25 minuter

Jag har tjugofem minuter kvar på jobbet och jag har jobbat som en gnu hela dagen.
Har kolossalt ont i hela kroppen, och då har jag ändå ett skrivbordsarbete!!

Tycker att jag är värd att ta en liten paus och skriva ner lite tankar som dök upp hos mig idag.

Jag tycker det är viktigt att poängtera att jag inte bara känner samhörighet med de som fortsätter i sina förhållanden. Jag kan känna er oerhörd förståelse för att man i vissa fall måste lämna. Så länge man bara fortsätter sitt tillfrisknande även då missbrukaren är ute ur bilden så är man ju bara rädd om sig.

Det finns säkert förhållanden som aldrig går att reparera efter ett sådant svek som ett missbruk kan föra med sig.
Det finns även de förhållanden som kanske hade gått att reparera men som aldrig fick chansen.
Vi gör val.
Och endast vi själva vet vilka val som är bäst för oss.
Ibland väljer vi fel, och ibland vägrar vi erkänna att vi valt fel.

Vi som är medberoende är människor som alla andra.
Vi är värdefulla och vi är värda att behandlas med respekt.
Men det är missbrukaren också.
Vi är inte ett dugg mer värda än vad de är.
Vi får inte sätta oss över dem, och manipulera oss vidare genom att utnyttja den maktbalans som otrohet kan innebära.
Det får oss inte att bli friska.
Det får oss nog bara att bli sjukare.
Och att må sämre i längden.

Många är gångerna då jag läst historier om svek.
I de fall sveket pågått i låt oss säga två år, så kommer det att ta minst två år innan tilliten är tillbaka.
Varför?
Är tilliten tidsbestämd?
Hur funkar det?
Eller nu ska jag inte spela dum.
Jag vet precis hur det funkar.
Jag resonerade exakt likadant första gången min sambo var otrogen för fem år sedan.
Men en tillit som är tidsbestämd känns inte uppriktig.
Inte riktigt äkta.

Jag har idag valt att känna tillit till min sambo.
Trots att det inte gått mer än fyra månader sedan han hade sex med en annan kvinna i vår familjebil.
Men det handlar inte om tid.
Det handlar om ett val.
Jag vill inte misstro honom, eller mig själv längre.
Det handlar inte heller om att blunda för saker.
Det handlar om att leva i nuet.
Och just nu litar jag på honom.
Just nu vet jag att han vill det här.
Mer än någonting annat.

Men inget av det spelar någon roll när det kommer till kritan, för viktigast av allt är vad jag själv vill.
Och tro mig, jag vill det här.
Jag känner det i hela kroppen.
Det är en underbar känsla att våga leva i nuet.
Läskig och lite farlig, men så länge jag fortfarande flyger är den oslagbar.