Vänskap

Har spenderat helgen med en underbar vän som jag inte träffat på väldigt länge, och vi har haft jättetrevligt. Hon har bott över hos oss, och vi har umgåtts intensivt sedan igår.

Det slog mig när hon väl åkt hem att jag i förväg känt mig lite stressad över att hon skulle komma. Att jag kände att det var jobbigt och ganska påfrestande att ha henne (läs någon) så nära inpå under två dygns tid. Att jag helt enkelt tyckte det kändes obekvämt.

Men i efterhand så gav hela denna upplevelsen mig enbart ny energi. Det var så härligt att kunna prata gamla minnen och att även kunna dela tankar och känslor om nuet som inte kretsade kring missbruk kontra medberoende. Ett tag var jag osäker på om jag skulle ta steget att berätta om vår lite speciella familjesituation, men jag valde att avstå. Det känns fortfarande alltför nära och färskt för att kunna prata om det på ett harmoniskt och avslappnat sätt.
Det var även så befriande att känna att hon närmade sig min sambo som vilken vuxen, trevlig man som helst och inte som ett "svin som behandlat mig illa" vilket jag dessvärre bär skulden för att en del andra av mina vänner betraktat honom som.

Jag kan fundera en del på varför jag känner motstånd mot vissa saker som faktiskt fungerar positivt på mig. Är det för att jag helt enkelt inte vet i förväg om det ska dränera mig känslomässigt (har en del av det i bekantskapskretsen också)? Eller är det för att det fortfarande är känsligt att ha någon utomstående inne i vår familj på gästspel? Är jag omedvetet hotad och svartsjuk? Eller är det bara bekvämlighet?

Min teori är att jag fortfarande måste jobba stenhårt för att se mina egna behov, annars glömmer jag av att de överhuvudtaget existerar. Jag känner inget behov av att umgås med någon annan än min sambo och vår son, och vissa undantagsfall även riktigt nära vänner och min syster. Men i övrigt ingen. När jag väl gör det, så känner jag ju hur fantastiskt mycket jag uppskattar att få sitta och fnittra, drömma och minnas tillsammans.
Jag har ju behovet av vänskap, men jag ignorerar och förtränger av någon anledning det.

Detta är långt ifrån det enda behovet som förtrycks, men det är så påtagligt just nu.

Det är skillnad på vänner och vänner och det blev väldigt uppenbart för mig idag. Jag kände att jag fick enormt mycket energi av denna fantastiska vän, hon delade med sig av sin styrka och sina erfarenheter på ett positivt och "smittande" sätt utan att kräva en massa tillbaka av mig. I andra fall kan jag uppleva att vissa av mina vänner, som jag förvisso håller mycket av, har en tendens att fokusera mycket på elände och negativitet vilket gör att jag själv i förlängningen känner mig trött och utarmad på energi istället för vice versa.
Jag funderar på om det kan ha att göra med erfarenheten av en krissituation. Jag vet att denna vän för ett tag sedan gått igenom en livskris och att hon därför tvingats omvärdera vissa självklarheter i sitt liv. Jag har ju själv gått igenom samma sak, och jag tror att det som förenar oss mer än något annat är dels ödmjukheten inför livet och att det inte alltid tar den riktning man tror och dels vikten av att fokusera på jaget istället för att drunkna i att döma andra.

Nu vet jag inget om huruvida hon bekantat sig med tolvstegsprogrammet eller inte, men det är egentligen irrelevant. Hennes närvaro i mitt liv dessa dagar var värt jättemycket för mig, och fick mig att minnas en liten del av vad jag tycker om och behöver för att må bra. Jag antar att jag under en lång tid framöver måste tvinga mig själv in i situationer som känns jobbiga, för att med tiden komma fram till vad som är mina sanna behov och mina äkta känslor.

Så är det nog.

Ps. Har för närvarande ingen datoruppkoppling på jobbet, därav den sorgliga blogguppdateringen... Åtgärdas förhoppningsvis under kommande vecka.