idag.

Idag har jag brutit alla dessa mönster.
Jag letar inte längre igenom hans tillhörigheter.
Inte för att lusten att snoka helt saknas, utan för att min vilja att stå emot är starkare.
Jag ska inte längre slösa bort mitt liv med att försöka kontrollera hans.
Hans liv är hans ansvar.
Och mitt liv är faktiskt mitt.