Att komma ut

När mitt liv rasade samman skedde det successivt, och inte riktigt allt på en gång.
Först fick jag veta att det rörde sig om en flirt, genom att snoka i mobilen.
Vid konfrontation att de träffats en gång.
Vid ytterligare detektivarbete genom att kontakta vederbörandes sambo lyckades jag därefter nysta upp en härva som till min förtvivlan involverade fysiskt sex utan skydd.

Jag testade mig för allt.
Och var under en veckas tid övertygad om att jag var hiv-smittad och att min son skulle bli moderslös. Det var fasansfullt.

Ändå kunde jag inte sluta jaga.

Jag lurade honom att försäga sig angående sin mailadress, och därefter fick jag läsa svart på vitt om alla hans sexpartners. Jag såg foton. På kvinnor som i ärlighetens namn var mindre attraktiva än ett glas vatten i mina ögon...och det säger jag inte av svartsjuka eller bitterhet, utan faktiskt i ren förvåning.

Då trodde jag inte att jag hade något val. För man kan väl inte stanna med en sån här man? Som gör såhär? Mot någon som är gravid?

I det inledande skedet anförtrodde jag mig till min svärmor. Anledningen var mycket enkel. Hon skulle fortsätta älska honom oavsett vad han gjort. Hon kom hem till oss och skällde ut honom efter noter. Gav sin vuxna son en örfil. Och ändå trodde både hon och jag i det läget att det enbart handlade om en sms-flirt och inget annat....

När jag luskat ut att han haft sex med den första kvinnan i vår familjebil vände jag mig till min underbara syster. Jag visste att hon skulle stötta mig till hundra procent vad jag än beslutade mig för.

Jag vände mig även till en gemensam manlig bekant till mig och min sambo, och anledningen var egentligen densamma som varför jag vände mig till hans mamma. Jag litade på honom, och på att han skulle kunna bibehålla samma relation till min sambo oavsett vad som hände.

När det uppdagades att det rörde sig om ett flertal olika kvinnor var jag övetygad om att jag skulle behöva lämna honom. Att sveket var för stort. För svårt att förlåta.
Då brast jag totalt i min respekt för honom. Jag vände mig till mina vänner och till mina föräldrar. Jag famlade som en dåre i ett mörkt rum efter hjälp, och det enda sättet jag visste var att ta hjälp av andra som kunde sparka min ända ur vagnen. Jag lämnade ut honom totalt. Jag var arg, sårad och bitter och det enda sättet jag kunde trösta mig själv var genom att förlora mig totalt i min offerroll.

Och naturligtvis reagerade alla som jag förutsett hela tiden.
Jag fick exakt de reaktioner jag ville ha.
Jag fick precis de peppande ord jag ville ha för att kunna ta steget och lämna.

Problemet uppstod när jag svängde ytterligare en gång. När jag började inse att min sambo faktiskt tog sitt problem på allvar, och att han var villig att göra vad som helst för att komma tillrätta med det.
När jag insåg att jag också bar på problem som måste lösas, oberoende av honom.

Det går inte att ta tillbaka ett offentliggörande av en sådan här historia.
Jag har många gånger ångrat att jag handlade som jag gjorde, men samtidigt vet jag att situationen var chockartad och att jag agerade enbart på känsla, och inget förnuft.

Jag lämnade till och med två historier till mina vänner. En officiell och en helt sann. Den officella innehöll egentligen endast delarna om hans otrohet, och hur sårad jag blivit. Den andra omfattade hans missbruk och om de mer komplexa delarna av vår relation.
Idag vet jag att det på något bisarrt sätt handlade om att ge dem möjligheten att kunna berätta vidare. Istället för att dra en tydlig gräns att de inte fick svika förtroendet, så försökte jag hitta en mellanväg. Som dessutom gjorde mig till ett offentligt offer, vilket på många sätt och vis var tilltalande vid den tidpunkten...

Jag kan idag känna att flera av mina vänner svek mig. De borde ha insett hur bräcklig jag var, och att min historia kanske förtjänade att förbli ett förtroende. Istället vände sig flera av dem till sina föräldrar, till andra nära vänner för att prata av sig. Det gör ont idag. Nästan lika ont som tanken på det som hände.

Samtidigt har jag också insett att de kanske gjorde det av en anledning. De kanske ville försvara sitt eget liv. Sina egna val. Och visa hur det annars skulle kunna vara. "Titta pappa...jag valde i varje fall inte någon sån här man..."

Ja, för i ärlighetens namn så blir jag mer och mer övertygad om att det inte är så våldsamt mycket som skiljer oss åt från när vi var barn. Inte när det gäller dessa situationerna i varje fall.
Vi blir barn inför våra föräldrar, och vi vill så gärna bli älskade och bekräftade. Så gärna att vi ibland är beredda att gå till ytterligheter för att nå dit.

Hade jag kunnat göra om och göra annorlunda hade jag gärna låtit hemligheten förbli min och min sambos. Å andra sidan är jag inte säker på om jag hade kunnat hålla det inom mig utan att dö av något slag inre förgiftning. Det gjorde så våldsamt ont i hela mig och jag var så fruktansvärt uppslukad av ångest att jag fortfarande kan få svårt att andas när jag tänker på de där första veckorna.

Men att komma ut med vår familjs missbruksproblem är inte nödvändigtvis förknippat med svek. Min egen familj har varit fantastiska och de har funnits vid min sida som klippor.
Jag är evigt tacksam för det.
Även om ni aldrig kommer att läsa det jag skriver härinne så älskar jag er för att ni väljer mig i alla lägen. Kärlek alltid.