Ny måndag nya ursäkter

Det börjar nästan bli en dålig vana, men jag kan försäkra att jag även denna måndag har ett giltigt skäl till varför jag inte kan närvara vid ACOA mötet.
Vi är bortbjudna.
Ja, jag lovar...och jag tänkte inte ens på att det var en måndag när jag tackade ja....

Jag vet naturligtvis om att jag inte behöver ursäkta mig för någon annan än mig själv, men det är ändå lätt att tro att jag försöker smita undan.
Så är inte fallet.
Jag tror faktiskt jag kommer att tycka att det är en positiv upplevelse.

Jag har lärt mig så mycket mer än vad jag trodde var möjligt genom kloka råd och tankar från personer som gått före mig. Det har varit genom inlägg på forumet, inre resor med kloka guider, andras bloggande, viktig litteratur...

När jag gått tillbaka och läst tidiga svar jag fått på forumet så stor det ofta samma kloka saker jag hört senare. Men jag var inte mottaglig för dem då, jag förstod dem inte. Det finns en tid och en plats för allt, och det tror jag även gäller för den personliga utvecklingen. Man kan liksom inte skynda på den, utan när man är redo så händer det.
Varken förr eller senare.
Hur gärna man än vill.

I början så kändes det som att någon kastat in mig i ett becksvart rum.
Jag famlade efter ljuset, utan en aning om det överhuvudtaget fanns.
Jag tog all hjälp jag kunde få.
Jag tog kontakt med Linda och Marco, två helt fantastiska personer som arbetar på KAST i Malmö. Jag pratade med anhörigterapeut på Dysberoendekliniken. Jag vände mig till en kurator. Jag sökte mig till SLAAs forum. Jag började läsa på om medberoende.

Och så nådde jag dimmer-knappen.
Det blev inte ljust på en gång.
Men det ljusnade litegrann, allt eftersom.

Så när det känns som att man står och stampar, så gör man förmodligen det.
Men det behöver inte vara dåligt.
Tvärtom.
Det kanske för dig framåt.
Jag inser att jag stått och stampat en hel del.
Sedan när jag minst anat det så har jag lyckats snubbla över något litet, kanske någons vänliga ord eller någon annans kritiska kommentar och så har jag fått skjuts framåt igen.
Över den tillfälliga kullen.

Den nyvunna ödmjukheten och viljan att lyssna och ta till sig det andra har att säga har hjälpt mig mycket.
Det är inte alltid vad någon sagt som spelat roll.
Även om det i många fall varit viktiga saker.
Men det kan ibland vara att de sagt något.
Att de sett mig.
Att de tagit tid ur sina liv för att hjälpa mig framåt.

Jag skriver i denna blogg för att jag behöver skriva om det som händer i mitt liv. Behöver bearbeta tankar, känslor och verkligheten som den faktiskt är. Jag kan inte gärna sitta med min dagbok i högsta hugg på jobbet, så därför är detta ett bra alternativ.

Men jag skriver även för att jag vet att det kan göra skillnad.
Inte för att just jag säger något, utan för att jag för vidare viktiga lärdomar som andra människor tagit sig tid att dela med sig av till mig.
De är inpetade lite här och var i mina texter.
Och de ligger där och väntar.
Tills du får lust att ta till dig dem och är redo att förändra.

Payback, liksom.
Fast i dess allra vänligaste och mest ödmjuka form ;)