Viljan att leva

Jag läste ett inlägg på forumet häromdagen som berörde mig mycket.
Mycket igenkänningsfaktor, och mycket gammal sorg som bubblade upp till ytan.
En viktig skillnad för mig var dock att även om jag i detta fall kände en stor portion medlidande, så tog jag inte på mig hennes sorg.
Ett framsteg på tillfrisknandefronten.

Det fanns en tid då jag inte heller ville leva längre.
Då jag bara ville lämna in och försvinna.
Hur mycket är ett liv som ändå bara är uppbyggt på lögner och svek egentligen värt?
Inget för mig, just då.
Jag drunknade i det ena smärtsamma avslöjandet efter det andra.
Om ingenting i mitt liv var verkligt, var ens jag på riktigt?

Egentligen hade jag inget hellre velat än att ligga kvar under täcket de närmaste dagarna efter det första avslöjandet, och bara självdö.

Men prova att berätta för en ettåring att mamma mår lite dåligt och behöver vila...
Nä, det fanns liksom inget annat alternativ än att stiga ur sängen.

Så vi steg upp.
Vi bytte morgonblöjan.
Jag grät.

Jag drack mitt kaffe.
Och jag grät.

Jag klädde på honom.
Och mig själv i bästa fall.
I precis vad som helst.
Och grät.

Vi åt frukost.
Jag grät.

Jag torkade snor från hans lilla gulliga näsa.
Torkade desto mer från min egen.
Rödsvullna dock, och inte det minsta gulliga.

Han sov.
Jag grät.

Vi tog en promenad.
Jag grät.

Jag vände ut och in på mig själv i samtal med nära vänner och grät och grät och grät.

Efter ett tag hade alla dessa dagar blivit till en vecka, och det kändes inte riktigt lika hemskt.
Nya avslöjanden kom förvisso hela tiden, men den första chocken var den värsta och sedan var jag ju redan golvad.

Efter två veckor grät jag inte längre hela tiden.

Och efter tre månader så sitter jag här.

Livet kan lätt kännas övermäktigt om man försöker ta in hela på en gång.
Men om man bryter ner det i pyttepyttesmå delar, så rullar det liksom på av sig själv utan att man överhuvudtaget hinner reflektera över att det är just livet som flyter på.
Och tillslut har det börjat ljusna igen, och det där mörka hålet är placerat bakom dig istället för runt omkring.

Men jag tror bara det är möjligt genom att ta kontrollen över sig själv och att jobba mot en förändring.
Genom att börja älska och respektera sig själv lite mer för varje dag som går, så får man också möjligheten att bryta det beteende som lett en in i fördärvet.
Genom att välja bort bitterheten och välja tillit.
Till sig själv.

Jag är fantastiskt glad att jag valde livet.
Eller egentligen valde jag aldrig.
Det valde mig.
Men jag vet hur omöjlig verkligheten kan ta sig, och hur svårt det kan vara att se någon annan utväg.
Att självmord ens skulle dyka upp hos mig som ett alternativ fanns inte ens på kartan tidigare.
Å andra sidan hade jag heller aldrig trott att jag skulle resa mig från en sån här sjuhelsikes kris och kunna stå på benen igen...