Var hemma om på lunchen för att umgås med min för dagen föräldrarlediga sambo och min underbara lillkille.
Dessvärre blev umgänget inte riktigt som jag tänkt mig, och nu är jag tillbaka på jobbet med ångest och olustskänslor.
Sambon träffade på pappan till en av mina bästa vänner idag. Vid mötet reagerade sambon på första instinkten, som naturligtvis var flykt. Tog ett språng in i bilen och voila, problemet löst. Eller inte.
Inte löst, däremot flytt.
Och när vi pratade om det så mådde han dåligt.
Fruktansvärt dåligt.
Kände sig utlämnad. Folkskygg. Förnedrad.
Och jag reagerar...kallt.
Rationellt.
Genom att säga att alla äger ansvaret för de egna känslorna. Att han inte kan påverka hur personer han möter känner eller reagerar. Att de kanske förlorar sig i skvaller om vårt liv, för att fly något i sitt eget.
Ibland blir jag rädd för de automatiska svar som kommer på autopilot.
För att jag på något sätt inte är där.
Även om jag står bakom det jag säger.
Så kommer det liksom per automatik.
Och hela jag blir mer logik än känsla.
Men det var inte den ursprungliga anledningen till mitt inlägg.
Det var striden som tog plats inom mig.
Den som började i samma stund som jag insåg att det var mina ord som kom tillbaka för att skada.
De förtroenden som jag delat med vänner, som delat dem med andra, som till slut kommit tillbaka och gör oss illa ännu en gång.
Anledningen till att han inte kan gå med högburet huvud på stan längre.
Är jag.
Striden för att inte ta på mig mer skuld.
Skuld och skam.
En liten, liten röst därinne påminner mig om att det faktiskt är sambon som agerat ut, inte jag.
Men egentligen vet jag att den trösten är klen.
Hade jag inte lämnat ut honom, så hade han sluppit gå igenom detta.
Hade jag inte tvättat hans byk offentligt så hade han sluppit känna sig smutsig.
Hur tar man sig ur ekorrhjulet av skuld och skam?
Nån som vet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
japp, den tar jag:)
SvaraRaderaFörst och främst erkänner man öppet sina tillkortakommanden till den det berör. Är man dessutom ledsen för att man har varit "dum" (vilket alla är emellanåt) ber man om ursäkt.
Det skiljer sig inte åt från andra relationer. Vi pratar ofta om gottgörelse, och den börjar just där vi står för våra misstag och försöker göra bättre nästa gång.
Mer i handling än med ord.
Vi måste göra om skammen till skuld, först då kan vi göra oss skuldfria genom att göra "nytt" och be om ursäkt för det gamla.
Skam måste lyftas och luftas...
Kram Åsa
Hej Tinto
SvaraRaderaJag har en tanke om det här:
Du har tvättat er/hans smutsiga byk offentligt..
hm
Alla har en smutsig byt - att de inte har visat sin betyder inte att den finns där...
Du/ni behöver inte veta hur deras smutsiga byk ser ut för att veta att den finns...
På så sätt blir ni jämnställda med alla andra - olika men jämnställda - och kan gå med högt huvud (i den vetskapen)...trots att er byk varit "ute" betyder det inte att den är värre eller mer - men även om så vore;
När man gör en förändring från något destruktivt och svårt att släppa så har man all anledning - i mina ögon - att gå med högt huvud...
Lycka till - till er båda!
kram Sanna
ja, om jag det visste.. hur man gottgör det. Eller hanterar det i allt. Man gör väl sitt bästa. Jag har inte fejsat en del "bekanta" än, men det kommer nog snart. Jag får försöka göra det rakryggat. Jag är mänsklig, jag gör fel ibland, och det göra alla människor. Min karl har också gjort mkt fel, och vi har båda vår egen skuld och skam att bära. Jag skäms inte så mkt mer, som jag känner den skuld jag ska känna, för det jag faktiskt gjort för att skada honom och som har skadat andra. Men sanningen är att jag bara kan göra mitt bästa IDAG för att vara bra IDAG; och att nu när jag börjat förlåta mig själv, för att jag faktiskt gjorde mitt bästa och itne visste bättre, så är skulden lättare att bära. Och då kan jag hålla mig lugnare, om han nu råkar bli arg på mig för nått som varit. (fast vi har ju som sagt inte konfronterats med det så mkt än) Kanske kan du bara ge honom tid, och lyssna, som han kan göra för dig? Tiden läker ut det, om ni bara har tålamod. Men var och en får städa framför SIN dörr, så är livet. Andra människor kan vara snara att döma, men det innebär inte att dom är rätt människor att göra det. Vad andra tycker och tänker, spelar inte så stor roll om man älskar och förlåter sig själv. Hoppas ni hittar kraften att vara mjuka mot varandra, och låta saker få ta den tid dom tar. Varm kram! /A.
SvaraRaderaTack snälla ni, för era fantastiska stöttande ord.
SvaraRaderaJag tog dig på orden Åsa och åkte raka vägen hem och bad om ursäkt. Jag har gjort det tidigare, men alltid med en liten brasklapp om vad han faktiskt gjort först. Denna gången gjorde jag det ärligt och uppriktigt för första gången, och menade det fullt ut. Jag är ledsen för att jag gjorde det jag gjorde. Oavsett vad han gjort tidigare, så rättfärdigar det inte att jag utnyttjade hans underläge för att kunna sparka. Och som ett trollslag så kändes det bättre. Jag kände att jag menade det jag sa, och tog ansvar fullt ut. Det var befriande.
Era fina ord ger mycket kraft och styrka, och jag uppskattar det massor. Jag önskar att många fler kunde förstå vikten av att stötta varandra, något som skulle kunna förvandla SLAAs forum till ett riktigt kraftcentrum för alla anhöriga.
Ännu en gång tack för att ni tog er tid.
Kramar
Tinto