Acceptera mera

Det är en väldans skillnad mellan acceptans och att "strunta i vilket".
Det tog ett tag för mig att förstå det.
Jag trodde det var samma sak.

Jag trodde att jag accepterade andra människor som de var.
De som var för jobbiga på endera viset, struntade jag helt enkelt i.
Avfärdade som puckon, och ignorerade.
Jag har tidigare alltid tyckt att det varit ganska enerverande med alltför högljudda människor.
Som tar alltför mycket plats.
Självklart har det något att göra med att jag själv alltid varit lite rädd för att ta för stor plats, och att de då helt sonika stulit lite av mitt osynliga utrymme fastän jag stått där och tvångsmässigt bett en stilla bön om att få bli sedd.
Men det visste jag ju inte då.
Även auktoritära människor skrämmer slag på mig.
Det gör de fortfarande, och riktigt varför har jag inte lyckats klura ut.
Men att det är relaterat till någonting inom mig, och inte i dem, det är jag fullt på det klara med.

Samma sak som gällde med personer gällde för mitt känsloregister.
Om jag blev upprörd över något så tänkte jag istället i banor som att det skulle vara enklare för mig om jag bara accepterade. Gillade läget. Struntade i vilket.

Så är det ju inte.
Man behöver inte strunta i saker för att acceptera.
Man accepterar när man uppmärksammar, känner in och låter landa.
Ungefär så.
Inte när man stänger av.

Och nä.
Jag har inte smuttat på något starkt idag.
Känner mig bara lite sådär flummig i största allmänhet ;)