De andra kvinnorna

En intressant tanke slog mig igår när jag satt och funderade i bilen.
Igår hade jag som bekant en känslomässig svacka vilken jag beskrev i ett inlägg här på bloggen.
Jag blev förbannad på sambon för det han gjort.
Oavsett hur meningslöst det än må vara att bli arg ett år i efterskott...
så kan man ju som bekant inte rå för sina känslor.
Så jag blev arg.
Ledsen.

Jag tillät mig själv att känna så,
och sedan rann det alldeles naturligt av mig igen och jag kunde återgå till att känna kärlek, tillit och framtidstro igen.
När jag funderade på detta en stund efteråt så insåg jag att jag för första gången kunnat tänka på de andra kvinnorna utan att känna förakt.
De gjorde mig inte längre arg.
Jag kände helt enkelt ingenting.
Total likgiltighet.
De utgjorde bara en del av rekvisitan.
Av kulissen.
Det var sambon jag blev arg på, och de...
...ja, de var suddiga och betydelselösa.
Och framför allt utbytbara.
Om inte just den kvinnan eller den där kvinnan funnits där,
ja då hade det varit någon annan.

Ungefär som kvinnorna i porrfilmerna.
Vad skulle jag tjäna på att känna ilska gentemot dem?
Jag tycker det är tråkigt och lite sorgligt att de ställer upp på att vara delaktiga i en industri som exploaterar människor,
men ilska.
Nä, absolut inte.
Och precis samma sak kände jag för de "verkliga" kvinnorna.
För de var ju inte verkliga för honom.
De var åtminstone inte en del av någon verklighet.

Det är skönt att inte slösa energi på att hata.
Den behövs på andra håll,
och till betydligt mer positiva saker än så.
Ännu är det ljusår från att låtsas som att jag önskar dem något gott,
eller att jag vill dem väl.
De finns,
och jag accepterar det.
Men jag bryr mig faktiskt inte längre om det.
Likgiltighet.
Och det känns väldigt, väldigt skönt.