Egentid mitt i natten

Igår somnade jag tillsammans med lillkillen redan klockan 18.30.
Vid detta laget är ni väl förtrogna med vad detta beror på...så jag behöver inte förklara mig närmare...;)
Efter att ha sovit gott i närmare fyra timmar var jag därefter klarvaken. Och då menar jag klarvaken. Inte uppstressad av ångest som jag tidigare kunnat vakna av. Inte yrvaken och snurrig som man lätt kan bli annars.
Utan helt enkelt bara klarvaken.
Jag tillbringade en stund med att se lite på tv.
Fortfarande hur vaken som helst.
Funderade lite på att börja läsa lite medberoendelitteratur.
Njae...trots min vakenhet infann sig liksom inte riktigt lusten.
Jag gick upp och la mig och började fundera lite.
Tog mig tid att bara ligga och tänka.
Lyssnandes på sonens andetag fick jag möjligheten att andas lite rent mentalt.
Funderade lite på framtida blogginlägg.
Funderade på vårt lilla knyte därinne i magen.
På vår lilla familj.
Det var min lilla egentid i ett liv som för närvarande har mer synonymt med kaos än med ordning. Och den var guld värd.

Måste väl i sanningens namn erkänna att det känns lite sorgligt att den infann mitt i natten.
Antar att det måste bli bättring på detta för min egen del.
För att överhuvudtaget orka med.

Mental anteckning: nytt löfte till mig själv.
Prioritera egentid.
Om det så rör sig om cykelturen till jobbet, frukostmyset med sonen, fönstershoppandet på stan.
Allt kanske inte behöver ta så väldans lång tid, utan det kanske är helt ok med de där små mikropauserna i brist på annat...