Med beroende

Jag blev med beroende vid väldigt unga år.
Med medberoende kanske jag ska säga.

Min mamma blev väldigt sjuk i samband med att jag fick en syster.
Precis innan jag skulle börja skolan.
Min pappa arbetade mycket. För att inte säga alltid.
Min föräldrar var och är underbara på många sätt och vis.
Jag håller inget emot dem.
Men faktum kvarstår.
Jag lärde mig att vara till lags och att tillfredsställa andras behov för att överhuvudtaget synas vid väldigt, väldigt unga år.
Jag blev helt enkelt vuxen.
Fastän jag borde ha fått varit barn.

Historien med min sambo är ni relativt väl bekanta med vid detta laget.

Vad som slagit mig när jag börjat granska mig själv närmare är att jag i hela mitt liv försökt vara den människor velat att jag skulle vara, oavsett sitution. Jag har varit en kameleont ut i fingerspetsarna. Vänner, skola, arbetsplats. Jag har alltid lyssnat in, känt av och anpassat mig. Aldrig klivit fram och visat vem jag är. Åtminstone inte utan att veta vem jag skulle vara där och då.

Efter avslöjandet med min sambo så fick jag relativt snabbt ordning på mitt medberoende, åtminstone gentemot honom. Om man kan uttrycka det så. Jag kämpade stenhårt för att bryta mig fri från det beroendeförhållande jag haft till honom under en lång tid.
Men mitt medberoendebeteende avslutades inte.
Det bara flyttades.

Jag fick kontakt med en kvinna via forumet som jag började maila med.
Jag analyserade hennes liv, hennes man, deras relation.
Jag kom med råd, tips och vägledning.
Jag kände mig klok och stark.
Jag engagerade mig mer och mer i forumet.
Gjorde frekventa inlägg.
Involverade mig i andras liv.
Försökte stötta och uppmuntra.
Sprida hopp och förtröstan.

En dag insåg jag att jag kände mig stressad över att jag inte uppdaterat mig på forumet på länge. Över att det fanns så många nya inlägg som jag inte hunnit läsa, och så många människor jag därmed inte heller haft möjlighet att kunna hjälpa.
En annan dag gick jag gråtande ner för trapporna och fick tröstas av sambon.
Alltför många hårda ord och anklagelser på forumet blev för mycket för mig att hantera.
Jag som bara ville hjälpa.

Ju längre ut i verkligheten jag tagit mig sedan dess, ju mer har jag insett att forumet blev ett annat sätt för mig att fly.
Fly mina känslor.
Fly mitt liv.

Missförstå mig inte.
Jag har fått fantastiska råd och stöd från underbara människor där.
Jag har ventilerat sådant som tyngt mig, och känt frid av det.
Men idag väljer jag mer noggrannt vad jag vill använda min tid till.
Utan att styras av samvetskval eller stress.

Och nu har det blivit dags att återvända till min mysiga sambo som väntar på nedanvåningen med lite choklad och sura nappar.