Par i hjärter

På tisdag i nästa vecka börjar vi vår parterapi.
Det känns märkligt.
Spännande.
Läskigt.
Vuxet.

Någonstans är jag övertygad om att det kommer att gynna oss i längden, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det faktum att vi faktiskt kommunicerar bra mycket bättre med varandra idag än vad vi någonsin gjort.
Är bättre lika med bra?
Förmodligen inte.
Men för någon som har lite skeva referensramar så är det svårt att riktigt veta vad som är bra.
Och vad som är bättre än uselt.

Jag ska inte lockas till att förvandla denna till ännu en av den uppsjö gravidbloggar som finns. Även om frestelsen ibland är stor...;)
Men just vetskapen om det barn som kommer till oss till våren gör vårt arbete tillsammans viktigare än någonsin.
Jag är livrädd för att drunkna i småbarnsträsket.
För att blöjor, välling och bebismys ska fungera som en flykt för mig.
Flykten från tillfrisknande.
Flykten från det som hänt.
Därför känner jag att det är viktigt att kunna bearbeta det som hänt tillsammans.
För att vi, som någon så klokt uttryckte det, ska kunna förenas i sorgen över det som hänt.
Och inte i förnekelsen.

Om ni förstår hur jag menar.
Och hur oerhört viktigt skillnaden däremellan är.

För det som har hänt, har hänt.
Oavsett hur fint och kärleksfullt det än må vara mellan oss idag så finns det där.
Minnet av sveket.
Smärtan.
Ensamheten.
Övergivenheten.
Rädslan.
Äcklet.
Och allt det där andra.
Men de finns där, även de dagar som jag inte känner av just dessa känslor.
Och det är dessa känslor som måste bearbetar. Verkas ut.
Lyftas fram i ljuset, för att kunna kännas fullt ut.

Jag vet att det ligger en tuff tid framför mig.
En tuff tid med mycket tårar, självrannsakan och smärtsam ärlighet, men det finns inga genvägar.
Frågan är, kan det egentligen bli så mycket värre än det vi redan gått igenom?
Har mycket svårt att tro det...

Det som inte dödar härdar.
Bring it on.