Just nu är det kämpigt.
Har fastnat i en skitjobbig tankespiral som bara snurrar kring sambons tidigare förehavanden.
Det finns ett gäng frågor som cirkulerar i huvudet, och som jag tvångsmässigt vill ställa.
Samtidigt känner jag att jag inte vill veta svaren.
Fastän jag vill det så sjukt gärna ändå.
Jag kompromissade.
Jag berättade för sambon varför jag var tyst och nedstämd.
Jag avslöjade vilka frågor som terroriserar mig sedan någon timme tillbaka.
Men vi lät det stanna där.
Jag vet att det är det bästa i längden.
Men just nu är det jobbigt.
Skitjobbigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra att du berättade för honom!
SvaraRaderaNär det gäller frågor så är det lite klurigt, för ofta nöjer vi oss inte med svaren vi får utan vill gräva djupare och djupare... och när vi till sist får svaret "jag vet inte" (för att det inte finns några fler svar) så tror vi att det är något som döljs för oss...
Jag förstår så innerligt väl att det är jobbigt, och vet du; det är helt okej. Det går över, det också...
Kram Åsa
känner igen mig. Varit där flera gånger, på olika sätt. Och senaste 20 gångerna eller så, så har jag faktiskt mest gjort sådär. Sagt varför jag mår som jag gör, och vad som snurrar. Men inte sagt något mer. inte ställt frågorna, eller bett honom att göra någonting. Och det har känts svårt, bubblat en massa ilska, som om jag velat att HAN ska fixa till mitt mående på något vis(just där å då, så tycker jag att det är HANS fel att jag mår så). Skumt nog så brukar det hjälpa, att bara sitta kvar, å låta det vara så. Inte rota mer, eller söka fler svar. SOm Åsa sa, jag kan ändå inte få dom. Det som har varit har varit, och kan aldrig förändras vad han än säger eller gör. Det brukar släppa sedan, och så mår jag bättre igen. Tuffa stunder, som nog kräver en del mod. Kram. /A.
SvaraRaderaDet kändes bra att berätta, men samtidigt utlämnande såklart. Det är en obekväm del av mig som jag helst skulle vilja vara utan...
SvaraRaderaMen efter en stund så la det sig, och jag kände inte längre det hysteriska begäret.
Det är när jag hamnat i dessa tillstånd som jag verkligen kan förstå hur det kan vara att som missbrukare hamna i ett tunnelseende där enbart behovstillfredsställelse är viktigt. Eller snarare efteråt, för under tiden så kan jag ju bara tänka på de specifika sakerna.
Jag gjorde det misstaget precis i början, att jag ställde sambon mot väggen och frågade ut honom från morgon till kväll om de exakta detaljer beträffande vad han gjort med de olika kvinnorna. Den ena frågan ledde till den andra och det var som ett perverst jeopardy. Jag kunde inte sluta fråga, och han vågade inte sluta svara.
Vilket jag idag såklart kan ångra...
Idag känner jag mig ändå nöjd och stolt över att jag kunde stå emot igår, och att jag inte grävde vidare efter information jag ändå inte vill ha.
Så jag tror också på den lösningen ni förespråkar, dvs att bara låta stormen liksom blåsa över och att rida ut den. Jag kände mig bara så nära att ge efter igår, men någonstans ifrån kom kraften att stå emot :)
Kram
Tinto