Vikten av efternamn?

Jag har fastnat i en besvärlig diskussion med sambon.
Det gäller sonens efternamn.
Redan innan han föddes så bestämde vi att han skulle ta sambons namn.
Det kändes inte särskilt viktigt för mig.
Så nu heter han Sötnosen Sambosson.

Men då vår kris infann sig så kändes det jättejobbigt för mig att inte ha samma efternamn som honom.
Jag kände mig längre ifrån honom på något sätt.
Som att han tillhörde sin pappa något lite mer än mig.
Det må låta fånigt, men det var faktiskt precis så det var.

När vi kommit förbi den allra värsta krisen och börjat fundera i banor om en gemensam framtid så tog jag upp det till diskussion.
Ett av mina kriterier var att omgående byta sonens efternamn, och att vid ett eventuellt framtida bröllop (ja, det var på den tiden jag fortfarnde levde litegranna i framtiden så att säga...) så skulle sambon ta mitt efternamn istället för vice versa. Gärna i kombination med sitt eget, det har jag inga åsikter om, men som ett ställningstagande.
Plus att jag inte ville ge avkall på min egen identitet mer än vad som redan gjorts i det förflutna antar jag...men det var inget jag sa högt.

Igår tog sambon upp detta till diskussion igen.
Vilket efternamn ska sonen bära?
Jag känner mig hur kluven som helst.
Jag vet att jag sårar min sambo om jag genomför min tanke, och att han blir ledsen.
Det har jag förstått mer och mer för varje gång vi pratat om det.
Han säger också att han är fullt medveten om att han har väldigt lite att säga till om, med tanke på allt som hänt och det gör mig frustrerad. Jag vill ju inte utnyttja någon maktbalans, det handlar inte om det. Jag vill bara göra det som känns rätt i mig. Om det nu gör det...
Så hur viktigt är det då för mig?
Det är det jag inte kan svara på.
När vi lever tillsammans i vår lilla familj är det inte särskilt viktigt. Då hör vi liksom ihop ändå.
Det är om det trasslar till sig som jag vill ha det där namnbandet, det där som knyter ihop oss lite närmare till varandra än till alla andra. Då blir det livsviktigt.

Min största rädsla i detta fallet är att jag ger efter som ett uttryck för mitt medberoende.
Att jag inte anser mig själv vara lika viktig, utan sätter sambons känslor före mina.
Det är det som skrämmer mig.
Det är det jag inte vet.
Eller om det helt enkelt inte är så viktigt egentligen.

Jag måste nog fortsätta att fundera lite till.