Det är sorgligt att kalla sig bloggare när det hunnit gå en vecka sedan senaste inlägget... jag kan bara beklaga att det blivit så. Egentligen har det en alldeles naturlig förklaring, det vill säga, jag har haft förfärligt stressigt på jobbet och då det är en total omflyttning av arbetsplatser så arbetar jag för närvarande utan både dator och internetuppkoppling vilket gör att mina bloggmöjligheter är ringa...
Men bloggar du på arbetstid, du illojala medarbetare??!! Mmm...det händer. Ofta. Men faktum är att jag någonstans tror att alla tjänar på detta, såväl jag själv som mina medarbetare och min chef. Utan min lilla ventil så riskerar jag att bygga upp ett sådant inre tryck att jag kan brista ut i såväl gråt som skratt och vrede. Så med en liten dos bloggande om dagen hålls mina känslor i schack, eller snarare släpps ut. Motsatsen är ju den tidigare välkända inkapslingen, och den är inte att rekommendera.
Så hur har veckan utan ventil varit?
En mardröm på många sätt och vis.
Jag har stressat så mycket att jag tappat bort mig själv. Det är kanske förlåtligt i "normala fall", men i mitt fall är det förenat med livsfara. Jag får helt enkelt inte tappa bort den lilla tjej jag äntligen hittat. Äntligen börjat uppmärksamma. Äntligen börjat älska.
Jag får inte överge henne igen!!!
Den värsta hetsen har lagt sig på jobbet men det är onekligen så att jag berörs av det. En dag kom jag hem från jobbet och satte mig gråtandes vid köksbordet. Av utmattning som var precis lika fysisk som psykisk.
Det är en sak jag frågat mig många gånger.
När tar jag slut?
När orkar jag inte mer?
Hur mycket är mänskligt att klara av innan jag som människa går under och kryper ner under täcket och gömmer mig...borde det inte snart vara tillräckligt för min del? Detta är inte menat som ett offerperspektiv, utan snarare som en uppriktig fundering. Hur hög psykologisk smärttröskel har man egentligen?
Eller är den högre än normalt hos oss som lider av medberoende av något slag?
För jag kan tänka på de som drabbats av utmattningsdepression. Hur fungerar det? Jag är ju utmattad och ganska torktumlad av livet för tillfället, men ändå känner jag ett hopp. Är det hoppet som skiljer oss åt? Förmågan att se ljuset någonstans därframme?
Kanske.
Känner mig väldigt trött och sliten.
Och dessutom som en ganska usel bloggare för tillfället.
Förbättring utlovas. Men när är fortfarande ovisst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Japp, min erfarenhet är att smärttröskeln är oerhört hög hos "oss", men att vi naturligtvis också har en gräns.
SvaraRaderaJag gick in i väggen till sist då jag inte hade någon extra växel att lägga in när arbetet krävde det...och då min man började kunna stå på egna ben:)
Jag hade då redan varnat företagshälsovården och min chef, så de var full uppdaterade på min situation när det inte gick längre.
Sover du och äter som du ska?
Det är "basen" för vårt välmående, och superviktigt!
Kram Åsa
Är sååå trött på att bli orättvist behandlad av min dator!!!
SvaraRaderaHar precis skrivit ett jättelångt inlägg som bara seglade ut i cyberspejsen utom räckhåll. Så frustrerande!!
Tack för din omtanke. Jag tror nog att jag sover så mycket man kan förvänta sig som småbarnsförälder...Jag försöker i varje fall.
Det är precis det du skriver som jag fruktar mest. Att jag, när jag verkligen börjar kunna känna efter till hundra procent, helt enkelt bara tar slut. Det märkliga är kanske att det i nuläget inte är historien med min sambo som känns jobbigast, det är snarare min relation till min chef. Vår relation är minst sagt komplex. Eller nej, egentligen inte mer komplicerad än att jag är rädd för honom. Han är oerhört auktoritär och kontrollerande, och triggar igång mig på alla möjliga medberoendefronter så fort vi möts. Jag är mycket väl medveten om att problemet ligger hos mig, och att det är jag som måste kunna hantera det. Dessvärre tror jag det kan bli svårt, då det känns som att det mönster som etablerats är så djupt rotat och därmed oerhört svårt att bryta. Det är en enorm skillnad för mig om man jämför med min relation till min sambo, där han kontinuerligt arbetar med att förändra och förbättra vissa beteenden. Och ja...jag funderar på att byta jobb...så snart tillfälle ges.
Tanken att berätta för min chef om att jag nyligen genomgått en kris av ganska stor omfattning har slagit mig, men jag har inte hittat något bra tillfälle att prata med honom av flera olika skäl. Dessutom har jag brottats med mig själv eftersom jag varit osäker på om jag ville göra det för att ha en slags fallskärmslösning om jag kollapsade, eller om jag bara ville få medlidande... Det ständiga ifrågasättandet av motivet. Någonstans inom mig så känner jag att det vore bra, samtidigt som jag är ganska säker på att jag inte kommer att våga ta steget...
Nu blev det långt igen. Det är någonting med dina inlägg som får mig att spinna loss :)
Kram
Tinto